Illustration: Annika Olsson. Klicka på bilden för att se den större.

Illustration: Annika Olsson. Klicka på bilden för att se den större.

En LO-kongress kan låta som en riksdag när den fattar beslut om allt från bostadsbyggande till tandvård. I dag kan de anspråken verka överdrivna, men det fanns en tid när de hade täckning. Arbetet försöker ringa in LO:s guldålder, och varför den tog slut.

Hemma hos mormor och morfar står tv-nyheterna på nonstop hela 1970-talet. LO-ordföranden Gunnar Nilssons jättelika, kantiga glasögonbågar syns i rutan nästan varje dag. Ansvaret för arbetarnas och hela Sveriges väl och ve ser ut att tynga honom.

Den nye chefen på SAF heter Curt Nicolin, efternamnet klingar elegant och främmande. Han ser rävaktig ut, liksom smidigare och farligare än sin motpart. Men även han är bekymrad. I svartvitt syns det inte vilka färger han har på slipsen, bara att den är mörk.

Som barn förstår man inte vad det handlar om, bara att något i Sverige har krånglat till sig. Ett slags storhetstid har tagit slut. Men det är oklart om det var nyss eller länge sedan, oklart om allt kan bli bra igen eller något har gått förlorat för alltid.

• • •

När LO:s storhetstid infaller? Från början av 1950-talet till början eller mitten av 1970-talet, säger Anders L Johansson, adjungerad professor vid Uppsala universitet som har forskat och skrivit böcker om LO och den svenska modellen.

Under den här perioden äter sig LO in i hela det demokratiska styret. Tar plats i Arbetsmarknadsstyrelsen och en mängd andra statliga styrelser och kommittéer. LO har ett enormt inflytande över hela samhället.

Grunden för denna maktställning är att Sverige efter andra världskriget går in i en period av full sysselsättning. Tillväxten är hög, arbetsgivarna bjuder över varandra för att locka arbetskraft. Efterfrågan eldas på av den socialdemokratiska regeringens reformer: bostadsbyggande, ATP, barnbidrag …

– Det här gör inflationen till det allt överskuggande problemet, säger Anders L Johansson. Fackförbunden, som tvingats hålla tillbaka sina lönekrav under kriget, vill ta ut så höga lönelyft som möjligt.

Skärmavbild 2016-06-15 kl. 13.15.15Regeringen har svårt att göra någonting åt lönekraven. Lönerna är parternas ansvar, den ordningen är redan etablerad i och med Saltsjöbadsavtalet 1938.

– Så vem kan tukta förbunden? frågar Anders L Johansson retoriskt. Jo, LO! Bara LO har den legitimitet som krävs.

Systemet med centrala förhandlingar mellan LO och SAF, som växte fram då andra världskriget tvingade samman parterna, blir nu medlet att bromsa löneökningarna. LO hjälper de socialdemokratiska regeringarna att hålla inflationen i schack utan impopulära finanspolitiska åtstramningar.

– LO var helt enkelt vitalt för en framgångsrik ekonomisk politik och fortsatta reformer i ett samhälle med full sysselsättning, säger Anders L Johansson. Det gav LO makt.

– Jämför gärna med de senaste 20 åren. LO behövs inte längre för att hålla inflationen nere, efter 1990-talskrisen har ju inflationen försvunnit. Grunden för LO:s starka ställning, den fulla sysselsättningen, finns inte längre.

• • •

Men LO:s inflytande börjar holkas ur långt före 1990-talskrisen. LO:s särställning byggde ursprungligen på att LO och SAF – parterna inom industrin – kunde förhandla för hela arbetsmarknaden.

När tjänstemännen och de offentligt anställda på 1970-talet blev fler än industriarbetarna bröts LO:s dominans, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet, som har kartlagt fackens medlemssiffror.

Under 1960- och 1970-talen försöker LO få med TCO i de centralt samordnade löneförhandlingarna, men lyckas dåligt. 1973 bildas PTK, och 1975 sluter parterna i den offentliga sektorn för första gången avtal utan att vänta på LO och SAF.

– Men LO utmanades från ännu fler håll, bland annat av de vilda strejkerna under 1970-talet, säger Anders Kjellberg.

Att disciplinera medlemsförbunden frestade på. Fackföreningar bildas trots allt inte för att hålla nere lönerna. Om de bara predikar återhållsamhet tappar de sin trovärdighet.

Förslaget om löntagarfonder, som LO-ekonomerna Rudolf Meidner, Anna Hedborg och Gunnar Fond lade fram 1975, var ett försök att lösa dilemmat. En del av de ”övervinster” som uppstod då löntagarna höll tillbaka sina lönekrav i de mest lönsamma företagen skulle gå tillbaka till löntagarna i form av aktier.

Förslaget var radikalt. På sikt skulle fonderna bli majoritetsägare i de stora företagen. ”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt”, sa Rudolf Meidner i Arbetet (som då hette Fackföreningsrörelsen).

– Sett i dagens ljus var löntagarfonderna ett misslyckande, säger Anders Kjellberg. De ledde till en väldig mobilisering på den andra sidan. LO tappade initiativet.

• • •

Att se 1950–1970-talen som LO:s glansperiod är vedertaget, men för Svante Nycander, doktor i statsvetenskap som skrivit standardverket Makten över arbetsmarknaden, är det inte självklart. 1905–1930, en period av obruten och stark medlemsutveckling, betecknar kanske en mer entydig frammarsch för facket.

Framgången under efterkrigsåren var i själva verket känslig för störningar, hävdar Svante Nycander. Löneglidningen födde ständiga kompensationskrav. Sverige gick in i 1970-talet med svåra olösta problem och orättvisor, som att tjänstemännen hade bättre pensioner, arbetstider och sjukförmåner än arbetarna.

Illustration: Annika Olsson. Klicka på tidslinjen för att se den större.

Illustration: Annika Olsson. Klicka på tidslinjen för att se den större.

Tvärtemot den gängse bilden ser Svante Nycander inte heller 1970-talets arbetsrättsliga lagar som segrar för facket.

Bakom exempelvis lagen om anställningsskydd fanns politiska drivkrafter. Socialdemokraterna och Folkpartiet tävlade om vem som var mest löntagarvänlig. LO var däremot nöjda med att anställningsskyddet reglerades i avtal.

Vad forskarna däremot är eniga om är att LO tappade mycket av sitt -kvarvarande inflytande när SAF drog sig ur det centrala förhandlingssystemet. Och 1991 lämnade SAF:s representanter AMS och andra styrelser. Då tvingades även LO retirera.

Vid det laget hade SAF sedan länge bytt fokus. Politisk och ideologisk påverkan stod i centrum. Sture  Eskilsson, SAF:s informationsdirektör 1970–1990, har betecknat 1980 som en vändpunkt: Då började arbetsgivarna styra vad debatten i Sverige ska handla om.

Opinionsbildning hade blivit det nya slagfältet, och där hade LO inget övertag. 1994 gav statsminister Göran Persson (S) sin bild av det nya läget när han beskrev LO som ”ett särintresse bland andra”.

LO-KONGRESSEN 2016 – LÄS OCKSÅ

Ledare: LO måste lyfta det goda arbetet

Analys: 2017 blir ett ödesår för LO

Krönika: Fin vår för kongressnördar

Samordningsministern: Jämlikt samhälle utvecklas bättre”

LO-basen vill se ökad jämlikhet

Få kolla på kongressen

Hur ska inflytandet fördelas?

LO-basen vill se ökad jämlikhet

Fastighets och Seko kan gå samman

Debatt: Bort med allmän visstid ur las

De föreslås till ny LO-ledning

”Apor kan få bättre resultat”

Heta byggnadsdebatter om LO:s kongressrapport

Tio motioner på LO:s kongress

Två glas vin för medlemmarnas pengar

Het debatt om högre löneökningar väntas

Kommunalare bör ta vid efter Baudin i LO-toppen

LO:s framtid ska utredas

Målarna vill förlänga preskriptionstid

Krav på ännu en kvinna i LO:s topp