”Allt pekade nedåt, två dagar före semestern kom beskedet att vi behöver bygga 6 000 bilar extra till hösten. I juli och augusti var det rekordförsäljning. Så har det fortsatt, nu kör vi övertid varje söndag.

Så fort man får frågan om jobb måste man säga, ja, så att vi räddar arbetstillfällen.

Många är sjuka, och det är stressigt för man ska stanna hemma vid symtom. Vi har munskydd hela tiden, extra städrutiner och handdesinfektion överallt. Det kritiska momentet är lunchen.

Vi stannar banan 11.00 och startar 11.30, vi kan inte stänga ner vid olika tidpunkter. Då blir det lätt trängsel vid restaurangen eller i kön till kiosken.

Orosmolnet är hur länge vi har material, underleverantörer i Europa börjar stänga. Men till skillnad från våren när allt stängde är det framför allt restauranger, hotell, turistnäring som stängs helt nu.

Stater börjar inse att man inte har råd att stänga industrier, för de drar in de stora skattepengarna. En lockdown till så byggs inte samhället upp igen. 

Det triggar igång mig, är man villig att offra människor för att rädda ekonomin?

Å ena sidan, du får inte gå ut och ta en öl och pommes på fredag efter jobbet med jobbarkompisarna. Men ni kan vara på jobbet på måndag och bygga bil ihop. 

Jag vet inte vad jag ska tro om nästa år, jag börjar bli för gammal för hopp. Vi är så beroende av omvärlden. Det är för många variabler, jag kan inte fantisera ihop något.”

Coronaåret 2020 – alla delar