Det Arkitektur­upproret vill ha är fascism

En arkitekturaktivist upprörs över att inte ha blivit hanterad med silkesvantar, trots att de kritiska frågorna var få när han intervjuades.

När extrema rörelser vinner gehör i allt större kretsar tycks de också bli allt känsligare för kritik.

När Sverigedemokraterna inför valet 2022 lanserade sitt Sverigehus var det tydligt inspirerat av aktiviströrelsen Arkitekturupproret, grundad 2014.

Alla som ville bygga en villa enligt partiets vision skulle slippa bygglov och därmed spara tid, pengar och tankemöda.

Idén att just SD:s design passar in överallt bygger på partiets essentialistiska kultursyn där ett Bullerbyideal signalerar det typiskt svenska.

Det finns väl ingen anledning att formellt pröva ett rött trähus med vita knutar och spröjsade fönster?

På sin första dag som nygammal president skrev Donald Trump under en order om att alla nya federala byggnader skulle vara ”vackra”. Även ordern var nygammal.

Han gjorde samma sak förra gången, men den revs upp av Joe Biden. Nu är återigen idén om att klassisk arkitektur skapar bättre städer amerikansk lag.

Behöver en myndighet ett nytt hus är det ingen idé att leta efter arkitekter med samtida idéer utan det lär räcka med en ingenjör som kan göra ritningar på någon variant av Kapitolium.

Arkitekturupproret är helt rätt i tiden

Med det höga och förenklade tonläge som är betecknande för samtiden ligger Arkitekturupproret helt rätt när de aggressivt efterlyser vad de kallar klassisk arkitektur.

De hatar modernismen, allt som byggs ska vara i äldre stil. För att få resonemanget att gå ihop behöver de särskilja den tidiga funktionalismen, som de uppskattar, från modernismen, där sagda arkitektur allmänt räknas som en väsentlig del.

Men sanningen spelar ingen större roll.

Idéerna sprids genom nätaktivism där de bland annat hyllar enskilda projekt som återställer byggnader till deras forna glans eller imiterar en hundraårig stil. 

Under parallellsidan Architectural Uprising på Facebook jobbar de målmedvetet mot internationellt genomslag.

Nyligen gjorde Svenska Dagbladet en lång intervju med rörelsens förgrundsgestalt, Michael Diamant, som visar runt i ett nybyggt bostadsområde i Tungelsta utanför Haninge. Han ser det som ett exempel på hur Sverige kan byggas vackert. 

Här finns trähus i två våningar och skiftande kulörer med spröjsade fönster. Det är sådant som väcker hopp om en återgång till den epok han värdesätter.

Husen är billiga pasticher

Det tar visserligen bara några sekunder att avfärda byggnaderna som billiga pastischer. Som att någon satt 1920-talsklistermärken över vilka nya radhus som helst. 

Proportionerna på såväl huskroppar som fönster visar att de fått enbart ris av Arkitekturupproret om fasaderna varit i beige tegel och fönstrens ditlimmade spröjsar ryckts bort.

Tekniken att bygga stora fönster som vippas horisontellt fanns inte på 1920-talet, inte heller spröjsades bostäder för vanligt folk särskilt ofta av estetiska skäl. 

Det som i dag är ett kostsamt tillval – särskilt om det ska göras på riktigt med separata glasrutor – var förr en budgetvariant eftersom stora rutor var dyra.

Efterfrågar ett svenskt Doge

Även om artikeln nämner kritik mot rörelsen saknar jag följdfrågor.

Michael Diamant berättar att han kallar sig för anarkistmoderat. I begreppet lägger han visionen om en minimal stat. Det tycks synonymt med libertarian. 

Upprorsmakaren anser således att Sverige behöver ett ”Doge” efter amerikansk förlaga, någon som med fast hand kraft krymper statsapparaten.

Men när det gäller arkitektur vill han gå i motsatt riktning.

Dagens tjänstemän och experter står i vägen för Arkitekturupprorets mål. Liksom arkitektkåren. Den ska bytas ut. 

Yrkesförbud för en högutbildad grupp människor, alltså. 

Efterfrågar tankeförbud

Förslagen går knappast hand i hand med en mindre stat, utan kräver stenhård styrning bortom det som normalt hör till demokratin.

I plan- och bygglagen finns redan skrivningar om att bebyggelsen ska vara estetiskt tilltalande. Men vad det innebär lämnas öppet för tolkning. 

Apparaten som Michael Diamant efterlyser kräver i förlängningen ett lagstadgat smak- och tankeförbud, utan ett sådant kan kommuner inte avslå bygglovsansökningar från dem som vill bygga efter eget huvud.

Man hade velat veta varför staten ska vara stenhårt repressiv just på arkitekturens område när den nästintill ska avskaffas i övrigt. 

Det är nämligen här, där rörelsens krav närmar sig fascismen, det hade kunnat bränna till på allvar.

Michael Diamant missnöjd

I efterhand är Michael Diamant missnöjd över hur han framställts i SvD. Han tycker inte att han sluppit jobbiga frågor utan att reportern Elisabet Andersson har gått på för mycket. 

På Instagram hävdar han, veckan efter publiceringen, att artikeln är hårt vinklad och att han är felciterad. 

Journalisten har enligt Diamant försökt göra kopplingar till högerextremism han själv inte ser.

I och med det faller han in i en vanlig tankefigur bland just högerextrema, avsiktligt eller ej. Man ska få kritisera något i högt tonläge, men den som argumenterar emot är emot yttrandefriheten. 

Det som uppenbart sammanfaller med fascism får inte kallas just det.

Om Arkitekturupproret hade fått bestämma hade hela staden byggts i samma stil. Inte likadana hus, men hus från en enda epok. 

Den inleddes strax efter att svenskar lärde sig bygga täta hus och slutar när fönstertillverkarna på ett kostnadseffektivt sätt lyckades tillverka glasrutor större än en halvmeter i diameter. 

Kanske tillåts inslag av märkesbyggnader i ännu äldre stil.

Inget fel på 1920-talets arkitektur

Det är inte 1920-talets arkitektur det är fel på, arkitekturen i sig bär inte på någon inneboende fascism. Gör man enligt konstens alla regler kan de enskilda objekten bli snygga och trivsamma till och med om de byggs i dag. 

Det finns heller inget förbud mot att bygga så. Vad som är fascistiskt är det föreslagna tankeförbudet när det gäller allt annat.

Jag undrar hur staden hade sett ut om vi hade fryst ett historiskt ögonblick och förbjudit all uppfinningsrikedom. Kanske är det gamla vackert just för att det inte finns överallt? 

Hade Arkitekturupprorets aktivister varit nöjda eller krävt det motsatta – rätten att här och var få uppföra byggnader som bryter mot idealet – om det hade varit spröjsade trä- och putshus gata upp och gata ner?

Sådana frågor förblir obesvarade i intervjun med Michael Diamant, ändå anklagas journalisten för att ha drivit på för hårt. 

Ju mer gehör vår tids extrema rörelser får i det offentliga samtalet, desto större tycks deras krav på att få hanteras med silkesvantar bli.

Det är ett hårt krav när ambitionen är att förbjuda alla idéer som inte är deras egna.