Maria Malmer Stenergard är del av ett klansamhälle

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard köpte i slutet av maj förra året aktier för 10 000 i försvarsbolaget Mildef – vars tagline är ”we armour it”.

I december presenterade Sveriges regering och Danmark en investering i miljardklassen av stridsfordon där företagets it-utrustning ingår. Detta rapporterar Ekot.

Utrikesministern själv har sagt att hon inte gjort något fel, deltagit i inköpsbeslutet eller haft någon hemlig förhandsinformation.

Men Ekot har kunnat påvisa att hon, en månad efter sitt köp, deltagit i beslutet att köpa in sagda stridsfordon.

Hennes försvar tycks handla om rena hårklyverier.

Hon har deltagit i ett regeringsbeslutom att köpa in fordon, inte att det handlar om företaget där hon hade aktieintressen. På så vis förvandlas det hela till en ren proxyfråga.

10 000 är inga pengar

Men hårklyverierna upphör inte där.

Några har sagt att en ursäkt i sammanhanget är att det bara handlar om 10 000 kronor.

Men sedan Malmer Stenergard köpte aktierna har deras värde skjutit i höjden och tredubblats. Nu talar vi alltså om 30 000 kronor.

Det kan man så klart, precis som med 10 000 kronor, tycka är lite pengar – rikedom, precis som fattigdom, är trots allt relativ – även om vanliga människor nog inte skulle hålla med. 

Men det är, i så fall, en väldigt märklig syn på hur regler ska efterföljas.

Gick till val på att regler ska följas

Malmer Stenergard tillhör en regeringskonstellation som gick till val på att regler är till för att följas. Sedan dess har de blivit påkomna med att göra lite vad som faller dem in. 

Det är kanske inte så konstigt att det blivit så. Sällan har ett svenskt styre varit så grundat på något annat än meritokrati. 

Statsministern, själv känd för åtminstone två märkliga lägenhetsaffärer, har i ett kvartssekel kämpat för att nå dit där han är idag. Genom politiskt spel och nätverk har Kristersson strävat efter makten.

Väl vid målet har statsministern behövt befästa sin position med rena kompisrekryteringar av de som hjälpt honom dit.

Det handlar om allt från att utse barndomsvännen Henrik Landerholm till nationell säkerhetsrådgivare – han lyckades, inom loppet av några månader, slarva bort dokument, avgå, åtalas för vårdslöshet med hemlig uppgift och ändå få nytt jobb på Moderaternas kansli – till att utse partiledarföregångaren Anna Kinberg Batra till landshövding.

Kinberg Batra ville inte vara sämre så även hon rekryterade sin kompis – och fick avgå.

Regeringsmakt som ersättning

På Regeringskansliet sitter topptjänstemän från PR-byrån Nordic Public Affairs som gjorde Kristersson tjänsten att radiostyra Liberalerna in i Tidösamarbetet och ge honom statsministerposten.

Biträdande partiledaren och Anna Kinberg Batras bästa kompis-rekryterings make är biträdande partisekreterare.

Även han gammal vän i MUF-klustret. Som konsult på Millton Labs lärde han unga Tidöpartister att göra memes om att Magdalena Andersson önskade livet ur folk eller att tjockishåna Karl Petter Thorwaldsson.

Något man ansåg var mycket viktigt för att ge Tidöstyret valsegern.

En annan av kompisrekryteringarna, PM Nilsson, fick lämna statssekreterarposten efter bara några månader då det visade sig att han inte heller var speciellt intresserad av att följa spelregler och lagar.

I hans fall handlade det om ålfiske.

Konsekvens av detta? En snabb tillsättning på toppjobbet som vd för Näringslivets tankesmedja Timbro. Trots lagstiftning om ett års karantän för statssekreterare vid anställning med intressekonflikter behövde han inte vänta mer än fyra månader..

Nepotiststyre

Ryggraden i Kristerssons ministerkår består, snarare än kompetenta borgerliga, av det MUF-garde som varit hans allierade i alla år och de borgerliga som varit redo att kasta varje progressiv värdering under bussen för att ta regeringsmakten.

Vilket kanske förklarar varför Johan Forssell alls är minister.

När rekryteringar i en rörelse i så hög grad bygger på nepotism skapar det en upplevelse av ett isolerat universum med helt egna privilegier. Andra regler än meritokrati gäller när politiska positioner mest grundas på tjänster och gentjänster.

Vad som uppstår är ett litet klansamhälle. 

Där är 10 000 kronor inte så mycket pengar, gränslösa trollfabriker mot fienden en viktig strategi och där kan man tjuvfiska utrotningshotad ål.

Tidigare fanns en idé om att våra folkvalda och de som styr förväntades ha ett extra tungt ansvar inför väljarkåren. Där minsta skandal kunde leda till avgång.

Känslan är onekligen att ingen alls på Regeringskansliet i dag är speciellt intresserad av att följa reglerna som gäller för oss andra.