Det plågade ljudet av robotar som lurar din sjukförsäkring
På utställningen Flare-up av konstnärsduon Simon Goldin och Jakob Senneby, tar sig Tobias Dunér Axelsson tid att stanna upp i sin kropps krigande mot sig själv.
Jag har, i hela mitt vuxna liv, tillbringat mer tid på Karolinska sjukhuset än på någon arbetsplats. Mitt huvudsakliga arbete har blivit att spara och ta tillvara på detaljer i väntrum och britsar på Karolinska sjukhuset.
”Du samlar på autoimmuna sjukdomar” som en läkare sa till mig en gång och jag skrattade som svar tillbaka.
Jag vinner ingen guldbagge för det men kan både skratta och bära upp en kavaj samtidigt utan att smärtan syns.
Det finns en absurd stolthet i hur duktig jag är på att fejka en frisk framtoning. Jag skriver detta med en arm som inte fungerar idag, varje mening värker, det syns inte men det känns. Huruvida det är ett riktigt skov eller ett pseudo-skov vet jag inte, bara att det gör ont.
Flare-Up är titeln på den nya utställningen av konstnärsduon Simon Goldin och Jakob Senneby som just öppnat på konsthallen Accelerator vid Universitet i Stockholm.
Titeln anspelar på de skov som i Sennebys fall är kopplade till den autoimmuna sjukdomen MS men kan också översättas som i att flamma upp likt kemiska föreningar i trädets kåda.
Mutilpel ärr, frottage (2025) och Feromonfällor (2025).
Stelnad kåda och plågade ljud
Det luktar lugnande men låter oroväckande nere i det före detta underjordiska labbet där konsthallens salar ligger.
I det första rummet leder en skalenlig ramp lik de träspångar man ofta finner i svenska nationalparker en över ett bärnstensskimrande hav av stelnad kåda som täcker hela golvet.
Det luktar nysågat och det låter plågat.
Passande nog har jag dagen till ära ett värkskov där jag står över spången och tittar på stelnad tallkåda.
De plågade ljuden passar perfekt som metafysisk illustration av smärtan som brinner inom mig. Men det som skulle kunna tolkas som ljudet av träätande dödsbaggar är ljudet från små robotar gjorda i lego, ihopkopplade med en telefons stegräknare.
Stegräknarrobotornas konstruktion är hämtad från amerikanska patientforum och är byggda för att lura sin smartphones stegräknare att uppfylla de aktivitetskvoter som krävs av försäkringsbolag.
Du får en förmånligare försäkring ju mer du presterar.
De återkommer med sitt oroväckande evighetstrampande ljud genom utställningen och sabbar det eventuella lugn jag inbillar mig att många ändå förknippar med doften av trä och tall.
Blånadsramp (2025) och Kådasjö (2025).
Tänker på sjukhuskulvertar
Eftersom jag är Pavloskt patient-betingad tänker jag dock mer på sjukhuskulvertar än naturleder där jag står på spången.
Under marken från gamla till nya Karolinska går det två kilometer kulvert, där finns det också självkörande lastpallar som pratar om man kommer för nära,
”- Du står i vägen, var vänlig flytta på dig” har lastpallen sagt till mig där jag ledbruten skjutsas förbi på brits.
Men just denna konstnärligt lagda dag står jag lodrätt upp och tänker på hur smärtan blir till ett språk i sig, till en kritik i en värld som premierar självförverkligande före överlevnad.
I en funktionsbesatt värld blir den funktionsnedsatte konung.
En död armé av feromonfällor
Ståendes på spången tänker jag på tid som inte räknas för vare sig försäkringsbolag eller prestationssamhället, sjukhustiden syns inte på cv:et.
I en annan sal står jag omgiven av en död armé av tre meter höga feromonfällor inlånade från Skogsstyrelsen.
Deras egentliga funktion är att fånga in granbarkborrar för att förhindra dom från att angripa skog. Fällorna ser ut att ha permanent frusit fast som en svajning i vinden där de står placerade på luftfuktare som pumpar ut syntetisk barkborredoft.
Min vuxna kropp har aldrig tillhört mig. Jag bär runt på den. Den styr mig. Jag kan inte kontrollera den men jag kan hålla den under kontroll, eller jag tror att jag kan det.
Genom att dölja kroppens nedmonterade finmotorik i ett hölje av estetik kan jag bära upp en kavaj utan att smärtan syns, men det svajar oförsonligt därunder.
”En kropp i krig med sig själv” är ett vanligt förekommande uttryck bland läkare för att beskriva autoimmunitetens frammarsch i en.
Installationsvy efter landskap och multipla ärr.
Autoimmunt krigsskadad
Jakob Senneby gillar inte den metaforen säger han i utställningstexten. Samtidigt känns hela utställningen som en frusen krigstablå där kroppen och naturen är slagfältet.
Angrepp, attacker och aktioner är återkommande teman både implicit och explicit.
Man blir vare sig man vill det eller ej autoimmunt krigsskadad.
Anamma journalspråkets anfallsaktiga adverb och det kommer hjälpa dig att vinna över vårdgivare och försäkringsgivare mer än om du ger immunförsvaret spirituella konnotationer.
I mellanrummet mellan havet av kåda och fermonfällorna finns en samling äldre tavlor med sjukdomstema behandlade med en svamp som nu odlas direkt på duken.
Ett möte av kroppens förfall och hjärnans utveckling i en ohelig koalition.
Man får lukta på konsten så jag lutar mig fram och sniffar på vad som ser ut som en pågående förruttnelse, den luktar mer kulvert än skog och det lugnar mig.
Smärtans språk är ett annat språk, det andra språket, det som håller livet levande.
Där slagget tillåts lyftas fram och bli vackert.