Det finns både hopp och kompakt mörker i det fackliga landskapet i Latinamerika för tillfället. 

– Förbunden där förlorar många medlemmar just nu, säger Åsa Törnlund, internationell ombudsman på LO.

Det hänger ihop med den jobbchcock som kontinenten drabbats av i samband med coronautbrottet.

34 miljoner har blivit av med jobben i Latinamerika och Karibien på grund av pandemin, visar en rapport från ILO. 

FN-organet slår också fast att ingenstans i världen har antalet arbetade timmar minskat mer än i Latinamerika och Karibien.

– Och när jobben försvinner har många inte råd att vara med i facket, säger Åsa Törnlund strax innan hon ska delta i ett seminarium om den fackliga utveckligen i Latinamerika som arrangeras av ABF, Nordiska Latinamerikainstitutet och Palmecentret.

Fack i olika länder påverkas av hur välfärdssystemen är uppbyggda. I Latinamerika finns stora läckor i de sociala försäkringssystemen.

En omfattande informell ekonomi gör att många inte omfattas av sociala skyddsnät. 

I Colombia jobbar till exempel mellan 50 och 75 procent (beroende på vilken källa man använder sig av) inom vad som kan betecknas som den informella ekonomin. 

Landets lagstiftning säger, enligt Åsa Törnlund, att de allra fattigaste som saknar jobb ska få gratis sjukvård. 

Men den som får en fast anställning måste själv betala sjukförsäkringar.

– Det blir en inlåsningseffekt. Många vill inte ta ett fast arbete med låg lön eftersom de då måste betala sjukförsäkringar. Av det skälet väljer många att vara kvar inom den informella sektorn där lönen är låg i stället för att ta en fast anställning, säger Åsa Törnlund.

Det innebär att de traditionella facken har svårt att organisera eftersom det är betydligt svårare att värva medlemmar som inte har vanliga anställningar.

Organisationsgraden har dessutom sjunkit kraftigt trots att alla länder på kontinenten skrivit under ILO:s kärnkonventioner.

I Colombia är endast 4 procent av arbetskraften med i ett fackförbund. I Guatemala är andelen endast 2 procent och i Mexiko strax under 15 procent.

Även om facken har drabbats hårt av pandemin så har raset också strukturella förklaringar som sträcker sig längre bak än så. 

Över hela världen har arbetsmarknaden förändrats. I de flesta länder har utvecklingen inneburit att industrijobben på stora arbetsplatser har blivit färre och den privata servicesektorn växt.

Samtidigt har det skett avregleringar och privatiseringar inom vård, utbildning och andra sektorer som tidigare drivits i offentlig regi.

Den här utvecklingen har, enligt Francisco Contreras, som är talesperson för Latinamerikagrupperna, varit särskilt tydlig i Latinamerika. 

– Facken har förlorat sin medlemsbas, säger Fransisco Contreras. 

Det finns också ett annan förklaring.

Fackförbunden själva har under lång tid inte velat organisera personer som jobbar inom den informella ekonomin.

– Den fackliga sidan har länge haft en traditionell syn. De har varit emot den informella sektorn och har därför inte organiserat där. Men nu har man märkt att människor som jobbar där har börjat organisera sig ändå, utanför de fackliga strukturerna, säger Johan Schmidt på Palmecentret.

Trots att det på många sätt ser tufft ut för facken i Latinamerika finns även ljusglimtar. Det flirtas allt mer mellan fack och sociala rörelser. Tidigare har de traditionella facken varit skeptiska till frivilligorganisationer.

I arbetarrörelsen ligger fokus på den klassiska konflikten mellan arbete och kapital. Men nu håller det på att ske ett generationsskifte där nya tankar växer.

Dessutom har de gamla förbunden upptäckt att om de inte organiserar inom den informella ekonomin så kommer andra att göra det. Människor vill ha bättre villkor.

– Ett exempel är Bartolina Sisa som finns i Bolivia. Det är ett kvinnofack som samlar kvinnliga lantarbetare från ursprungsfolk, säger Francisco Contreras på Latinamerikagrupperna.

Bartolina Sisa organiserar endast kvinnor och i flera länder växer det också fram organisationer för att skydda miljön eller stärka etniska minoriteter.

Arbetarrörelsen i Latinamerika har under lång tid argumenterat för starkare sociala skyddsnät. Under coronpandemin har många stater insett betydelsen av detta.

När länderna har lanserat stödprogram har det varit svårt att nå ut till den stora del av befolkningen som inte har fasta anställningar.

– Flera saknar till och med bankkonton, säger Johan Schmidt, på Palmecentret.

Internationella valutafonden (IMF) har oroats över den utbredda svarta ekonomin och vill se en ökad kontroll. För de enskilda staterna kan det vara positivt eftersom det ökar deras möjlighet till beskattning.

Under vårens stora nedstängningar kom arbetsmarknaderna att förändras. Allt fler beställde hem mat, vilket gjorde att antalet cykelbud blev fler och där har facken kunnat göra framstötar.

I sex länder – Argentina, Colombia, Brasilien, Costa Rica, Guatemala, Peru – är nu cykelbuden organiserade. 

I Argentina och Colombia har cykelbuden passat på att kräva högre löner genom att gå ut i strejk. Facken har lyckats samla en grupp som tidigare inte varit organiserad utan setts som egenföretagare. 

– Det har inneburit att de nu fått schemalagd arbetstid och att de får högre löner, säger Åsa Törnlund.