Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

BOGOTÁ. Bland motiv med enhörningar och Disneyfigurer försöker Mónica Guzmán övertyga förbipasserande att köpa paraplyer. April är en av Bogotás regnigaste månader men just i dag är det mest mulet.

I 20 år, sex dagar i veckan, har Mónica Guzmán stått i samma korsning på gågatan Carrera 7 med sin vagn.

– Jag har inte gått i skolan, inte ens i lågstadiet, och det gör mig inte så attraktiv på arbetsmarknaden.

Ingen verkar riktigt veta hur många som jobbar inom den informella sektorn i Colombia.

Statistikmyndigheten Dane uppger 48 procent men på en pressträff i februari släppte arbetsmarknadsminister Alicia Arango två sifferbomber; 75 procent av alla jobb är informella och 44 procent av alla arbetstagare tjänar mindre än minimilönen på 2 500 kronor.

Mónica Guzmán har ingen utbildning och menar att det skulle vara svårt för henne att finna ett jobb med kontrakt.

Högerregeringen, som planerar en stor pensionsreform, oroas nu över den skenande statistiken.

– Pensionen måste beräknas på en lön, men vi kan inte utelämna tre fjärdedelar av arbetskraften, sa Alicia Arango.

Huruvida ministerns uppskattning är sann eller ej återstår att se. Det enda som är säkert är att de informella jobben blir fler.

Kollektivet är inte mycket värt i Colombia där endast 4 procent av alla arbetare är medlemmar i ett fackförbund. Att kunna stå på egna ben, utan chefer som bossar, är drömmen för många. Dessutom vill få betala skatt. Åtskilliga korruptionsskandaler har gjort colombianerna luttrade.

Att sälja produkter på gatan är olagligt och flera gånger per dag måste Mónica Guzmán dra undan sin vagn för att slippa böter när poliser passerar.

Hennes man, Luis Guzmán, står i ståndet intill och säljer skärp.

– Det här är det enda vettiga jobb jag kan ha. Förut jobbade jag som säkerhetsvakt men det trivdes jag inte med och det är svårt att få andra jobb, säger han.

Den månatliga försäljningen ger paret mer inkomst än den officiella minimilönen.

– Och vi slipper betala skatt och får gratis sjukvård, säger Mónica Guzmán.

Endast konstnärer har tillåtelse att sälja saker på gatan, men polisen ser ofta mellan fingrarna när de passerar.

I Colombia tvingas den som har en anställning betala sjukförsäkring för att få vård. En sådan kan kosta några hundralappar i månaden vilket är mycket på redan låga löner. Genom socialförsäkringen Sisbén är däremot invånare med låg inkomst och bosatta i sämre klassade områden garanterade sjukvård.

– Systemet är perverst. Folk är så vana att få tillgång till sjukvård att de inte vill riskera att ta en anställning, säger Diógenes Orjuela som är ordförande för Colombias största centralorganisation CUT.

Fast värre för arbetsmarknaden är alla osäkra anställningar, menar Diógenes Orjuela, och pekar på korttidskontrakt och vad som i Colombia omnämns som ”tercerización” som skulle kunna likställas med att vara bemanningsanställd utan några rättigheter.

– Och får du jobb på en restaurang eller på ett hotell får du ett kontrakt, men man skriver inte under det och pengarna betalas svart. Det borde vara ett formellt jobb, men det är det inte, säger han och suckar.

Carlos Londoño säljer ballonger på torget Bolivar. Han tycker livet som försäljare blivit allt mer knapert.

Jairo Santander, ekonom och statsvetare vid universitetet Los Andes, påpekar att de informella jobben har en enorm påverkan på ekonomin.

– Det hämmar produktiviteten och den tekniska utvecklingen. Det påverkar också den inhemska konsumtionen, säger han.

En majoritet av befolkningen har ingen vana att spara pengar för framtiden och ser inte pensionen som något attraktivt, förklarar Jairo Santander.

– De oroas inte över att de inte har någon framtida pension eftersom de lever i nuet. Men för regeringen är det såklart en enorm kostnad med en åldrande befolkning.

När förmiddag övergår i lunchtid börjar det ploppa upp rosa väskor i en av de mer välbärgade delarna av staden. ”Los Rappis” gör sig redo med sina telefoner och cyklar för att ta emot beställningar och köra hem mat och dryck till kunder.

Till skillnad från paret Guzmán har José Antonio valt bort en fast anställning för ett jobb han själv styr över. Tidigare var han administrativt ansvarig på en skola med betydligt högre lön.

– Jag är mer fri nu och kan välja när jag jobbar och hur mycket jag ska jobba. Ingen bestämmer över mig, säger han.

José Antonio valde bort en anställning för ett flexibelt jobb som matleverantör.

Precis som flera app-företag i Sverige baseras Rappis jobb på provision och ger ingen rätt till pension och socialförsäkringar. José Antonio är ung och menar att det inte går att tänka på pensionen nu.

– Jag har just börjat med det här och trivs jättebra.

En som däremot har tröttnat på gatulivet är Carlos Londoño som säljer ballonger på torget Bolívar. Han knyter vänsterhanden hårt kring alla ballongsnören när vindpustarna vill föra med sig minioner och pyjamashjältar.

– Förut var de informella jobben en dröm, numera är de värdelösa, klagar han.

En bra dag tjänar han 120 kronor, en dålig 30.

– Min plan B är att lämna landet. Det går knappt längre leva med all korruption som dränerar befolkningen. Titta, säger han och pekar mot parlamentet som ligger intill.

– Där inne tjänar de miljoner men bryr sig inte om oss här utanför.

En fjärdedel har pension 

Colombia har cirka 45 miljoner invånare, varav drygt 8 miljoner bor i huvudstaden Bogotá.

22,5 miljoner räknas till arbetskraften.

Mindre än 25 procent av alla colombianer har rätt till pension.

12 procent räknades som arbetslösa i januari 2019.

Colombia har liksom många andra latinamerikanska länder problem med korruption.

Bogotás tidigare borgmästare Samuel Morenos och hans bror, tidigare senatorn Iván Moreno låg bakom en av Colombias alla korruptionsskandaler. De ledde ett nätverk av entreprenörer, politiker och advokater som gav stora upphandlingar som gynnade egna intressen. Samuel Morenos dömdes 2017 till 24 års fängelse och hans bror till elva år.

Källor: Colombias statistikmyndighet Dane, Ministerio de trabajo, (arbetsmarknadsdepartementet) Transparency International och El Tiempo.