Anställda på Minsk traktorfabrik (MTZ) kräver president Aleksandr Lukasjenkos avgång. I mitten syns Uljana Gorbacheva.

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

– Jag är numera en före detta anställd på Minsk traktorfabrik. Jag fick sparken på grund av att jag anslöt mig till generalstrejken den 26 oktober.

Via videolänk berättar Uljana Gorbacheva om måndagsmorgonen för knappt två veckor sedan. 

Det blev hennes sista dag på jobbet efter tolv år som kranförare på den statliga jättefabriken MTZ.

Under söndagen hade över 100 000 demokratiaktivister tågat genom Belarus huvudstad. 

De hade ett besked till president Aleksandr Lukasjenko. Det här är sista chansen, löd budskapet. Avgå eller så utlyser vi generalstrejk.

Det som kallats ”folkets ultimatum” framfördes i mitten av oktober. I slutet av samma månad löpte Lukasjenkos betänketid ut. 

”Regimen har återigen visat belarusierna att våld är det enda den är kapabel till. Därför inleder vi i morgon, den 26 oktober, en generalstrejk”, skrev oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja i ett uttalande.

Uljana Gorbacheva och kamraterna i strejkkommittén var redo. 

– Det är en enorm fabrik, vi har till och med gator inne på området. Vi som anslutit oss till strejken möttes på en av gatorna och tågade genom lokalerna för att samla upp de andra. Det var färre än vanligt på plats, vi visste att många hade beslutat att sjukskriva sig eller ta ledigt. Men folk anslöt sig, säger Uljana Gorbacheva.

Till slut hade närmare 300 anställda samlats. 

– Då kom ledningen farande, inklusive den som är ansvarig för ideologiskt arbete på företaget. De hotade med att alla skulle få sparken. En del lämnade oss. Vi i kärntruppen gav inte vika men till slut var vi bara 30 personer kvar. 

Många av Belarus statliga företag har en ideologiskt ansvarig. 

– Deras funktion är helt onödig. De ska förklara för oss att Lukasjenko är det bästa som någonsin hänt, säger Uljana Gorbacheva och ler snett.

Men positionen fyller inte bara en propagandafunktion. Den är även ett kontrollverktyg. MTZ:s ideologiskt ansvariga var drivande i att Uljana Gorbacheva skulle få sparken. Ett fyrtiotal av hennes kolleger har också avskedats. 

– Andra får jobba dubbelt för att kompensera, utan lönetillägg. Det tycker inte folk om så ilskan växer och maskningsaktioner förekommer.

Det är klart att jag inte vill sitta i fängelse, jag tänker att det blir tungt för mig att inte träffa mitt barn. Men jag gör det här för framtiden.

Uljana Gorbacheva

Uljana Gorbacheva är ensamstående och har en sjuåring att försörja. Politisk svartlistning är ett hårt slag i ett land där staten är den största arbetsgivaren. Men Uljana Gorbacheva vet att följderna kan bli långt värre än så. 

– Ja, jag förbereder mig på att någonting kan hända, säger hon.

– Det är klart att jag inte vill sitta i fängelse, jag tänker att det blir tungt för mig att inte träffa mitt barn. Men jag gör det här för framtiden, för att mitt barn ska få växa upp i ett rättvist land som är bättre än det vi lever i nu. 

Efter det omstridda valet den 9 augusti utropade sig oppositionskandidaten Svetlana Tichanovskaja till segrare. Samtidigt slog den regimkontrollerade valkommissionen fast att Lukasjenko fått över 80 procent av rösterna. Ända sedan dess har det protesterats på landets arbetsplatser. 

Strax efter valet besökte Lukasjenko den statligt ägda lastbilsfabriken MZKT, men PR-uppvisningen kom av sig då presidenten blev utbuad av arbetarna

Under den närmaste veckan rapporterade lokala medier om strejker på ett tiotal företag. Bland annat lade delar av personalen ned arbetet på Belaruskalij, en av världens största tillverkare av kaliumgödsel och en viktig källa till exportintäkter.

Även på MTZ mullrade missnöjet. 

I slutet av augusti samlades 2 000 anställda på fabriksområdet för att diskutera strejk. Men planerna rann ut i sanden. Arbetsgivaren hotade med massavskedanden och bara 250 av 16 000 anställda var villiga att ta steget. Den tongivande fackledaren Sergej Dylevskij fängslades.  

– Många anställda bor i arbetarbostäder. Så hotet är inte bara att du förlorar jobbet, du riskerar också att stå utan tak över huvudet. Det är en starkt bidragande orsak till att så många inte vågar gå ut i strejk, säger Uljana Gorbacheva.

– Folk blev skrämda, men jag är besviken på att vi inte orkade mer redan i augusti.

Konflikterna var en nagel i ögat på regimen. Men lokala strejker är en sak, en generalstrejk är någonting annat. Lokala strejker kan driva igenom lokala krav. Generalstrejker har historiskt använts för att uppnå systemförändring. 

– När oppositionen fattade beslut om generalstrejken hade man haft återkommande protester varje helg. Man hade hållit ångan uppe men det hade egentligen inte hänt något. Då tror jag att oppositionen kände att den var tvungen att göra något nytt, säger Martin Uggla, ordförande för Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, som länge följt situationen i Belarus.

– En anledning till att man valt strejkvapnet är att det kan slå väldigt hårt mot regimen. Regimen kan leva med en opposition som kräver mänskliga rättigheter, det har inte så stor påverkan på samhället, men om fabrikerna står stilla påverkar det hela landets ekonomi.

Belarus knappt 5 000 statligt ägda företag anställer drygt hälften av arbetskraften, enligt Internationella valutafondens siffror. Industrin är landets ekonomiska motor och storskaliga strejker skulle slå hårt mot statskassan. 

Som fredligt påtryckningsmedel har generalstrejken svåröverträffad potential. Men den kräver massiv mobilisering för att fungera. Och om den misslyckas kan rörelsen bakom plötsligt finna sig i ett svagare tillstånd än tidigare.

– På ett sätt tror jag att generalstrejken var ett risktagande. Man höjde insatsen när man framförde sitt ultimatum. Det var precis den här frågan som man ställde sig innan, vad händer om det inte blir någon uppslutning? säger Martin Uggla.

Generalstrejken var inget spontanbeslut. Regimen fick en två veckors svarsfrist för att ta ställning till folkets ultimatum. Oppositionen använde denna tid till organisering. En nationell strejkkommitté bildades. Stödfonder inrättades för att kompensera anställda som skulle drabbas ekonomiskt. 

Så hur gick det med planerna att lamslå landet?

– Från regimens sida är man väldigt hårdhänt, konstaterar Martin Uggla.

Redan klockan 07 på morgonen, samma dag som generalstrejken bröt ut, slog säkerhetsstyrkorna till mot anställda på det statliga kemiföretaget Grodno Azot. Enligt Amnesty International greps ett hundratal strejkande arbetare. 

– Det som hände i Grodno Azot var att folk samlades utanför entrén. Kravallpolis kom dit direkt, kastade in dem i bussar och började misshandla människor med batonger, säger Dmitri Vasserman från föreningen Sveriges belarusier.

– Regimen var väldigt noga med att inte släppa ut information om den dragkamp som pågick, samtidigt som den i alla kanaler kommunicerade att det inte pågick någon strejk.

President Alexandr Lukasjenko blev utbuad av de anställda när han efter valet besökte den statliga lastbilstillverkaren MZKT.

Utåt sett var det officiella svaret på generalstrejken en blandning av hot och hån. 

I en intervju med den statliga nyhetsbyrån BelTA varnade KGB-chefen Konstantsin Bytjak för att strejker kunde komma att klassas som terrorism. 

I samma medium hånade industriministern Piotr Parchomtjik strejkansträngningarna. 

– 10, 15, 20 människor samlas, tar bilder av sig själva och lägger upp och säger att fabriken är nedstängd, sade Parchomtjik. 

– Absolut ingen skada har orsakats företagen. Produkter tillverkades och skeppades ut till kunderna som vanligt. 

Men enligt Dmitri Vasserman är situationen allt annat än vanlig.

Även om den öppna strejken på Grodno Azot slogs ned fortsatte maskningsaktioner att plåga produktionen. Regimen har enligt flera källor svarat med att rekrytera strejkbrytare. De ska ha inkvarterats på lyxhotell och Dmitri Vasserman säger att stora ansträngningar gjorts för att skydda deras identiteter. 

– Men ändå lyckades man hitta namnen på svartfötterna. Nu överväger man att offentliggöra deras namn. Det här är nytt nu under revolutionen. Människor som ställer sig på regimens sida är rädda. De känner att Lukasjenkos dagar är räknade och är rädda att bli avanonymiserade.

Bägge sidor har ett intresse av att framställa sig som vinnare.

Regeringen hävdar att produktionen pågår som vanligt. Oppositionen hävdar i stället att regimen lägger krokben för sig själv när den hastigt försöker ersätta spetskompetens.

”De skickar strejkbrytare till er men de kan inte ersätta högkvalificerade specialister. Regimen försöker inte ens förstå detaljerna kring er produktion – och i slutänden kommer den bara att sänka fabrikens effektivitet på egen hand”, skrev Tichanovskaja i ett stöduttalande till de strejkande på elektronikfabriken Metz den 2 november.

Fack i Belarus

Centralorganisationen FPB föddes ur Sovjetunionens statliga fackföreningar och har i dag nära band till president Aleksandr Lukasjenko. De som tar jobb på statlig företag skrivs rutinmässigt in som medlemmar i något av FPB-facken, vilka tillsammans samlar runt 4,5 miljoner anställda. 

Parallellt finns den oberoende centralorganisationen BKDP, vars medlemsförbund innan valet den 9 augusti tillsammans organiserade runt 10 000 anställda. Sedan dess har medlemstillströmningen enligt BKDP ökat kraftigt. 

BKDP föddes 1993, under den ekonomiska kris som följde på Sovjetunionens sönderfall, ur lokala initiativ på företagsnivå.

2009 anslöt Belarus då största fack, radio- och elektronikförbundet Rep, till BKDP i protest mot ökad statlig kontroll över FPB. Regimen svarade med att inrätta ett nytt fack för elektronikindustrin. Genom påtryckningar tog detta över nästan alla Reps medlemmar. Av runt 275 000 blev enbart 630 kvar. 

I anslutning till den av oppositionen utlysta generalstrejken har flera initiativ för att stötta strejkande anställda vuxit fram. Ett av dem är Ärliga människor, som började som en frivillig valobservatörsgrupp och som hjälpt både Uljana Gorbacheva och Maxim Tunin.

Källor: BKDP, Industriall, Ärliga människor 

Aliaksandr Yarashuk är ordförande för den oberoende centralorganisationen BKDP och ledamot i oppositionens samordningsråd. Knappt två veckor efter att generalstrejken inleddes sammanfattar han situationen för Arbetet Global:

”Enligt de rapporter vi får går de flesta fortfarande till jobbet”, skriver han i ett mejl. 

”Arbetarna är inte redo att genomföra en klassisk strejk där maskinerna stängs av, verksamheten läggs ned och produktionen upphör.” 

Den som strejkar riskerar mer än sin anställning, den riskerar även våld och anhörigas välbefinnande. Aliaksandr Yarashuk pekar på en struktur som byggts för att hålla människor på mattan.

”Man måste komma ihåg att en diktatorisk regim haft Belarus arbetare i sitt grepp i mer än ett kvartssekel. Nästan alla arbetare och anställda har korttidskontrakt, det finns ett grymt system med stränga straff för alla regelbrott på arbetsplatsen, för bristande lojalitet med myndigheterna eller arbetsgivaren”, skriver fackordföranden.  

”Allt det här har skapat en beroendekänsla och en förlamande rädsla hos arbetarna, som arbetarna nu långsamt skakar av sig. Och, förstås, många av dem avstår från att delta i strejker på grund av hotet om förlorade inkomster.”

Ändå beskriver Aliaksandr Yarashuk generalstrejken som en framgång.

Fler än väntat har anslutit sig. Dessutom nås BKDP av rapporter om ett stort antal sympatiaktioner. Vissa tar semester, andra sjukanmäler sig, ytterligare andra begär tjänstledigt.

”Men majoriteten av arbetarna tillämpar den så kallade italienska strejken. De går till jobbet och arbetar väldigt långsamt, följer alla rutiner, eller arbetar inte alls med hänvisning till arbetsmiljöproblem. Många av dem utövar sabotage och ignorerar ledningens order.” 

BKDP har länge varit en samlingsplats för oppositionen. Men den oberoende centralorganisationen, som är ansluten till världsfacket Ituc, har kämpat i motvind.

De statligt kontrollerade facken samlar 4,5 miljoner anställda, en konsekvens av att medlemskapet ofta följer med på köpet vid anställning på statliga företag. 

Som jämförelse organiserar BKDP:s förbund tillsammans runt 10 000 medlemmar. Men sedan den 9 augusti har, skriver Aliaksandr Yarashuk, någonting hänt.  

”För första gången sedan diktaturregimen installerades i Belarus har medlemskapet i BKDP börjat växa. Det är ett tecken på att människor har tröttnat på regimen och vill kunna uttrycka sina åsikter fritt.” 

Så var fallet på MTZ där Uljana Gorbacheva och kollegerna redan i augusti bildade en lokal klubb ansluten till elektronikfacket inom BKDP.

– Vi fick en enorm tillströmning av medlemmar. Många lämnade den statliga fackföreningen och anslöt sig till oss, säger hon.

Myndigheterna har inte tillåtit fackklubben att registrera sig och arbetsgivaren vägrar föra dialog.

– Men vi tänker att när vi har fått tillräckligt många medlemmar så måste ledningen prata med oss, säger Uljana Gorbacheva.

Jag och mina kolleger tog en bild på oss själva utanför fabriken. Alla som var med på det fotot har blivit avskedade.

Maxim Tunin

På elfordonstillverkaren BKM bildades en oberoende klubb, ansluten till det fria metallfacket SPM, i september. 

– Den 26 oktober bestämde vi oss för att följa vår folkvalda president Svetlana Tichanovskajas uppmaning till strejk, säger ingenjören Maxim Tunin. 

Från fabriksgolvet framförde de strejkande sina krav. Ett nytt och fritt val, ett slut på säkerhetsstyrkornas våld, omedelbart frigivande av alla politiska fångar. De blev snabbt utkörda. 

– Jag och mina kolleger tog en bild på oss själva utanför fabriken. Alla som var med på det fotot har blivit avskedade, säger Maxim Tunin.

Han var förberedd på att strejkbeslutet skulle få konsekvenser. Och har förlikat sig med tanken på ytterligare repressalier. 

– När makten har tagit hand om de som är mest aktiva i oppositionen kommer turen till oss, det är jag nästan helt säker på.

Ändå är Maxim Tunin lugn. Det kanske blir värre innan det blir bättre. Men regimens dagar är enligt ingenjören räknade. 

– Jag är helt övertygad om att Lukasjenko kommer att avgå, säger han.

– Och det här landet kommer att utvecklas och vi kommer att få de reformer som vi har behövt så länge. 

Protesterna i Belarus

Den 9 augusti höll Belarus val.

Efter att Aleksandr Lukasjenko, som suttit på presidentposten sedan 1994, utropats till vinnare med 80 procent av rösterna tog kraftiga protester vid. Sedan dess har tusentals personer frihetsberövats.

Utländska observatörer bedömer att inget val i landet har varit fritt och rättvist sedan mitten av 1990-talet.

Oppositionsledaren Svetlana Tichanovskaja är hustru till bloggaren Sergej Tichanovskij, som planerade att kandidera i presidentvalet men i stället fängslades i maj. Efter att Sergej gripits beslöt sig hustrun Svetlana att ta hans plats.

Vid en valseger hade Tichanovskaja lovat att frige alla politiska fångar och utlysa nyval där alla diskvalificerade kandidater skulle få delta.

Källa: TT