Akademiklinikens tuttreklam är en biologisk krigsförklaring i en tid fullkomligt besatt av kön

I tunnelbanan gör Akademiklinken följande reklam: ”Har du bara läppar på läpparna? Ser du tuttar var du än tittar? Tänker du på rumpor dagarna i ända?  Då är det kanske dags att gå från tanke till Akademiklinken. Boka en konsultation idag.”

Borde inte den här reklamen sluta med “då är du sjuk i huvudet” eller i alla fall “då är det dags att tänka på annat” ? Eller varför inte ett snällt tips om att titta en annan människa i ögonen istället för att se “tuttar var man än tittar.”

Akademiklinkens reklamkampanjer har blivit kritiserade tidigare för att spela ned hur farliga skönhetsoperationer kan vara. Och för att så många som “bara har läppar på läpparna” hamnar i skuldfällor eftersom de gör sina ingrepp på avbetalning.

Kultursidor som KBT

Kultursidor blir som en billig och intensiv form av KBT. Man utsätts för det allra läskigaste och tvingas hantera det. Och man lär sig att man inte kommer dö, det bara känns så. 

Ibland är det tydligare än annars. Som när Maria Andersson Vogel skrev, på DN:s terapisidor, att hon blivit botad från sin rädsla för biologi och natur. Och detta genom litteraturen. Så vackert. 

Lyssna bara: “Det är inte särskilt konstigt att hänvisningar till biologi och natur instinktivt (sic) får feminister att dra öronen åt sig. Men ibland undrar jag om vi inte i denna kamp kan ha råkat kasta ut barnet med badvattnet.”

Har du träffat de redan frälsta?

Andersson Vogels rädsla för att snacka biologi har botats av författarna Cat Bohannon och Lucy Cooke. De har skrivit böcker om massor med arters honor. Och Expressens Helena Granstöm är lyrisk över kvinnokroppen och moderskapet efter att ha läst Bohannons “Eva”.

Hej Predikan, har du träffat de redan frälsta?

Trump, som bestämmer allt, har ju sagt att det bara ska finns två kön från och med nu. Det verkade mest vara ett sjukt hot mot transpersoner, men varför ska vi inte alla ta åt oss? Jag kan inte riktigt föreställa mig en kvinna som kan leva upp, eller ned, till Trumps kvinnosyn. Vi kan nog vila i att han hatar oss alla.

Men även med världens mäktigaste på sin sida hävdar kultursidorna fortfarande att ingen snackar kön. Att prata om att att vårt kön faktiskt kan påverka allt vi gör är för kultursidorna vad “vi måste få prata om invandringen!” var för borgliga ledarsidor.

Krokodiltårar över att bli tystade samtidigt som exakt alla pratar om det man hävdar inte får sägas högt. 

70-talets könlösa blobbs

För några veckor sedan skrev Selma Brodrej på ETC:s kultursidor: “Så länge män och kvinnor beter sig olika … måste till och med generation X vara okej med att det ibland yttras högt.” 

Brodrej hävdar att bara de som är födda på typ 70-talet vill ha en utopi av “könslösa blobbs”. Jag läste texten och tittade på termen “könslösa blobbs.” Oj, oj. Jag har aldrig känt mig mer sedd i en text. Je suis könslös blobb. Men jag självklart vill inte ses som 70-talist. Så vad fan gör jag nu? 

Tyvärr är min politiska utopi en armé av könslösa blobbs som stänger ner de stora fabrikerna, tar upp plasten ur haven, blir kreativa småföretagare och sen delar på en mellanöl, tillsammans.

Jag känner med dem som liberaler kallar incelmän. Likt mig verkar de förvirrade och kanske ensamma. 

De letar efter lycka och lugn, men bara uppmanas söka självförbättring inom en könsrolls snäva skrå. Andrew Tate säger åt dem att dominera kvinnor och jag som kvinna förväntas förbättra mitt utseende för att bli lite mer objekt varje dag. 

Att vi skulle ha ett gemensamt intresse av mer pengar till välfärden glöms bort. Nu blev det så här, könet first, vi kan inte vänta på sossarna länge.

Personligen tycker jag att all reklam borde vara kriminellt, särskilt i tunnelbanan, som ju ska vara en konstutställning.

När jag köpte en pall för några veckor sedan frågade möbelföretagets hemsida om jag tyckte att jag var “kvinnlig” eller “manlig”. Sitta på samma pall oavsett kön? 2025? Skulle inte tro det.

Men kanske är jag bara en överkänslig blobb? Varje påminnelse om att jag är kvinna är väl välkommen, eller?

Ett krig utan vinnare

Politiker vägrar ge mänskligheten en chans att stå emot högerextremismer, vägrar lyssna på facken, och vägrar ge mig och andra mer pengar, så istället håller också progressiva partier på med detta märkliga tjejerna-mot-killarna-krig. 

Varje venustecken eller dåligt underbyggt argument om hormoner eller skämt om att pappaledighet är töntigt, är en del av militariseringen i killarna-mot-tjejerna-kriget.

Det är ett krig utan vinnare. Det är sorgligt att jag nu måste ge mig in i det.

Så jag bokar en tid på en annan klinik för att ge mig hän. Bröst, rumpa och läppar känns lite för läskigt. Det får börja med en hudbehandling. 

I väntrummet på kliniken ligger en bok. På första sidan står det “Ett öppet samtal är viktigt”. Jag får veta att jag nu ska få ta del av “gripande berättelser av starka och modiga kvinnor” som “sagt hej till öppna samtal” och nedanför på sidan finns en liten…dikt? 

“Kvinna, vi är här för att tala fritt, för att normalisera bröstestetik.” Det hade kunnat stå på valfri svensk kultursida.

Hemsnickard biologi är allt vi talar om

Det är kanske det här som stör mig. Jag förstår att böcker om kvinnlig biologi inte är samma sak som att bli översvämmade av tuttar i tunnelbanan. Jag fattar bara inte hur man i allt från kultursidor till kliniken, kan hävda att vi som samhälle inte talar om kön. 

Kroppen och hemsnickrad biologi är allt som vi talar om, och det börjar få alla oss könslösa blobbs, att känna att vi tvingas bli extremister, på mer eller mindre harmlösa sätt. 

Och hudbehandligen då? En massa tips om produkter jag borde börja använda, inte direkt för att något är fel, utan för att man måste ta hand om sin hud. 

Det sägs i samma ton som vi säger “vi måste ta hand om varandra” när någon närstående dör. 

Jag diskuterar även botox med personalen, eftersom jag snart fyller trettio. De är positiva. Jag nosar lite på botox i amorbågen, för att förstärka den, och det verkar snyggt, men problemet är att det ingreppet kan göra det lite svårt att dricka vatten. 

Jag måste fundera, får återkomma, helt enkelt.

Köper istället en primer, det är en hudvårdsprodukt, och läser på etiketten att den kommer skydda mig mot “free radicals”. Klart du gör, gumman, säger jag till min primer. Men är det inte det som är problemet? 

Skulle det kanske inte vara härligare för mig att fortsätta att inte låtsas om min kropp, tänka mindre på den, mer på annat? Sen råkar jag få citronvitamin-primer i ögat. Det gör jätteont, men jag har aldrig känt mig mer kvinnlig. 

Vill man vara fin får man lida pin. Men inom mig slutar jag aldrig hoppas på att bli räddad av en armé av könslösa blobbs.