Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Första gången jag var i London stannade jag bara i ett dygn. Stod inte ut. Jag var där själv som ung fattig tågluffare. Åt ravioli ur en konservburk i regnig park och tyckte mig känna blickarna. Föraktet.

Hela stan kändes outhärdlig för en som saknade pengar. Jag flydde med ett nattåg från stationen i Paddington. Sov mig uppåt landet. 

Hur gick det egentligen till när London blev en Alfastad som kidnappades av de superrika?

Många år senare så är det en fråga som blivit allt mer aktuell.

Nu pratar forskarna om Alfastäder. London är ett exempel. New York, Paris, Frankfurt och Tokyo är andra.

En Alfastad är en stad där världens superrika samlas. 

Samhällsgeografen Rowland Atkinson på brittiska Sheffield universitet gör ett försök att besvara hur det går till då en Alfastad bildas.

I sin bok med den förbluffande långa titeln ”Alpha City: How London Was Captured by the Super-Rich” hävdar han framväxten av globala metropoler tagit fart de senaste åren. 

London har alltid – nåja nästan alltid – varit staden för de rikaste i världen.

Men i och med att den globala finansmarknaden allt mer länkats samman har det nu blivit ännu tydligare.

London är ett av världens finanscentrum som lockat både skurkar som vill tvätta pengar och seriösa investerare. 

I staden bor det kring 100 personer värda tio miljarder kronor eller mer, enligt Rowland Atkinson. Utöver det finns det kring 5 000 personer som, utöver värdet på sina bostäder, har privata tillgångar på motsvarande 250 miljoner kronor. Sedan har vi 350 000 personer som har kring 15 miljoner kronor eller mer.

Men vad händer med en stad där pengar flödar?

Det mest uppenbara är så klart skenande bostadspriser och segregation. Men det är inte allt.

Privata flygplatser byggs, chaufförer kör runt med chefer som knappt har kontakt med staden. Enorma lyxvåningar som står tomma längs Themsen i väntan på att deras ägare ska stanna till en natt eller två. 

Men samtidigt leder alla dessa pengar till att jobben blir fler. De superrika betalar för tjänster, lyxkonsumtion och renoverar hus.

Rowland Atkinson hävdar att Alfastäderna blir en sorts sociala bubblor. Städerna kidnappas av de superrika. Så kanske det är. Men när världens superrika samlas på samma ställen får det även andra konsekvenser.

När det stora investeringsbesluten fattas i en Alfastad så är det väldigt långt bort till stora städer som Lagos, Kairo, Kinshasa, Dhaka och Jakarta.

Där bor de supermånga människor, men väldigt få superrika.