Felicia Mulinari ger oss dystopin Ulf Kristerssons hårdare tag förtjänar

Slutpunkten. Finns det en sådan?

Just nu handlar nästan alla rubriker om säkerhetszoner, om utvisningar, om fängelse för barn, om indragna pass, om fler poliser med fler tvångsmedel, om preventiva vistelseförbud. Vart ska detta leda? Har repressionen en slutpunkt, och var ligger i så fall den? 

Man får som vanligt vända sig till litteraturen om man vill veta mer.

Felicia Mulinaris romandebut ”Ackumulation av ursprung” kommer egentligen inte med spöklik tajming. Utspel i riktningen av dem ovan har ju gjorts från både högern och socialdemokratin nästintill varje vecka de senaste åren. 

Ändå uppstår en obehaglig känsla av synkronicitet, när migrationsministern i P1:s studio pratar om att kraven på medborgarskap måste höjas, samma dag som boken ges ut. 

Resultat av vår repressiva politik

Berättelsen tecknar konturerna av ett samhälle som är resultatet av just den sorts repressiva politik som hans regering förespråkar.

Ett land där människor sorteras prydligt, som paprikor i grönsaksdisken. Först vita. Sedan blandade. Sedan svarta. Tillhör du den senare kategorin ”finns alltid en värre zon att förpassas till”.

Romanens huvudperson heter Dorothy. Läsaren möter henne sovande. I moderns lägenhet, i ytterzonen, där vattnet är under ranson.

Dottern har återvänt dit, efter att under tio år ha varit del av en motståndsrörelse. Nu vegeterar hon mellan dröm och vakenhet där i sängen, medan hennes mamma torkar svetten ur hennes panna mellan sina besök på Arbetsinrättningen. 

På vägen dit måste modern vid flera säkerhetskontroller visa upp sitt zonnummer och sin identifikation för säkerhetsvakterna. Hon är en människa, och en sådan går i Mulinaris tänkta framtid att ringa in med ord:

”Ytterzon. Invandrarkvinna och arbetssökande. Tillfälligt uppehållstillstånd under prövning.”

Skriver fram maktlösheten

Prövningen leder aldrig någon vart. Statusen uppdateras inte.

Så modern vegeterar också. Mellan städjobb på nätterna och föreläsningar om vikten av integration och språk på förmiddagarna. Råd om stretching och tandborstning.

Hon har anpassat sig till samhällsanpassningskursen. Försökt göra vad dottern misslyckats med, det vill säga: bli tacksam. Hennes egen, avlidna mor talar till henne, inuti huvudet, från hemlandet:

”Det är miljoner ljusår mellan avrättning och inrättning”, säger hon.

Men den levande mamman gråter. Äter potatismos och potatissoppa och gråter, och tänker att hon ska försöka byta någon av porslinskatterna, det sista, handfasta minnet hon har kvar från platsen som hon kommer ifrån, mot mer vatten. 

Mulinari skriver fram hur maktlösheten river i hennes smärtande kropp, slutarbetad efter en livstid på knä. Dorothy som bara sover står i kontrast till modern ändå för något slags hopp. 

Ligger med delfiner

I drömmarna ligger hon med delfiner. I skildringen av hennes tid i motståndsrörelsen Attentat finns personer som agerar. Kampen är förstås förgäves, men den är åtminstone en kamp.

”Ackumulation av ursprung” är annat också. Felicia Mulinari är poet, och lånar fritt från diktens mest kraftfulla redskap. Väger orden, gestaltar apartheidsamhällets fulhet också i hur hon väljer dem.

Viger en av romanens delar helt till ett brev från en av Attentat-aktivisterna, författat i versaler. Dess adressat är Carlitos Marx:

VARFÖR LJÖG DU
VARFÖR GLÖMDE DU OSS
VI VARS MERVÄRDE SKAPAS I EN EKVATION AV OFRIHET OCH UTPLÅNING

Dystopin debatten förtjänar

Men allra mest är ”Ackumulation av ursprung” dystopin som den svenska, politiska debatten just nu förtjänar. 

I förfärande klartext beskriver den hur den slutpunkt som ingen av förespråkarna för repressionen vill kännas vid ser ut. 

Den där samhället dragit åt snaran så hårt runt de icke-vitas hals att mänskliga rättigheter har blivit ett särintresse.

Den där den enes ”säkerhet” är den andres returbiljett till en plats den flytt ifrån. Den där den som är fattig, sjuk eller har fel färg på huden ska vara tacksam att den blir inrättad, inte avrättad.

Felicia Mulinari törs med andra ord göra det som varken högern eller socialdemokratin vågar. Hon säger rakt ut vilken verklighet det är som väntar, om den repressiva politiken får som den vill.