Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Antalet populister i regeringsställning nådde en toppnotering år 2019, enligt brittiska Tony Blair-institutet. Då styrde populistiska ledare 19 länder, med en sammanlagd befolkning på 2,5 miljarder människor. 

I dag har antalet sjunkit till elva länder, med en befolkning på 1,7 miljarder, skriver institutet i en ny rapport om den globala populismen. Det är den lägsta siffran sedan 2004. 

Förklaringen är att populistiska ledare i flera av världens folkrikaste länder tvingats kliva åt sidan. 

Vad är populism?

Populismen utmärks enligt Tony Blair-institutet av att grupper ställs mot varandra. 

Den grupp populisterna påstår sig företräda anses ha ”moralisk rätt” att styra. Mot detta ställs utomstående grupper som invandrare, korrupta eliter, etniska eller religiösa minoriteter, eller hbtq-personer som påstås hota landets ”verkliga folk” eller landets värderingar.

Populister vill också monopolisera makten och hävdar gärna att de ensamma representerar folkets legitima vilja. 

På det sättet blir populism ett sätt att omtolka den representativa demokratins roll. Om politik traditionellt beskrivits som en arena där förslag och ideologier ställs mot varandra, och medborgare avgör genom att rösta, ser populismen i stället politiken som ett moraliskt slagfält mellan ”det verkliga folkets” och ”de andras” intressen. 

För att en regering ska räknas som populistisk måste den enligt institutets metodologi ha utsetts genom fria val. En diktatur kan alltså inte klassas som populistisk. Däremot kan en regering klassas som populistisk om den fortsatt styra efter riggade val, så länge det val där den först kom till makten var fritt. 

Högerpopulister dominerar

I USA:s lämnade förra presidenten Donald Trumpytterst motvilligt, ifrån sig makten i januari 2021efter att ha misslyckats med att bli omvald.

Under 2022 besegrades Brasiliens Jair Bolsonaro – vars anhängare nyligen stormade presidentpalatset i huvudstaden Brasilia – av Lula da Silva

I Filippinerna tog Rodrigo Dutertes mandatperiod slut. Och i Sri Lanka flydde president Gotabaya Rajapaksa landet när protesterna mot den ekonomiska krisen tilltog i styrka. 

Av de populistiska partier och ledare som i dag har regeringsmakt definierar institutet sju av elva som högerpopulister. 

Filippinernas president Rodrigo Duterte håller i ett skjutvapen.
Filippinernas Rodrigo Duterte lämnade presidentposten i juni 2022.

Populismen starkast i Europa

En stor del av populismens globala tillbakagång beror enligt rapporten på att vänsterkandidater i Latinamerika vunnit val mot högerpopulistiska motståndare. I dag är det i stället Europa som är populismens starkaste fäste. 

Är den globala populismen besegrad? Tony Blair-institutet varnar för att dra sådana slutsatser.

Rapportförfattarna pekar på att ”regeringen leds av högerpopulister i Italien, högerpopulister uppnådde ett historiskt högt valresultat i Sverige och populistiska ledare gjorde comeback i […] Israel”. 

Populistiska regeringar år 2023

Belarus
Belarus första presidentval efter Sovjetunionens fall, 1994, ställde Alexandr Lukasjenko uppsom oberoende kandidat med en populistisk, etablissemangsfientlig plattform. Sedan dess har ”Europas sista diktator” klamrat sig fast vid makten och slog år 2020 ned omfattande demokratiprotester i landet. Tony Blair-institutet definierar i dag regimen som autokratisk, men landet är kvar på listan eftersom Lukasjenko ursprungligen bedöms ha kommit till makten på demokratisk väg. 
Indien
Världens näst folkrikaste stat styrs sedan 2014 av president Narendra Modi och dennes hindunationalistiska parti BJP. Läget för landets runt 200 miljoner muslimska medborgare har gradvis blivit allt tuffare.
Israel
Sedan den 29 december 2022 heter Israels premiärminister återigen Benjamin Netanyahu. Denna gång leder han landets hittills mest högerradikala regering, med stark representation för bosättarrörelsen ochultraortodoxa partier.
Italien
Populism är inget nytt fenomen i Italien. Men med nytillträdda premiärministern  Giorgia Meloni har landet enligt Tony Blair-institutet fått sin första högerpopulistiska regering. Silvio Berlusconis tidigare styre definierades som antietablissemangspopulistiskt. 
Mexiko
President Andrés Manuel López Obrador kom till makten med löften om förbättringar för Mexikos fattiga. ”Men populism handlar inte om hur ädla de politiska förslagen är” utan om ”påståendet att bara en person eller ett parti kan representera folkets vilja”, skriver Tony Blair-institutet. López Obrador försöker bygga en personkult, hetsar mot medier och stänger ute fack och civilsamhället från inflytande
Nicaragua
I Nicaragua sparkas vårdpersonal som larmar om bristande resurser och . facken står på regimens sida. Den tidigare revolutionsledaren Daniel Ortega kom till makten via demokratiska val men är i dag att betrakta som en autokrat, enligt Tony Blair-institutet. 
Polen
Polens högerpopulistiska regering har inskränkt rättsväsendets oberoende och infört hbtq-fria zoner. Samtidigt har landet backat från vissa kontroversiella reformer sedan EU hotat att frysa bidrag. Polengår till val i år men inget tyder på att styrande Lag och rättvisa kommer att förlora makten. 
Serbien
Högerpopulisten Aleksandar Vučić styr sedan 2017. Under de senaste åren har bland annat pressfriheten inskränkts i Serbien
Turkiet
President Recep Tayyip Erdoğan beskrivs i rapporten som en högerpopulist med religiös prägel. Under Erdoğans styre har Turkiet blivit allt mer auktoritärt och räknas i dag som ett av världens värsta länder för fackföreningar
Ungern
Premiärminister Viktor Orbán är den europeiska högerpopulismens främsta omslagspojke. Ungern har blivit allt mer auktoritärt och nationalistiskt. När fackföreningar protesterade mot försämrade villkor hävdade regeringen att protesterna var finansierade av den judiske ungersk-amerikanske affärsmannen George Soros
Venezuela
I likhet med Nicaraguas Ortega kom Venezuelas president Nicolás Maduro till makten per demokratisk väg men är i dag en autokrat, enligt rapporten. I vänsterpopulisten Maduros Venezuela fängslas oberoende fackledare