I ett sterilt labb står låtskrivarna Thomas G:son och David Lindgren Zacharias. De mäter upp milliliter av mystiska ämnen medan assistenter skriver ner testresultaten.

Sväng, melodi, dans och rytm justeras i tre decimaler och rangordnas efter vinstchanser till både Europas folk och den internationella juryn.

Ungefär så föreställer jag mig det svenska popundret, och jag älskar det. Men det är dags för lite omväxling.

“Bara Bada Bastu” är som det första andetaget efter en timme i ett 85 grader varmt rum. Mina porer är renade, min hjärna slät, mina muskler avslappnade och stressen väck. Äntligen skickar vi riktigt fånig camp till Eurovision.

Sverige valde glädjen och humorn i stället för ännu en genmodifierad perfekt låt.

John Lundvik blev jättekränkt och visade direkt att han inte förstår själva hjärtat i Melodifestivalen och Eurovision: att göra svängiga, roliga och löjliga låtar. Samt att förhindra Europa från att starta ett nytt världskrig. 

Historiskt sett skulle europeiska länder hellre annektera sin granne än att gå i terapi. Popmusik är ett bättre alternativ.

Måns Zelmerlöv blev arg

Även Måns Zelmerlöw blev upprörd. Han lämnade festivalen direkt och ifrågasatte om den internationella juryn kommer att låta KAJ vinna. 

Som om det vore svenska folkets uppgift att maximera vinstchanserna i Europa. Zelmerlöw hade i alla fall den goda smaken att sedan skriva att han unnar KAJ segern. Det är trots allt inte konstigt att gråta efter att ha förlorat en tävling.

Men Lundvik vill att Sverige ska skicka samma perfekta låt som alltid, istället för att ta risker. För honom representerar KAJ humor, galenskap och en Melodifestival i förändring.

“Den ligan står jag inte för, där är vi chanslösa” sade han i en intervju. 

Enligt John Lundvik är problemet att “Bara Bada Bastu” är för “tiktok-vänlig” och “lätt för barn att sjunga med i”.

Men Eurovision måste få vara löjligt och överdrivet och Sverige få skicka en rolig låt ett enda år utan att hela musikindustrin kastar in handduken? 

Tävlingen hade inte haft någon själ utan en rumänsk operasjungande dubstep-vampyr, en ukrainsk drag queen som 2007 sjöng “Russia goodbye” och Lordis “Hard Rock Hallelujah”.

Bäst i världen på pop

Till och med Taylor Swift sa, när hon spelade i Stockholm, att Sverige är bäst i världen på pop.

Efter att ha gjort tre album med Max Martin vet hon det bättre än de flesta.

Det måste vi visa världen med jämna mellanrum genom att vinna Eurovision Song Contest. 

Men resten av Europa börjar bli trötta på det. Loreen vann 2023 över Käärijä tack vare juryrösterna.

Det gjorde andra länder så kränkta att de ville avskaffa juryn och bannlysa Loreen från att tävla igen. Nu jublar de istället. 

KAJ visar att vi kan släppa lös och ha roligt på scen. När vi fått lite goodwill kan vi skicka Måns, Loreen eller John Lundvik för att ro hem segern igen.

Att ett roligt bidrag vinner ett (1) år är inte första inseglet i musikindustrins undergång. 

Men om det nu skulle vara så, och undegången består av tre killar –  samtliga med utstrålningen  “pojkvän till bisexuell kvinna” – som sjunger om hur mycket de älskar att bada bastu, låt då apokalypsen komma.

Jag har, i hela mitt vuxna liv, tillbringat mer tid på Karolinska sjukhuset än på någon arbetsplats. Mitt huvudsakliga arbete har blivit att spara och ta tillvara på detaljer i väntrum och britsar på Karolinska sjukhuset. 

”Du samlar på autoimmuna sjukdomar” som en läkare sa till mig en gång och jag skrattade som svar tillbaka. 

Jag vinner ingen guldbagge för det men kan både skratta och bära upp en kavaj samtidigt utan att smärtan syns.

Det finns en absurd stolthet i hur duktig jag är på att fejka en frisk framtoning. Jag skriver detta med en arm som inte fungerar idag, varje mening värker, det syns inte men det känns. Huruvida det är ett riktigt skov eller ett pseudo-skov vet jag inte, bara att det gör ont.

Flare-Up är titeln på den nya utställningen av konstnärsduon Simon Goldin och Jakob Senneby som just öppnat på konsthallen Accelerator vid Universitet i Stockholm. 

Titeln anspelar på de skov som i Sennebys fall är kopplade till den autoimmuna sjukdomen MS men kan också översättas som i att flamma upp likt kemiska föreningar i trädets kåda.

Stelnad kåda och plågade ljud

Det luktar lugnande men låter oroväckande nere i det före detta underjordiska labbet där konsthallens salar ligger. 

I det första rummet leder en skalenlig ramp lik de träspångar man ofta finner i svenska nationalparker en över ett bärnstensskimrande hav av stelnad kåda som täcker hela golvet. 

Det luktar nysågat och det låter plågat.

Passande nog har jag dagen till ära ett värkskov där jag står över spången och tittar på stelnad tallkåda. 

De plågade ljuden passar perfekt som metafysisk illustration av smärtan som brinner inom mig. Men det som skulle kunna tolkas som ljudet av träätande dödsbaggar är ljudet från små robotar gjorda i lego, ihopkopplade med en telefons stegräknare.

Stegräknarrobotornas konstruktion är hämtad från amerikanska patientforum och är byggda för att lura sin smartphones stegräknare att uppfylla de aktivitetskvoter som krävs av försäkringsbolag.

Du får en förmånligare försäkring ju mer du presterar.

De återkommer med sitt oroväckande evighetstrampande ljud genom utställningen och sabbar det eventuella lugn jag inbillar mig att många ändå förknippar med doften av trä och tall.

Tänker på sjukhuskulvertar

Eftersom jag är Pavloskt patient-betingad tänker jag dock mer på sjukhuskulvertar än  naturleder där jag står på spången. 

Under marken från gamla till nya Karolinska går det två kilometer kulvert, där finns det också självkörande lastpallar som pratar om man kommer för nära, 

”- Du står i vägen, var vänlig flytta på dig” har lastpallen sagt till mig där jag ledbruten skjutsas förbi på brits. 

Men just denna konstnärligt lagda dag står jag lodrätt upp och tänker på hur smärtan blir till ett språk i sig, till en kritik i en värld som premierar självförverkligande före överlevnad. 

I en funktionsbesatt värld blir den funktionsnedsatte konung. 

En död armé av feromonfällor

Ståendes på spången tänker jag på tid som inte räknas för vare sig försäkringsbolag eller prestationssamhället, sjukhustiden syns inte på cv:et.

I en annan sal står jag omgiven av en död armé av tre meter höga feromonfällor inlånade från Skogsstyrelsen. 

Deras egentliga funktion är att fånga in granbarkborrar för att förhindra dom från att angripa skog. Fällorna ser ut att ha permanent frusit fast som en svajning i vinden där de står placerade på luftfuktare som pumpar ut syntetisk barkborredoft. 

Min vuxna kropp har aldrig tillhört mig. Jag bär runt på den. Den styr mig. Jag kan inte kontrollera den men jag kan hålla den under kontroll, eller jag tror att jag kan det. 

Genom att dölja kroppens nedmonterade finmotorik i ett hölje av estetik kan jag bära upp en kavaj utan att smärtan syns, men det svajar oförsonligt därunder. 

”En kropp i krig med sig själv” är ett vanligt förekommande uttryck bland läkare för att beskriva autoimmunitetens frammarsch i en. 

Autoimmunt krigsskadad

Jakob Senneby gillar inte den metaforen säger han i utställningstexten. Samtidigt känns hela utställningen som en frusen krigstablå där kroppen och naturen är slagfältet. 

Angrepp, attacker och aktioner är återkommande teman både implicit och explicit. 

Man blir vare sig man vill det eller ej autoimmunt krigsskadad. 

Anamma journalspråkets anfallsaktiga adverb och det kommer hjälpa dig att vinna över vårdgivare och försäkringsgivare mer än om du ger immunförsvaret spirituella konnotationer. 

I mellanrummet mellan havet av kåda och fermonfällorna finns en samling äldre tavlor med sjukdomstema behandlade med en svamp som nu odlas direkt på duken. 

Ett möte av kroppens förfall och hjärnans utveckling i en ohelig koalition.

Man får lukta på konsten så jag lutar mig fram och sniffar på vad som ser ut som en pågående förruttnelse, den luktar mer kulvert än skog och det lugnar mig.

Smärtans språk är ett annat språk, det andra språket, det som håller livet levande.  

Där slagget tillåts lyftas fram och bli vackert. 

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard köpte i slutet av maj förra året aktier för 10 000 i försvarsbolaget Mildef – vars tagline är ”we armour it”.

I december presenterade Sveriges regering och Danmark en investering i miljardklassen av stridsfordon där företagets it-utrustning ingår. Detta rapporterar Ekot.

Utrikesministern själv har sagt att hon inte gjort något fel, deltagit i inköpsbeslutet eller haft någon hemlig förhandsinformation.

Men Ekot har kunnat påvisa att hon, en månad efter sitt köp, deltagit i beslutet att köpa in sagda stridsfordon.

Hennes försvar tycks handla om rena hårklyverier.

Hon har deltagit i ett regeringsbeslutom att köpa in fordon, inte att det handlar om företaget där hon hade aktieintressen. På så vis förvandlas det hela till en ren proxyfråga.

10 000 är inga pengar

Men hårklyverierna upphör inte där.

Några har sagt att en ursäkt i sammanhanget är att det bara handlar om 10 000 kronor.

Men sedan Malmer Stenergard köpte aktierna har deras värde skjutit i höjden och tredubblats. Nu talar vi alltså om 30 000 kronor.

Det kan man så klart, precis som med 10 000 kronor, tycka är lite pengar – rikedom, precis som fattigdom, är trots allt relativ – även om vanliga människor nog inte skulle hålla med. 

Men det är, i så fall, en väldigt märklig syn på hur regler ska efterföljas.

Gick till val på att regler ska följas

Malmer Stenergard tillhör en regeringskonstellation som gick till val på att regler är till för att följas. Sedan dess har de blivit påkomna med att göra lite vad som faller dem in. 

Det är kanske inte så konstigt att det blivit så. Sällan har ett svenskt styre varit så grundat på något annat än meritokrati. 

Statsministern, själv känd för åtminstone två märkliga lägenhetsaffärer, har i ett kvartssekel kämpat för att nå dit där han är idag. Genom politiskt spel och nätverk har Kristersson strävat efter makten.

Väl vid målet har statsministern behövt befästa sin position med rena kompisrekryteringar av de som hjälpt honom dit.

Det handlar om allt från att utse barndomsvännen Henrik Landerholm till nationell säkerhetsrådgivare – han lyckades, inom loppet av några månader, slarva bort dokument, avgå, åtalas för vårdslöshet med hemlig uppgift och ändå få nytt jobb på Moderaternas kansli – till att utse partiledarföregångaren Anna Kinberg Batra till landshövding.

Kinberg Batra ville inte vara sämre så även hon rekryterade sin kompis – och fick avgå.

Regeringsmakt som ersättning

På Regeringskansliet sitter topptjänstemän från PR-byrån Nordic Public Affairs som gjorde Kristersson tjänsten att radiostyra Liberalerna in i Tidösamarbetet och ge honom statsministerposten.

Biträdande partiledaren och Anna Kinberg Batras bästa kompis-rekryterings make är biträdande partisekreterare.

Även han gammal vän i MUF-klustret. Som konsult på Millton Labs lärde han unga Tidöpartister att göra memes om att Magdalena Andersson önskade livet ur folk eller att tjockishåna Karl Petter Thorwaldsson.

Något man ansåg var mycket viktigt för att ge Tidöstyret valsegern.

En annan av kompisrekryteringarna, PM Nilsson, fick lämna statssekreterarposten efter bara några månader då det visade sig att han inte heller var speciellt intresserad av att följa spelregler och lagar.

I hans fall handlade det om ålfiske.

Konsekvens av detta? En snabb tillsättning på toppjobbet som vd för Näringslivets tankesmedja Timbro. Trots lagstiftning om ett års karantän för statssekreterare vid anställning med intressekonflikter behövde han inte vänta mer än fyra månader..

Nepotiststyre

Ryggraden i Kristerssons ministerkår består, snarare än kompetenta borgerliga, av det MUF-garde som varit hans allierade i alla år och de borgerliga som varit redo att kasta varje progressiv värdering under bussen för att ta regeringsmakten.

Vilket kanske förklarar varför Johan Forssell alls är minister.

När rekryteringar i en rörelse i så hög grad bygger på nepotism skapar det en upplevelse av ett isolerat universum med helt egna privilegier. Andra regler än meritokrati gäller när politiska positioner mest grundas på tjänster och gentjänster.

Vad som uppstår är ett litet klansamhälle. 

Där är 10 000 kronor inte så mycket pengar, gränslösa trollfabriker mot fienden en viktig strategi och där kan man tjuvfiska utrotningshotad ål.

Tidigare fanns en idé om att våra folkvalda och de som styr förväntades ha ett extra tungt ansvar inför väljarkåren. Där minsta skandal kunde leda till avgång.

Känslan är onekligen att ingen alls på Regeringskansliet i dag är speciellt intresserad av att följa reglerna som gäller för oss andra.

KULTURDEBATT. Hur blir man enklast rik i Sverige? Man behärskar konsten att välja rätt familj. 

I Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige” listas landets 542 miljardärer, och nästan varannan är arvtagare. 

Av Sveriges 43 dollarmiljardärer har över hälften fått sin förmögenhet via släktskap.

Men för den som föds utan rikedom finns en annan väg. Den är snabb, brutal och beskrivs av journalisten Diamant Salihu i boken ”Tills alla dör”. 

I en passage skildras den kriminelle Khaleds nyårsnatt:

”Nyårsleveransen började i Kista… sedan leveranser i Sollentuna, Jakobsberg, Solna, Rissne. Det var arbetarklassens festprissar först, sedan rörde de sig uppåt. Runt klockan åtta på kvällen fortsatte körningen mot city. Östermalm.”

Vid gryningen har Khaled gjort 130 000 kronor i vinst. Och då bara från nyår. Juldagen har han ännu inte räknat.

Den politiska debatten om gängkriminaliteten rör sig ofta i cirklar, men tycks sky grundfrågan: knarket. Gängens blodomlopp. 

Hur ska den kriminella verksamheten upphöra när den mest effektiva vägen till pengar och status för unga pojkar går via gängen?

Snabba Cash blev en naiv skildring

När Jens Lapidus skrev romanen ”Snabba cash” för snart tjugo år sedan fanns berättelsen redan där: 

Den brutala segregationen. Gängens växande inflytande. Delar av Stockholm där det blivit lika vanligt att festa med knark som med alkohol. 

I dag framstår Lapidus skildring som närmast naiv. Verkligheten har sprungit om fiktionen. 

Våldet krupit ner i åldrarna, gängen vuxit som svampar och den kriminella ekonomin är säkrad av den breda medelklassens narkotikakonsumtion.

Evin Cetin och Jens Liljestrand fördjupar sig i narkotikans roll i ”Mitt bland oss”.

En ung man som började sälja narkotika redan som trettonåring berättar: ”Jag ångrar inte att jag började beckna i sjuan. Jag hade absolut gjort det igen om jag fått valet. De där pengarna räddade mig.” 

När han fyller sjutton tjänar han mellan 100 000 och 150 000 kronor i månaden. I vilken annan bransch kan en trettonåring göra sådan karriär?

Ändå står politiken handfallen. Tidöpartierna har ingen plan, inte ens en ambition, att göra något åt brottens orsaker. Varken åt narkotikan eller segregationen.

Poltiken har övergett barnen

För femton år sedan varnade Carin Götblad i en statlig utredning för att 5 000 unga från de socialt mest utsatta bostadsområden riskerade att rekryteras till gängen.

Sedan dess har läget förvärrats. Sveriges socialt utsatta områden har utvecklats till parallellsamhällen. Enligt polisen är tillgången på utövare idag ”outsinlig”.

Politiken har övergivit dessa områden åt sina öden, och barnen åt gängen.

Nicolas Lunabba fångar tragedin i ”Blir du ledsen om jag dör”: 

”De barn som överlever är långt fler än de barn som dör. Men de flesta går en framtid till mötes som bryter ner dem, krossar deras drömmar och ambitioner, deras självkänsla och kroppar.” 

Knark dubbelt så stort som snus

Segregation skapar materiella barriärer, och mentala murar, som för unga pojkar är oöverkomliga.

Men att enbart bryta segregationen kommer inte sätta stopp på våldet. Något måste göras åt efterfrågan.

Knarkhandeln i Sverige omsätter i dag mer än försäljningen av sprit och starköl. Den är dubbelt så stor som snusmarknaden. 

Duraid Al-Khasami sätter fingret på hyckleriet när han skriver: ”Mina grannar i Husby knarkar. Mina kollegor i kultur- och mediebranschen älskar att knarka. Aktivister, jurister, feminister, liberaler, socialister. Alla knarkar.”

Vill vi stoppa våldet måste vi stoppa den kriminella ekonomin. Efterfrågan på knark måste strypas.

Inte genom att ge sig på dem som lider av missbruk, men genom att strypa efterfrågan där det är möjligt.

Dags att kriminalisera knark på riktigt

Det är här vi måste ställa oss en obekväm fråga. Är vi redo att kriminalisera festknarkandet på riktigt? 

Att höja straffen till en nivå där en lina på fest riskerar att få livsförändrande konsekvenser?

I ett normalläge vore det kanske oproportionerligt. Men vi befinner oss inte i ett normalläge, vi befinner oss i en nationell kris. 

Sverige lider av en våldsepidemi och narkotikan fostrar barnsoldater.

Under pandemin accepterade vi drastiska inskränkningar i vår vardag, nu krävs en liknande mentalitetsförändring hos festknarkarna.

Det är hög tid att människor lär sig ha roligt utan droger – eller godtar risken att spendera lång tid bakom lås och bom. 

För inte kan väl ambitionen att sätta stopp för våldsvågen ge vika för festprissarnas heliga rätt till ett rus?

När 14-årige Muhammad inte kom hem efter sommarjobbet kvällen den 7 augusti 2023 ringde hans föräldrar till lantbrukaren som han jobbade hos.

Han hade inte sett till honom och trodde att han tagit sig hem när han slutade jobba klockan fyra.

Lantbrukaren och hans fru gick ut för att leta och hittade pojken klämd under maskinen, en så kallad kompaktlastare, som han hade kört.

När ambulansen kom till platsen konstaterades att han var död sedan flera timmar. 

Döms till

I höstas åtalades lantbrukaren för att ha brutit mot flera regler när det gäller unga som jobbar.

En 14-åring får inte köra den typen av maskin som orsakade hans död, menar åklagaren.

Muhammad var också ensam vid olyckstillfället, vilket inte är tillåtet. 

Nu döms lantbrukaren, Muhammads arbetsgivare, för arbetsmiljöbrott.

Lantbrukaren döms till att betala dagsböter på 26 400 kronor. Dessutom får han en företagsbot på en miljon kronor.

Borås tingsrätt konstaterar att det är ”i hög grad sannolikt” att Muhammad inte hade dött om han hade jobbat tillsammans med någon, och inte ensam.

Dessutom konstaterar tingsrätten att lantbrukaren tog en stor risk när han lät Muhammad köra en kompaktlastare.

Lantbrukaren hade heller inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att förebygga ohälsa eller olycksfall i arbetet, enligt tingsrätten. 

Förnekar brott

Lantbrukarens advokat, Johanna Wennberg, har tidigare sagt till Arbetet att han förnekar brott.

– Det som har hänt är jättesorgligt och det är han den första att skriva under på. Men vi menar att han har vidtagit de säkerhetsarrangemang och åtgärder som han har kunnat förutse i den här situationen, sa Johanna Wennberg till Arbetet i höstas.

Ovanligt fall

Att barn dör på jobbet är mycket ovanligt.

Senast någon under 18 år miste livet i en arbetsplatsolycka var 2008, visar Arbetsmiljöverkets statistik.

Samtidigt dör mellan fem och tio personer varje år inom lantbruket.

Blyg, glad och omtänksam

När Arbetet var med vid Muhammads begravning förra sommaren berättade de som kände honom hur han var som person.

De beskrev honom som blyg, glad och omtänksam. 

Han brukade hjälpa sin mamma att handla. Han brukade spela musik på kvällarna och cykla med sina kompisar den korta biten in till Ulricehamn.

Nu hade han fixat sitt första sommarjobb och var så glad över det. Han hade köpt ett Playstation 5.

– Han ville gärna bli polis. Det var hans dröm. Han tyckte poliserna såg stiliga ut. Han var en väldigt skötsam kille och väldigt omtyckt bland kompisarna i skolan, bland lärarna och bland andra i samhället, berättade Ziad Makrous, integrationsassistent i kyrkan som stöttade familjen efter olyckan.

En arkitekturaktivist upprörs över att inte ha blivit hanterad med silkesvantar, trots att de kritiska frågorna var få när han intervjuades.

När extrema rörelser vinner gehör i allt större kretsar tycks de också bli allt känsligare för kritik.

När Sverigedemokraterna inför valet 2022 lanserade sitt Sverigehus var det tydligt inspirerat av aktiviströrelsen Arkitekturupproret, grundad 2014.

Alla som ville bygga en villa enligt partiets vision skulle slippa bygglov och därmed spara tid, pengar och tankemöda.

Idén att just SD:s design passar in överallt bygger på partiets essentialistiska kultursyn där ett Bullerbyideal signalerar det typiskt svenska.

Det finns väl ingen anledning att formellt pröva ett rött trähus med vita knutar och spröjsade fönster?

På sin första dag som nygammal president skrev Donald Trump under en order om att alla nya federala byggnader skulle vara ”vackra”. Även ordern var nygammal.

Han gjorde samma sak förra gången, men den revs upp av Joe Biden. Nu är återigen idén om att klassisk arkitektur skapar bättre städer amerikansk lag.

Behöver en myndighet ett nytt hus är det ingen idé att leta efter arkitekter med samtida idéer utan det lär räcka med en ingenjör som kan göra ritningar på någon variant av Kapitolium.

Arkitekturupproret är helt rätt i tiden

Med det höga och förenklade tonläge som är betecknande för samtiden ligger Arkitekturupproret helt rätt när de aggressivt efterlyser vad de kallar klassisk arkitektur.

De hatar modernismen, allt som byggs ska vara i äldre stil. För att få resonemanget att gå ihop behöver de särskilja den tidiga funktionalismen, som de uppskattar, från modernismen, där sagda arkitektur allmänt räknas som en väsentlig del.

Men sanningen spelar ingen större roll.

Idéerna sprids genom nätaktivism där de bland annat hyllar enskilda projekt som återställer byggnader till deras forna glans eller imiterar en hundraårig stil. 

Under parallellsidan Architectural Uprising på Facebook jobbar de målmedvetet mot internationellt genomslag.

Nyligen gjorde Svenska Dagbladet en lång intervju med rörelsens förgrundsgestalt, Michael Diamant, som visar runt i ett nybyggt bostadsområde i Tungelsta utanför Haninge. Han ser det som ett exempel på hur Sverige kan byggas vackert. 

Här finns trähus i två våningar och skiftande kulörer med spröjsade fönster. Det är sådant som väcker hopp om en återgång till den epok han värdesätter.

Husen är billiga pasticher

Det tar visserligen bara några sekunder att avfärda byggnaderna som billiga pastischer. Som att någon satt 1920-talsklistermärken över vilka nya radhus som helst. 

Proportionerna på såväl huskroppar som fönster visar att de fått enbart ris av Arkitekturupproret om fasaderna varit i beige tegel och fönstrens ditlimmade spröjsar ryckts bort.

Tekniken att bygga stora fönster som vippas horisontellt fanns inte på 1920-talet, inte heller spröjsades bostäder för vanligt folk särskilt ofta av estetiska skäl. 

Det som i dag är ett kostsamt tillval – särskilt om det ska göras på riktigt med separata glasrutor – var förr en budgetvariant eftersom stora rutor var dyra.

Efterfrågar ett svenskt Doge

Även om artikeln nämner kritik mot rörelsen saknar jag följdfrågor.

Michael Diamant berättar att han kallar sig för anarkistmoderat. I begreppet lägger han visionen om en minimal stat. Det tycks synonymt med libertarian. 

Upprorsmakaren anser således att Sverige behöver ett ”Doge” efter amerikansk förlaga, någon som med fast hand kraft krymper statsapparaten.

Men när det gäller arkitektur vill han gå i motsatt riktning.

Dagens tjänstemän och experter står i vägen för Arkitekturupprorets mål. Liksom arkitektkåren. Den ska bytas ut. 

Yrkesförbud för en högutbildad grupp människor, alltså. 

Efterfrågar tankeförbud

Förslagen går knappast hand i hand med en mindre stat, utan kräver stenhård styrning bortom det som normalt hör till demokratin.

I plan- och bygglagen finns redan skrivningar om att bebyggelsen ska vara estetiskt tilltalande. Men vad det innebär lämnas öppet för tolkning. 

Apparaten som Michael Diamant efterlyser kräver i förlängningen ett lagstadgat smak- och tankeförbud, utan ett sådant kan kommuner inte avslå bygglovsansökningar från dem som vill bygga efter eget huvud.

Man hade velat veta varför staten ska vara stenhårt repressiv just på arkitekturens område när den nästintill ska avskaffas i övrigt. 

Det är nämligen här, där rörelsens krav närmar sig fascismen, det hade kunnat bränna till på allvar.

Michael Diamant missnöjd

I efterhand är Michael Diamant missnöjd över hur han framställts i SvD. Han tycker inte att han sluppit jobbiga frågor utan att reportern Elisabet Andersson har gått på för mycket. 

På Instagram hävdar han, veckan efter publiceringen, att artikeln är hårt vinklad och att han är felciterad. 

Journalisten har enligt Diamant försökt göra kopplingar till högerextremism han själv inte ser.

I och med det faller han in i en vanlig tankefigur bland just högerextrema, avsiktligt eller ej. Man ska få kritisera något i högt tonläge, men den som argumenterar emot är emot yttrandefriheten. 

Det som uppenbart sammanfaller med fascism får inte kallas just det.

Om Arkitekturupproret hade fått bestämma hade hela staden byggts i samma stil. Inte likadana hus, men hus från en enda epok. 

Den inleddes strax efter att svenskar lärde sig bygga täta hus och slutar när fönstertillverkarna på ett kostnadseffektivt sätt lyckades tillverka glasrutor större än en halvmeter i diameter. 

Kanske tillåts inslag av märkesbyggnader i ännu äldre stil.

Inget fel på 1920-talets arkitektur

Det är inte 1920-talets arkitektur det är fel på, arkitekturen i sig bär inte på någon inneboende fascism. Gör man enligt konstens alla regler kan de enskilda objekten bli snygga och trivsamma till och med om de byggs i dag. 

Det finns heller inget förbud mot att bygga så. Vad som är fascistiskt är det föreslagna tankeförbudet när det gäller allt annat.

Jag undrar hur staden hade sett ut om vi hade fryst ett historiskt ögonblick och förbjudit all uppfinningsrikedom. Kanske är det gamla vackert just för att det inte finns överallt? 

Hade Arkitekturupprorets aktivister varit nöjda eller krävt det motsatta – rätten att här och var få uppföra byggnader som bryter mot idealet – om det hade varit spröjsade trä- och putshus gata upp och gata ner?

Sådana frågor förblir obesvarade i intervjun med Michael Diamant, ändå anklagas journalisten för att ha drivit på för hårt. 

Ju mer gehör vår tids extrema rörelser får i det offentliga samtalet, desto större tycks deras krav på att få hanteras med silkesvantar bli.

Det är ett hårt krav när ambitionen är att förbjuda alla idéer som inte är deras egna.

KULTURDEBATT. Arkitekturupprorets Michael Diamant svarar på kritiken mot honom från bland andra mig i en debattartikel i Expressen.

Han invänder mot påståendet att hans åsikter ses som besläktade med fascism. Man kanske i så fall får kalla honom för den ofrivillige fascisten?

Andra åsikter illegitima

Han hävdar nämligen fortsatt att ”allt – ALLT – som byggs” ska se ut som just han och hans rörelse vill. Andra åsikter är illegitima eftersom ”vi” (alla människor) alltid upplever ”klassiska byggnader som vackra”.

Och ”När vår hjärna enkelt kan förstå en byggnad – samtidigt som den blir lätt kittlad av den – upplever vi hjärnlycka”, skriver Arkitekturupprorets frontperson.

Diamant frågar om det är odemokratiskt att vilja avskaffa modernismen och svarar strax sig själv att det bara är frågan om ”opinionsbildning”. Men precis som rasism och rökning ska ”denna människo- och kunskapsfientliga ideologi hamna på historiens sophög”.

Bekräftar bara kritiken

Det Michael Diamant gör i sin debattartikel är att bekräfta kritiken mot honom. Jag skrev att det inte är arkitekturen han uppskattar i sig som är fascistisk, utan det föreslagna tankeförbudet när det gäller allt annat.

Av hans debattartikel framgår att hans strävan efter ett tankeförbud inte var något missförstånd.

Sett till invånarantalet har Sverige en av världens starkaste försvarsindustrier. Grunden lades under kalla kriget när alliansfriheten skapade ett behov av oberoende från utländska vapenleverantörer.

Länge förde branschen en tynande tillvaro. Så icke längre. Rysslands invasion av Ukraina i början av 2022 stöpte om den globala säkerhetsordningen och fick Sverige att överge neutralitetspolitiken till förmån för Nato-medlemskap.

Vad driver utvecklingen idag?

Sedan dess har Sverige blivit en storgivare till Ukraina. Mellan januari 2022 till oktober 2024 gav vi hela 0,88 procent av vår BNP, vilket i kronor mätt landar på cirka fyra miljarder. I början på året aviserade regeringen ytterligare ett stödpaket på 13,5 miljarder i vapen och materiel.

Enligt tillsynsmyndigheten ISP har kriget i Ukraina, upprustningen inom EU och de ökade säkerhetspolitiska spänningarna i världen lett till ” en aldrig tidigare skådad inströmning av krigsmaterielärenden”.

Medlemskapet i Nato har än så länge inte ökat exporten nämnvärt, även om en liten handel har skett med Turkiet och Albanien.

Hur många företag finns i försvarsindustrin?

Omkring 380 företag har tillstånd att tillverka och tillhandahålla krigsmateriel i Sverige. Cirka 80 av dessa bedriver export. Försvarsindustrins branschorganisation, Säkerhets- och försvarsföretagen SOFF organiserar mer än 95 procent av företagen.

Vilka är störst?

Med cirka 24 000 anställda och produktion i bland annat USA, Tyskland och Brasilien är Saab AB Sveriges överlägset största försvarskoncern. 2023 rankades företaget som den 35:e största vapentillverkaren i världen.

Förutom stridsflygplan tillverkar och underhåller Saab även militära lednings- och kontrollsystem.

De senaste åren har Saab vuxit med 5 000 anställda globalt och i februari tillkännagavs planerna på 1 000 nya tjänster i Sverige. På börsen har företaget gått urstarkt med en ökning på närmare 55 procent de senaste sex månaderna.

Stridsfordon från Örnsköldsvik

BAE System Hägglunds är en Öviksbaserad vapenindustri som är känd för sin produktion av stridsvagnar, däribland modellen Stridsfordon 90 som just nu används i Ukraina.

2023 omsatte Hägglunds strax över tre miljarder kronor. En siffra man räknar med kommer att fyrdubblas inom kort. Enligt vd Tommy Gustafsson Rask har arbetsstyrkan vuxit med 150 procent de senaste åren och består i dag av cirka 2 000 anställda.

Fälthaubitsar säljer

BAE Systems Bofors, som bland annat tillverkar fälthaubitsar och luftvärnskanoner, är inget undantag vad gäller tillväxten i branschen.

Enligt Karlskogaföretaget har man vuxit med 10 procent sedan 2022 och man spår en fortsatt stark tillväxt framöver. I mars förra året startades en filial i Örebro och man finns sedan tidigare även i Karlstad. Bofors har omkring 600 anställda.

Ammunitionsjätte dubblar produktion

Nammo är en norsk tillverkare av ammunition och demilitariseringstjänster. Företaget har ett svenskt dotterbolag med verksamhet i Karlskoga, Karlsborg, Lindesberg och Vingåker. Nammo anställer totalt cirka 3 500 personer, varav drygt 500 finns i Sverige. Mellan 2022 till slutet på 2024 har Nammo fördubblat sin produktion i Sverige.

Succé för Karlskogakrut

I Karlskoga huserar ett av Bofors andra ben, nämligen Eurenco Bofors som tillverkar krut, sprängämnen och militära drivmedel.

Fabriken har de senaste åren vuxit med omkring 80 anställda till cirka 400.

Källor: Regeringens skrivelse Strategisk exportkontroll 2023, SOFF, ISP, SVT, Svenska Freds, Sipri, Europaportalen.

Kvinnor är en förlustaffär för staten. I det påståendet, vid flera tillfällen salufört av dansk media, börjar aktivisten Emma Holten sin debutbok. Den heter ”Underskott – omsorgens ekonomiska värde” (Albert Bonniers förlag) och betraktar, likt Katrine Kielos hyllade ”Vem lagade Adam Smiths middag?”, ekonomisk teori med feministisk blick.

Holten låter läsaren följa med genom disciplinens framväxt. Via att titta närmare på dess månghundraåriga utveckling, från Hobbes till Locke till Smith till Keynes till New public management, söker hon svaret på varför de fält som domineras av kvinnor saknar värde i ekonomiska modeller.

Räknar inte med omsorg

Utbildning. Vård. Omsorg. Alla dessa för samhället fundamentala funktioner är omöjliga att prissätta och mäta enligt marknadens logik. Det problemet har, enligt Holten, den ekonomiska teorin löst genom att titta åt ett annat håll. 

Man räknar helt enkelt inte med omsorgen. 

Välfärden är ett svart hål, som slukar resurser utan att ge mätbar vinst. När en kvinna försvinner från arbetsmarknaden in i föräldraledighet går hon alltså ur ekonomiskt hänseende från värdefull till värdelös.

Det oavlönade omsorgsarbete som kvinnor utför kategoriseras i ekonomisk teori som ”fritid”, eller ”inaktivitet”. 

När man räknar BNP saknas området helt, trots att lagade middagar, vård av närstående, tid till samtal med vännen som mår dåligt eller projektledning av familjens vardag ofta är själva förutsättningen för att marknaden alls ska kunna fyllas av producerande och konsumerande individer.

Uppfriskande läsning

Emma Holten eftersöker en annan ordning. Hon vill inte att omsorgen ska prissättas utefter den ekonomiska teorins principer. Istället önskar hon sig ett system som erkänner ”att vad som har och inte har ett värde inte är en naturvetenskaplig utan en politisk fråga, och att den bara kan besvaras demokratiskt”.

Boken är i sina drygt 200 sidor en kraftfull appell för människans behov vid sidan av det materiella. ”Metoderna vi använder för att mäta och bedöma samhället ligger ständigt i konflikt med vår mänsklighet”, skriver Holten.

Det är uppfriskande läsning i en tid där den feministiska debatten i media oftast uppehåller sig vid lättviktigare frågor. Holten vill diskutera förutsättningarna för givande och upprätthållande av liv.

Ekonomisk teori skapades av män, för män och de vaktar den in i döden, vilket i sig är Emma Holtens poäng.

Att som debattör veva om skönhetsnormer och soft girls är förstås enklare än att slänga sig mot strupen på en yrkesgrupp som Christine Lagarde, chef för Europeiska centralbanken, har kallat en ”tribalistisk klick”. Ekonomisk teori skapades av män, för män och de vaktar den in i döden, vilket i sig är Emma Holtens poäng.

Den förutsättningen skiner också igenom stora delar av den kritik som hon mött hemma i Danmark. Hon missförstår begreppen, har det sagts. Ekonomiprofessorn Carl Johan Dalgaard sågade Holten med omdömet att om hon vill bli tagen seriöst borde hon uttrycka sig mindre spydigt.

Pratar inte som en ekonom

Reaktionen är typisk för hur fackpersoner brukar svara på angrepp från utsidan av det egna fältets hårda linjer. När debattörer med andra glasögon och annan vokabulär vill diskutera just deras ämnen slår de ofta bakut. Emma Holten pratar inte som en ekonom, och därför kan inte ekonomer ta henne på allvar.

Just att hon inte pratar som en ekonom är dock antagligen själva orsaken till att ”Underskott” kunnat bli den succé som den blivit. Trots att den gavs ut så sent som i maj låg den i toppen på danska bästsäljarlistan för 2024. 30 000 exemplar har gått åt, en siffra som är mer än anmärkningsvärd för ekonomisk sakprosa.

Hur kommer svenska ekonomer reagera?

Holten talar uppenbarligen på ett sätt som når fram till människor, vilket onekligen är mer än vad man kan säga om de flesta ekonomer med akademiska meriter. Kritiken från dem har hon besvarat med jämnmod.

”Jag har inte sett någon ekonom bemöta de grundläggande slutsatserna i min bok”, har hon sagt. Det ska bli intressant att följa hur den svenska professionen möter ”Underskott” nu när den finns utgiven också här. 

Ännu mer spännande är hur brett genomslag den kan få hos läsarna. I en tid där politikens nedmontering av välfärden blir allt svårare att förstå presenterar Holten perspektiv som i bästa fall kan hjälpa oss att hitta ett språk för motstånd.

Ur den synvinkeln har hennes bok goda möjligheter att bli en feministisk klassiker.