”Rent finger, rent samvete.” Så skrev en nicaraguansk sjukhusanställd i appen Tiktok under valdagen den 7 november.

Var det något slags sanitärt råd?

”Nej”, skrattade hon när vi talade via WhatsApp tre dagar senare. När man röstar får man doppa fingret i bläck. Det rena fingret var en uppmaning till att bojkotta valet. 

Varför? Månaderna innan valet fängslades sju presidentkandidater. De tre största oppositionspartierna förbjöds att ställa upp.

”En stor fars”, suckade hon.

Den 10 november hade hon precis fått sparken, efter 23 år. Utan förklaring, säger hon, och skickar ett foto på ett uppsägningsbrev.

Hon är övertygad om att det var Tiktok-publiceringen. Den statsanställda sjukhusledningen ”som sitter där i sina rödsvarta sandinist-tröjor” krävde att hela personalen gick och röstade, hävdar hon. 

Hennes uppmaning till valbojkott var alltför illojal mot regeringen.

Den faktiska uppsägningsgrunden är mindre intressant. Kvinnans känslor visar på stämningen i Nicaragua i dag. Kvinnan som jag pratade med utgick själv från att hon förlorat jobbet på grund av politisk illojalitet. Hon vill inte att jag publicerar hennes namn av rädsla för repressalier. Hon hyser misstro mot facket, som lyder under nationalförsamlingens talman.

Hon är en av många nicaraguaner som var anhängare till den före detta revolutionsledaren Daniel Ortegas Sandinistparti fram till de regeringskritiska protesterna 2018. Även då såg hon hur sjukhuspersonal tvingades följa Ortegas agenda. Cirka 320 läkare sparkades från allmänna sjukhus för att ha trotsat order om neka vård åt demonstranter, enligt den lokala människorättsorganisationen CENIDH.

I centrala Managua står nuförtiden rader av poliser i beredskap att kväsa nya kuppförsök.

Det finns de som anser att demonstranterna var vandaler och sympatiserar med hur Ortega förebygger nya uppror. Protesterna splittrade familjer och kapade vänskapsband. De genererade ironiskt nog även fler valdeltagare i söndags.  

”Jag var tvungen att gå med i Sandinistpartiet för att få tillbaka mina studieintyg. Men om mina kamrater får reda på att jag gjorde det…”, nästan viskade en studentaktivist när jag besökte Nicaragua 2019.

Han var en av hundratals som slängts ut från det statliga universitetet UNAN för sitt deltagande i demonstrationerna.

I söndags släpade han sig till urnorna med känslan av att vara en förrädare mot de vänner som dog i demonstrationstågen.

I centrala Managua står nuförtiden rader av poliser i beredskap att kväsa nya ”kuppförsök”. Därför demonstrerade endast exil-nicaraguaner inför söndagens val. Sedan protesterna 2018 har över 108 000 nicaraguaner flytt landet, främst till Costa Rica och USA, och under det senaste året har migrationen ökat rekordartat.

Under den politiska krisen efter 2018 har landet gått från att vara en av Latinamerikas snabbast växande ekonomier till en stegrande arbetslöshet.

Nu har Daniel Ortega har påbörjat sin fjärde mandatperiod i rad. Inte minst den ekonomiskt motiverade utvandringen lär fortsätta, och det är landets unga, utbildade och oppositionella som lämnar först. 

Under demonstrationerna för tre år sedan krävde de att presidentvalet skulle tidigareläggas.

”Vi kan inte vänta till 2021”, minns jag folk säga då. Nu menar analytiker att Ortega ämnar att sitta vid makten tills han dör.