En man i orange jacka torkar sitt öga med en näsduk och håller ett par glasögon i handen. Han står på en parkeringsplats, och det finns en person i förgrunden.

Kim sörjer sin vän. Här är han och Lasses dotter Hanna vid platsen där Lasse föll ner.

På morgonen den 19 november i fjol satt de i ett fackligt möte med arbetsgivaren tillsammans, Kim Jörgensen och hans kollega Lasse. De var arbetskamrater och bästa vänner sedan nästan 25 år tillbaka, trogna renhållningsarbetare på det kommunala bolaget Renova i Göteborg. 

– Vi startade Transportklubben på arbetsplatsen för 20 år sedan ihop, då när Transport tog över oss sopgubbar från Kommunal, säger Kim, eller ”Tjocke farbrorn” som alla kollegorna känner honom som. 

Det fackliga engagemanget höll i sig genom åren. Lasse var skyddsombud och Kim klubbordförande.  

– Morgonmötet den där tisdagen handlade om teknikfel och hanteringstrix, men av en annan nyare typ av behållare, fortsätter Kim.  

”Får se till att liva upp tillvaron”

Efter någon timme var de klara. De tjötade och gruffade lite med varandra efteråt, så där som de alltid gjorde när de sågs.  

– Att jobba med sopor är inte så himla livat, då får man se till att liva upp tillvaron för varandra, säger Kim. 

Sedan drog Lasse vidare på uppdrag. Han var en av bolagets mest erfarna kranförare och utförde jobb på många platser runt om i regionen.

Renova, som ägs av tio västsvenska kommuner, tar hand om avfall och återvinning för dessa kommuner och erbjuder dessutom liknande tjänster till företag. Så det finns att göra. Ingen kunde manövrera stora fordon som Lasse, med stor precision även i trånga utrymmen.  

I somras hade han fått diplomet hemskickat, det där som också var en inbjudan till ceremoni och middag.

Efter 25 år på arbetsplatsen skulle han få sin guldklocka. Firarmiddagen skulle ske bara två dagar senare. Kim och Lasse hade pratat om att de skulle gå dit tillsammans. Men det blev inte så. 

En man med keps och glasögon håller i en liten get utomhus nära en träbyggnad.
Lasse med geten Anna-Lisa.

Hade tänkt åka tillbaka till kontoret

Lasse var egentligen schemalagd till klockan 14.45 tisdagen den 19 november. När klockan hade passerat lite över halv två var han i slutfasen med dagens sista arbetsuppgift. Sedan hade han tänkt åka in till kontoret en stund.  

Men så ringde telefonen och chefen bad honom att ta hand om en underjordsbehållare ute hos en bostadsrättsförening i Hisings Kärra.

Den hade läckt och för att kunna städa upp undertill behövdes en kranförare. Lasse fick välja om han ville göra jobbet nu och jobba över någon timme, eller ta det som första arbetsuppgift dagen efteråt.  

– Han ville få det gjort direkt, för sådan var han. Han brann för sitt arbete, hade en enorm yrkesstolthet och ställde upp, berättar Kim. 

Göteborgs första underjordsbehållare installerades bara några hundra meter bort från de som Lasse den här eftermiddagen styrde kranbilen mot. Det var 2009 och fackklubben på Renova hade gjort noggranna riskbedömningar.

Underjordsbehållare töms alltid med hjälp av en kranbil som lyfter upp de stora behållarna som går ner flera meter under marken.  

– Vårt arbete gav resultat. Vi fick bland annat igenom att behållarna fick tandade lyftverktyg så att kranens grepp sitter säkrare. Det gör att de svajar mindre när man hanterar dem, de väger flera ton, säger Kim. 

En stor metallcontainer med öppna lock är delvis fylld med olika sopor. En persons ben syns nära överkanten.
Soputrymmet där Lasse föll ner.

Läcker ut sopor

Men det finns ytterligare en aspekt. Ibland under lyftet öppnas nämligen luckorna i botten, helt eller delvis, och då läcker sopor ut.

En metallbehållare som lyfts bort, vilket visar ett underjordiskt utrymme med två metallportar på ett stenlagt område.
Här ser man hur soporna kan läcka ur botten på behållaren.

Då behöver någon komma dit efteråt, lyfta bort behållaren ännu en gång och städa undertill med kranskopa, djupt nere i gropen under mark. Annars samlas sopor snabbt på hög, luckan vid marknivå sluter inte tätt, det börjar rinna ner regnvatten och folk ovan mark kan snubbla. 

Men kranskopan klarar inte slutfixet. När behållaren är bortlyft och det värsta av de läckta soporna är upplockade får finliret göras för hand.

Lasse hade löst det praktiska på egen hand: det sista av sopresterna tog han upp med hjälp av två krattor. Han band ihop dem med ett av sina skärp, förklarar Kim. Och så fångade han in soppåsarna på botten 2,5 meter ner med hjälp av krattorna. Men för att få ner dem var han tvungen att fälla fallskyddet åt sidan.  

– Det är 2020-tal men Familjen Flinta hade för sjutton mer avancerade verktyg än vi! Jag blir så arg varje gång jag tänker på det, det är för fan inte klokt, säger Kim. 

Man i orange jacka står nära ett trottoarminnesmärke med blommor och ljus.
– Lasse brann för sitt arbete, hade en enorm yrkesstolthet och ställde upp, berättar Kim. 

Påtalat riskerna

Han berättar hur han, Lasse och många andra under årens lopp hade påtalat riskerna med just detta moment. De ville se en torr- eller slamsug, då kan man få upp allt utan att någon behöver göra det sista manuellt.  

– Men arbetsgivaren har hela tiden tyckt att det skulle bli för dyrt.  

Det var den före detta kollegan Tony Andersson som av en slump blev den sista som såg Lasse vid medvetande. De jobbade ihop på Renova för tio år sedan, men numera arbetar Tony med grävarbeten för ett privat företag.

Den här dagen kom han cyklande från jobbet strax efter 15-tiden, han råkar bo i huslängan närmast underjordsbehållarna som Lasse då var i full färd med att rengöra. 

Det var den före detta kollegan Tony Andersson som av en slump blev den sista som såg Lasse vid medvetande.

– Jag såg honom huka ner på knä och fixa med sina krattor ner i det där hålet. Jag ville inte störa honom utan cyklade snabbt hem och frågade frugan om vi hade några sopor. För jag ville tillbaka och snacka lite med honom, det ville man alltid med Lasse. 

Det tog bara några få minuter. Tony parkerade cykeln och fick med sig en påse av sin hustru i hallen. Men när han kom tillbaka syntes inte Lasse till. Han gick till hans kranbil, motorn stod på. Han tänkte att Lasse väl satt i hytten. Men även där var det tomt. 

– Då gick jag tillbaka och kollade ner i hålet. Den syn som mötte mig har etsat sig fast på näthinnan. 

För där nere, 2,5 meter under markytan, låg Lasse på en hög av vattniga sopor. Han var redan blå i ansiktet. När räddningspersonal senare väl lyckades ta sig ner i gropen skulle det visa sig att han hade drabbats av hjärtstopp. 

– Jag kommer aldrig att glömma den där synen och heller inte kunna sluta grubbla över om jag borde ha hoppat ner själv, säger Tony. 

Minnessten omgiven av röda rosor, ljus och ett kort. Text är ingraverad på stenen.
Minnessten vid platsen där Lasse dog.

Kunde inte ta sig ned i hålet

Ambulans kom fort. Men sjukvårdarna kunde inte heller ta sig ner i hålet utan fick invänta brandbil med lång stege. 

Där nere försökte brandmännen påbörja hjärt- och lungräddning, HLR. Men ovanpå sophögen var underlaget för mjukt. De var tvungna att få upp Lasse innan en ordentlig HLR kunde påbörjas i ambulans. 

– Det tog 30 minuter från det att ambulans kom tills ordentlig HLR kunde påbörjas. Men de fick ändå i gång pappa, konstaterar vuxna dottern Hanna som ansluter till olycksplatsen.  

Hon och hennes bror Gabriel har valt ut en sten här som har blivit en minnesplats. Och det är hit Hanna kommer när hon vill prata med sin pappa. 

– Jag kommer från hans hus nu, det är inte sålt än och vi turas om att mata hans katter. Men jag tänker ändå att det är här pappa finns. Det är liksom svårt att ta in att han inte kommer tillbaka, det känns som om han är bortrest. Och fortfarande pågår utredningen om hur han egentligen dog. 

– Det är liksom svårt att ta in att han inte kommer tillbaka, säger Lasses dotter Hanna.

Rättsmedicinsk utredning pågår

Ingen vet ännu om hjärtstoppet som Lasse drabbades av berodde på att han föll ner i hålet eller om han föll på grund av hjärtstopp och att det skedde ovan mark. 

Rättsmedicinsk utredning pågår. Men hur som helst så borde det ha funnits både ett fallskydd som kunde vara på plats även i slutfasen av rengöringsarbetet och en stationär stege, anser klubben.

Och det fanns inte. Ovan mark hade hjärt- och lungräddningen kunnat påbörjas långt mycket tidigare. 

– Nu hann pappas hjärna få så mycket syrebrist att han omöjligen kunde överleva, trots att hjärtat senare kom i gång. Hur det hade gått med en tidigare insats är det ingen som vet, säger dottern Hanna. 

”Så ovärdigt sätt att dö på”

Arbetsmiljöverket utreder fortfarande om det hela ska klassas som arbetsmiljöbrott. Så länge det inte är klarlagt är ärendet sekretessbelagt.  

För Lasses anhöriga, de goda vännerna och arbetskamraterna är det svårt att gå vidare så länge det finns så många frågetecken.  

– Det är så ovärdigt, sättet pappa dog på. Ovanpå stinkande sopor, på blöjor och mjölkpaket. Men han hann åtminstone få veta att han skulle få sitt tredje barnbarn. Jag berättade det på fars dag, en dryg vecka före olyckan, säger Hanna.