Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Linda Flood

GENÈVE, SCHWEIZ, 3–19 JUNI 2009

Att gå till jobbet med en klump i magen. Att leva i ständig rädsla för våld. Slagen kunde komma från manliga kolleger som tyckte att kvinnans plats var i hemmet, inte bakom ratten. Eller så kom de från kunder. Från män som var fysiskt starkare och visste att straffriheten var total.

Vittnesmålen om de kvinnliga taxichaufförernas tillvaro i palestinska Nablus skakade om Keth Tapper, då internationell sekreterare på LO.

– Det berörde mig väldigt mycket. Det var ett påtagligt exempel på hur svårt de kvinnorna hade det.

Krisåret 2009 hängde den globala recessionen som ett mörkt moln över FN-organet ILO:s arbetskonferens i Genève. Men världen stannade inte upp för att ekonomin saktade ner.

Avgörande beslut behövde fattas och byråkratin krävde sitt vanliga underhåll. Program och budget för kommande verksamhetsår måste antas. Generalsekreteraren och styrelsen hade rapporter att lämna. Tillsynskommittén skulle sammanställa sin ”svarta lista” över länder som brustit i respekten för arbetstagares rättigheter.

Vid sidan av extrainsatta kriskommittéer fördes även en så kallad generell diskussion på temat ”Jämställdhet i centrum för anständigt arbete”.

Berättelsen om Nablus taxichaufförer var bara ett bland många vittnesmål under denna diskussion. Flera arbetstagarrepresentanter återgav mardrömshistorier om kvinnliga medlemmar som mördats eller utsatts för grova övergrepp. Och det var under dessa överläggningar som tanken på en ny konvention väcktes.

– Det föddes definitivt ur diskussionerna 2009, säger Chidi King, jämställdhetsansvarig på världsfacket Ituc.

Ingen tycks minnas vem som först artikulerade förslaget. King beskriver tillblivelsen som en kollektiv process. Plötsligt stod det klart vad som behövde göras.

– ILO hade arbetat mycket med jämställdhetsfrågor, men vi hade inte talat i termer av att vi behövde en konvention. Idén fanns redan i luften men det var där den fick fast form, säger hon.

Keth Tapper lyssnade till berättelserna om fackföreningar som inte brydde sig, arbetsgivare som inte hade lagstadgat ansvar och regeringar som viftade bort frågan. En konvention skulle ge en möjlighet att sätta press på samtliga inblandade parter.

– Vi hade sett hur oerhört illa kvinnor for i arbetslivet. Vi insåg att vi måste hitta en väg att förbättra för dem, säger hon.

Vi hade sett hur oerhört illa kvinnor for i arbetslivet.

Keth Tapper

Närmare 4 000 deltagare från 183 medlemsländer – däribland tio statschefer och sex vicepresidenter – hade samlats för den 16 dagar långa konferensen. Enbart Sverige hade sänt 21 representanter.
Men det kanske viktigaste beslutet fattades av den grupp fackliga representanter som enades om kvinnors utsatthet inte längre skulle tillåtas vara en icke-fråga.

Med sig hem från Genève hade facken en fråga som engagerade och mobiliserade. En ny möjlighet att genom FN-systemet förbättra villkoren för arbetande kvinnor världen över. Tillsammans med de globala facken inledde Ituc en kampanj mot könsbaserat våld i arbetslivet.

– Samtidigt började vi arbeta gentemot ILO:s styrelse för att se om vi kunde lägga fram ett förslag till ett nytt instrument, säger Chidi King.

Men styrelsen, skulle det visa sig, blev det första stora hindret på konventionens väg från idé till verklighet.

Catelene Passchier, vice ordförande för holländska centralorganisationen FNV och arbetstagarrepresentant i ILO:s styrelse. Foto: Marcel Crozet/ILO

GENÈVE, SCHWEIZ, 29 OKTOBER–12 NOVEMBER 2015

Som allt annat i ILO är styrelsen trepartiskt sammansatt. Medlemsstaterna har 28 roterande platser, företagen och facken har 14 vardera. I praktiken är den ett ILO i mindre skala, som hanterar allt ifrån globala högnivådiskussioner till renoveringar av huvudkontoret i Genève.

En central uppgift är att planera FN-organets årliga sammankomster. För att en fråga ska behandlas under en arbetskonferens måste styrelsen först besluta att placera den på dagordningen. Och här tog det, för fackens del, stopp.

– Vi försökte få styrelsen att ta upp det varje år. Och varje år slutade det med att styrelsen inte kunde komma överens, suckar Chidi King.

Regeringarna i styrelsen argumenterade för att ILO:s befintliga regleringar redan gav tillräckligt skydd.

– Det var ett ganska ljumt mottagande. I Norden hade vi problem med regeringarna, inte minst den svenska. Man såg kanske inte riktigt vitsen med att ha ett bindande instrument, minns Keth Tapper

Samtidigt motsatte sig arbetsgivare sig ytterligare regleringar. Att bygga tillräckligt stöd tog flera år.

– 2015 fick facken äntligen, äntligen med sig en majoritet av regeringarna, säger Chidi King. Styrelsen beslutade att vi behövde utveckla ett nytt verktyg.

I dag är Catelene Passchier, från den holländska centralorganisationen FNV, ILO-styrelsens vice ordförande. 2015 var hon nybliven arbetstagarrepresentant och försökte – både i och utanför mötesrummen – övertala motsträviga arbetsgivarrepresentanter.

– Företagen var inte entusiastiska. Det var många förhandlingar bakom kulisserna. ”Ni får den här frågan om vi får igenom det här”, säger hon.

Vi drev våld mot kvinnor så långt vi kunde men vi kom till vägs ände.

Oscar Ernerot

Under styrelsens 325:e session, i samma ögonblick som konventionen påbörjade resan från idé till färdigt instrument, inleddes också dragkampen om dess innehåll. För att diskutera reglering krävde företagen en förändring i fokus, från könsbaserat våld till våld och trakasserier mot män och kvinnor.

Flera fackliga företrädare har beskrivit det som en olycklig men nödvändig kompromiss.

– Vi drev våld mot kvinnor så långt vi kunde men vi kom till vägs ände. Så nu driver vi en konvention som riktar in sig mot både män och kvinnor, förklarade LO:s tidigare internationelle sekreterare Oscar Ernerot på ett seminarium i Stockholm 2018.

Catelene Passchier har en annan bild.

– Jag såg det inte som negativt. Det medförde att vi kunde bygga bredare allianser, säger hon.

– Jag upplevde att det fanns en genuin förståelse från flera sidor för att män också utsätts. Vi har sagt att vi accepterar ett annat sätt att närma sig problematiken men att vi vill ha särskilt fokus på könsbaserat våld. Vi vet att vissa regeringar vill ha bort det, men det kommer vi inte att acceptera.

Tillräckligt stöd i styrelsen är avgörande. En koalition av stater och fack kan bilda en majoritet och driva igenom ett beslut. Men om styrelsen inte kan enas är chanserna att arbetskonferensens delegater ska kunna göra det minimala.

Var beslutet att börja arbeta mot en konvention tillräckligt förankrat? Det är – 3,5 år senare – fortfarande en öppen fråga.

GENÈVE, SCHWEIZ, 3–6 OKTOBER 2016

Det första konkreta steget mot ett nytt instrument – en konvention eller rekommendation – är att sammankalla en så kallad expertkommitté. Så skedde hösten 2016. Under fyra oktoberdagar samlades 24 representanter för regeringar, fack och företag, styrelsens kanslipersonal samt observatörer och rådgivare från externa grupper och människorättsorganisationer.

Underlaget för diskussionen var en 67-sidig rapport som kansliet tagit fram. Catelene Passchier förde arbetstagarsidans talan.

– Expertmöten är väldigt praktiska. Formerna är lite friare och du kan prata i en mindre grupp i stället för att ha hundratals människor i rummet, säger hon.

Men:

– Det var inget lätt möte alls. Det är spelets regler, för- och nackdelarna med trepartismen. Fördelen är att du kan sätta press på regeringar. Nackdelen är att arbetsgivarna också är där och inte alltid är hjälpsamma. Ibland uppstår lustiga allianser.

Från arbetsgivarna var motståndet alltjämt stort. Helst ville de inte se något nytt instrument alls. Och om det nu tvunget måste bli ett instrument förordade de en frivillig rekommendation snarare än en bindande konvention.

– Arbetsgivarna kämpar alltid mot reglering. Hela tiden, och inte bara i ILO. Det är en väldigt stark tradition från företagarsidan, från Sverige till Sydkorea. De vill inte ha bindande skyldigheter, säger Catelene Passchier.

Ibland uppstår lustiga allianser.

Catelene Passchier

Även några regeringar uttryckte ovilja. Däribland flera från de nordiska länderna, som brukar berömma sig över att vara världsmästare i jämställdhet.

– De sa att de inte hade behov av en konvention som reglerade de här frågorna, säger Catelene Passchier.

– Jag skulle säga att de uttalade sig från en priviligierad position. Jag har jobbat mycket med kvinnliga textilarbetare i Sydasien och kan säga det finns all anledning att stärka det lagstadgade ansvaret att motverka våld och trakasserier.

Kompromiss och konsensus är ledord för ILO. FN-organet mäter sina framgångar i förmåga att hitta gemensamma lösningar på arbetslivets globala konfliktfrågor. Expertkommittén beslutade att förorda att en konvention skulle tas fram. Men den var långt ifrån enig.

GENÈVE, SCHWEIZ, 12 MAJ 2017
Hur ska våld och trakasserier egentligen definieras? Hur vanligt förekommande är det? Vilka är de könsbaserade dimensionerna? Vilka konsekvenser får det för företag och arbetstagare.[1]

Expertkommittén hade i uppdrag att diskutera de stora frågorna. Utifrån dess slutsatser tog styrelsen fram en så kallad vit rapport – den första i en serie av fyra färgkodade skrivelser: vit, gul, brun och blå – som nu sändes ut till samtliga medlemsländer.

Bakom rapporten låg ett gediget arbete. Bland annat hade kansliet  genomfört en analys av lagar och regleringar i 80 länder samt tagit fram jämförbara statistiska underlag.

En fråga rapporten lyfte var att det saknas vedertagna definitioner av termerna våld och trakasserier i en arbetslivskontext. Både terminologin och vår förståelse av fenomenen vilar tungt på straffrättens kodifiering av företeelserna.

Men, skrev kansliet pedagogiskt: ”för att undvika att bli intrasslad i de språkliga eller semantiska skillnaderna kring enskilda termer kommer föreliggande rapport att använda rubriken ’våld och trakasserier’ för att beskriva den oavbrutna följd av beteenden som resulterar i fysisk, psykologisk eller sexuell skada”.
 
Med den vita rapporten bifogades en enkät till medlemsstaterna. Fack och företag inbjöds också att svara men hade i detta steg enbart rådgivande status.

De 49 frågorna handlade om allt ifrån innebörden av ordet ”arbetstagare” till om Philadelphiadeklarationen, ILO:s inriktningsdokument från 1944, skulle nämnas i ett eventuellt förord.

Enkätens första fråga var enkel nog: ”Borde Internationella arbetsorganisationen anta ett eller flera instrument rörande våld och trakasserier i arbetslivet?”

Den andra frågan skulle däremot komma att bli en stötesten: Ska ILO i så fall anta en konvention, en konvention kompletterad av en rekommendation eller bara en rekommendation?

GENÈVE, SCHWEIZ, 22 SEPTEMBER 2017

Deadline för den vita rapportens enkät löper ut. Totalt svarade 85 regeringar och 179 fackliga organisationer mot bara 29 arbetsgivarorganisationer.

Regeringar som ratificerat ILO:s konvention 144 om trepartiskhet är skyldiga att rådgöra med ”de mest representativa” parterna innan de svarar. I vissa fall inkluderas parternas synpunkter direkt i svaret, i andra fall inkommer de med egna yttranden.

Världsfacket Ituc, liksom flera globala fack, inkom med egna svar. Det gjorde även oberoende ideella organisationer som Oxfam och Care international, även om dessa inte inkluderades i underlaget.

När enkätsvaren sammanställts framträdde en tydlig bild. Facken slöt upp bakom förslaget om en konvention i kombination med en rekommendation.

Även regeringarna stödde ett nytt verktyg, men 30 av 85 svarande ville enbart se en rekommendation.

”Till skillnad från en konvention, som bara kommer att vara bindande för parterna som ratificerar den, så kommer en rekommendation att innehålla en uppmaning till alla ILO:s medlemmar”, skrev exempelvis Bulgariens regering i en kommentar.

Bland arbetsgivarna var tio av 13 helt emot ett nytt verktyg, och de flesta som var för ville enbart se en rekommendation.

Det finns en avgörande skillnad. En rekommendation är inte tvingande.

Metoo spreds från sociala medier till gatorna och gav fackföreningsrörelsen vind i seglen. Foto: Rob Kall

USA, 15 OKTOBER 2017

Skriv ”me too” i kommentarerna om du också blivit utsatt, uppmanade Alyssa Milano. Och världen svarade. Sociala medier fylldes av vittnesmål och decennier av uppdämd vrede.

Den amerikanska skådespelarens tweet blev startskottet för en global rörelse med fokus på att bryta tystnaden kring sexuella trakasserier och övergrepp. Och fackföreningsrörelsens jämställdhetsarbete fick plötsligt vind i seglen.

– De var flera saker som konvergerade. FN arbetade med frågan, våldet mot kvinnor i Indien fick internationell publicitet, och så utvecklingen kring metoo. Problemen kom till allmänhetens kännedom, säger Catelene Passchier.

Metoo bekräftade det vi hade sagt.

Chidi King

Chidi King instämmer. Metoo gjorde det osynliga synligt.

– Metoo var till stor nytta så till vida att rörelsen bekräftade det vi hade sagt, att mycket av de här problemen var dolda och att statistiken inte visade den riktiga omfattningen. Den stora mediebevakningen var också till hjälp. Jag tror att det fick några av de regeringar som dittills motsatt sig en konvention att tänka ett varv till.

Sharan Burrow, generalsekreterare för världsfacket Ituc.

BRYSSEL, BELGIEN, 14 FEBRUARI 2018

Stärkta av uppmärksamheten kring metoo lanserade världsfacket på alla hjärtans dag en global kampanj till stöd för den föreslagna ILO-konventionen.

– Efter flera årtionden har vi äntligen lyckats säga ifrån. Tystnad kan aldrig vara en del av en arbetsplats, sade generalsekreteraren Sharan Burrow.

Kampanjens utåtriktade del skulle skapa opinion. Samtidigt intensifierade Ituc samarbetet med nationella medlemsorganisationer för att påverka vacklande regeringar.

Ansträngningarna skördade vissa framgångar. Filippinernas regering stödde ursprungligen förslaget om en rekommendation, men bytte efter facklig uppvaktning fot och ställde sig bakom en konvention med tillhörande rekommendation.

GENÈVE, SCHWEIZ, 7 MARS 2018

Efter att enkätsvaren sammanställts publicerades kansliets gula rapport. Det underlag som regeringar, fack och arbetsgivare hade att utgå från när världen några månader senare skulle sammanstråla i Genève för ILO:s 107:e arbetskonferens.

På 128 sidor sammanfattades synpunkter om nästan allt det gick att ha synpunkter om. Flera regeringar hade föreslagit att orden ”män och kvinnor” skulle strykas ur instrumentets föreslagna titel för att göra den inkluderande även gentemot icke-binära.

Arbetsgivarorganisationer hävdade att fokus var för långtgående och att formuleringar om vägen till arbetet eller våld i hemmet bör strykas.

Danmark föreslog att listan över särskilt utsatta arbetstagare ska preciseras enbart i rekommendationen.

Jag längtade efter att komma ner och börja diskutera.

Lise Donovan

TCO:s jurist Lise Donovan var nöjd med kansliets föreslagna text.

– Det återspeglade remissutfallet vilket gjorde att vi var ganska nöjda med det utkast till konvention som fanns i rapporten. Vi sade till varandra att ”nu handlar det om att försvara det som redan står”. Vi hade rätt stora förhoppningar och var positiva. Jag längtade efter att komma ner och börja diskutera de här frågorna.

Fyra regeringar och fem fackliga organisationer vände sig explicit mot att hbtq-personer skulle nämnas i texten. Men kansliet noterade kort ”att en majoritet av respondenterna stöder formuleringen” och lät listan ligga kvar.

Kanske var beslutet principiellt, kanske underskattade kansliet frågans sprängkraft.

Fotopaus i Nationernas palats.

GENÈVE, SCHWEIZ, 28 MAJ 2018

Nationernas palats sjöd av liv. 5 000 deltagare från hela världen hade samlats för ILO:s arbetskonferensen. Invigningsceremonin var högtidlig och allvarlig. I sitt öppningstal tog generalsekreteraren Guy Ryder upp vittnesmålen från metoo.

– I dag tvingas vi inse att de anklagelser vi hör om bara är toppen på ett isberg av olämpligt beteende som förvrider och förorenar arbetslivet och alltför ofta gör det till en särskilt fientlig och skrämmande miljö för kvinnor.

ILO, menade Ryder, har en lång historia av jämställdhetsarbete och har gjort flera viktiga insatser.

– Men faktum kvarstår att vi fortfarande är långt ifrån de mål vi satt upp för oss själva och att arbetet i den riktningen går långsamt.

Generalsekreteraren sade det inte rakt ut, men det gick inte att ta miste på talets budskap. ILO behövde ett nytt verktyg. Inte bara för att bekämpa övergrepp, utan också för att vara en organisation i takt med tiden.

Det blev ganska omedelbart trögt och svårt.

Lise Donovan

Fack, arbetsgivarorganisationer och regeringar från 187 länder hade nu två veckor på sig att komma överens vid förhandlingsbordet.

Knappt tio år efter att idén om en konvention först föddes var det nu skarpt läge. Och för Lise Donovan krockade entusiasmen med en vägg av verklighet.

– Det blev ganska omedelbart trögt och svårt när man inledde arbetet. Bara att gå igenom definitionerna i inledningen av texten tog flera dagar. Det kändes ganska tröstlöst.

Mängder av anteckningar i marginalerna och socker för att hålla energinivåerna uppe. TCO-juristen Lise Donovans bild visar kommittéarbetets oglamorösa sida.  

GENÈVE, SCHWEIZ, 31 MAJ 2018

Under toppmötets andra förhandlingsdag lämnade arbetsgivarsidan plötsligt in förslag på ändringar i utkastet till den nya konventionstexten.

Det mest långtgående förslaget var att ändra konventionens fokusområde från ”arbetslivet” till ”arbetsplatsen”. Det skulle exempelvis innebära att en fråga som säkra transporter till och från jobbet föll bort.

– Det är mycket snävare och från facken är vi väldigt emot det, sade TCO:s Lise Donovan i en paus mellan två sammanträden.

– Arbetsgivarna vill normalt sett inte ta på sig mer ansvar än nödvändigt. De kanske tycker det är rimligt att ta ansvar för om en chef trakasserar en anställd, men vi vill vidga perspektivet. Väldigt mycket av det konventionen tar sikte på händer precis i anslutning till arbetsplatsen, exempelvis i relationen mellan anställda och kunder.

Förhandlingarna förs i slutna rum och inom och mellan olika grupper av fack, företag och stater. Utifrån är det svårt att få en bild av hur arbetet med konventionen fortskrider. På insidan var, sade Lise Donovan, ovissheten nästan lika stor.

– Det var en liten kris för ett tag sedan, men den gick över. Nu är det mer allmänna svårigheter. Det ligger i sakens natur, det är tre starka parter. Och regeringarna är ingen enhetlig grupp, EU är till exempel en grupp i gruppen. Men det är regeringarna man kan påverka. Arbetstagarna och företagen är mer enhetliga i sina uppfattningar.

Det som är intressant nu är att afrikanska gruppen är väldigt aktiv och ganska radikal.

Lise Donovan

ILO intar genom sin trepartsstruktur – där fack, företag och regeringar deltar på lika villkor – en unik position bland FN-organen. Men i förhandlingsarbetet handlar det ändå om att hitta stöd för den egna linjen.

– Lobbyarbete låter så negativt. Men vi försöker sondera vilka länder som vacklar och vilka man kan påverka. Det gör ju arbetsgivarsidan också.

Men vilken linje staterna väljer är ofta beroende av både lokala och globala omständigheter.

– ILO är ju världspolitiken i miniatyr, en mikrovariant av världen, de konflikter som finns återspeglas också här, sade Lise Donovan, och konstaterade:

– USA känns som rätt så hopplöst just nu.

Under arbetskonferensen opponerade sig Asien samt Nord- och Sydamerika, minus Kanada, emot en bindande konvention medan Europa och Afrika var för.

– Det som är intressant nu är att afrikanska gruppen är väldigt aktiv och ganska radikal, vi får ofta stöd av den, säger Lise Donovan.

Arbetskonferenser pågår i två veckor. Förhandlingarna börjar tidigt på morgonen och fortsätter ofta in på småtimmarna. Facken och företagen framför sina synpunkter genom talespersoner. Stater går ofta ihop i grupper – exempelvis uttalar sig EU generellt gemensamt – men varje land har rätt till enskilda yttranden.

Texten ska stötas och blötas, varje formulering kan resultera i timslånga diskussioner. Och över allting vilar den ständigt överhängande osäkerheten om vad arbetet egentligen ska mynna ut i.

– Det enda alternativet till att det blir en konvention är att det havererar fullständigt. Så är det alltid när man förhandlar: först ser det positivt ut, sedan öppnar sig milsvida klyftor. Jag har varit här i fem-sex år, kollegerna som varit här längre säger samma sak. Det har alltid varit så, sade Lise Donovan.

GENÈVE, SCHWEIZ, 7 JUNI 2018

Så hände det som inte fick hända. På arbetskonferensens sista dag kollapsade förhandlingarna under dramatiska former. Lise Donovan lät nedstämd:

– Kommittéarbetet upphörde abrupt i och med att Afrika och Mellanöstern lämnade i protest. Det handlade helt enkelt om hur mycket man ska skriva om hbtq-frågorna i instrumenten.

Under den näst sista förhandlingsdagen nåddes en kompromiss om att den faktiska listan över utsatta grupper lyftes ut konventionstexten. Grupperna skulle fortfarande omfattas och skyddas, men inte specificeras på samma sätt.

Men när arbetet återupptogs nästa dag krävde plötsligt ett stort antal länder att listan i stället skulle lyftas in i rekommendationen.

Ugandas regeringsrepresentant, som förde de afrikanska ländernas talan, sade enligt protokollet att kommittén ”inte tycktes respektera afrikansk kultur och seder”. Den afrikanska gruppen fick stöd av Gulfstaterna och Iran.
– De tågade ut och man avslutade kommittéarbetet där och då.

Den här frågan är för stor för att vi ska misslyckas.

Guy Ryder

Som sista beslut bestämde en decimerad kommitté att diskussionerna skulle återupptas sommaren 2019, och att målet är en konvention kompletterad av en rekommendation. Men orosmolnen tornade upp sig. Skulle splittringen kunna överbyggas? Och kommer det att finns tillräckligt med tid?

Det berättas att Hjalmar Branting under ILO:s barndom, på det tidiga 1920-talet, lämnade statsministerämbetet och åkte till Gèneve för att under flera månader förhandla fram en ny konvention. Riktigt så ser det inte ut i dag. ILO:s arbetskonferenser har med åren blivit mer komprimerade. Från fem veckor, till tre, till dagens två.

Denna tidsbrist gör det enligt Lise Donovan svårt att lösa konflikter och knutar, vare sig de är byråkratiska eller värderingsbaserade.

– Två veckor är ganska kort tid. Jag är ganska säker på att vi hade kunnat ta oss vidare om vi haft tillräckligt med tid. 2019 är tanken att dokumentet ska antas, men alldeles oavsett den här händelsen hann vi bara halvvägs.

Den föreslagna konventionen har varit fackföreningsrörelsens hjärtebarn. Nu hade rörelsen ett år på sig att rädda initiativet.

– Siktet är helt inställt på en konvention men det finns flera saker man måste lösa. Förhoppningsvis kan vi hitta de lösningarna under året som kommer, sade Lise Donovan.

Det hoppades även Guy Ryder, som i sitt avslutningstal försökte gjuta olja på vågorna. Från talarstolen låter ordföranden på en och samma gång uppmanande och vädjande.

– Inte överraskande var det en utmaning, för saker som verkligen betyder något är sällan enkla. Men den här frågan är för stor för att vi ska misslyckas.

En sammanbiten Guy Ryder under kommittéförhandlingarna 2018. Foto: Marcel Crozet/ILO

GENÈVE, SCHWEIZ, 8 AUGUSTI 2018

Trots att arbetet med konventionen bildligt talat låg i ruiner fortsatte ILO:s byråkratiska kvarnar att mala.

Konferensens överläggningar sammanfattas i en brun rapport, den tredje av totalt fyra rapporter. Utifrån en halvfärdig, havererad diskussion satte kansliet ihop ett nytt utkast till hur konventionen och rekommendationen skulle kunna lyda.

Ytterligare en remissrunda inleddes. Medlemsländerna fick tre månader att konsultera med parterna och återkomma.

PANAMA CITY, PANAMA, 10–11 SEPTEMBER 2018

Världsfackets ledarskap möttes i Panama för att diskutera den bruna rapporten och besvara den alltmer akuta frågan: Vad gör vi nu?

Det fanns en stor oro över att det inte ska bli något verktyg, alternativt ett alltför urvattnad sådant.

Påverkansstrategier lades upp. Att visa en enad facklig front ansågs viktigt. Och det gällde att övertyga motsträviga stater innan nästa års arbetskonferens börjar. Om konflikterna fortfarande är olösta när förhandlingarna inleds riskerar varje ny tvistefråga att bli spiken i konventionens kista.

STOCKHOLM, SVERIGE, 5 NOVEMBER 2018

1927 inrättades en av Sveriges mindre kända myndigheter, Svenska ILO-kommittén, för att underlätta beredningen av ärenden som rör ILO-samarbetet. Liksom FN-organet är myndigheten trepartiskt sammansatt med representanter för regeringen, näringslivet och facken.

Precis som i ILO är målsättningen att partssystemet ska leda till välförankrade beslut. Och precis som i ILO är parterna långt ifrån alltid överens.

När myndigheten yttrade sig över utkastet till konvention gjorde de två parter som från början visade ljumt intresse – regeringen och arbetstagarna – gemensam sak. Bägge opponerade sig mot att hbtq-personer inte längre omnämns som en särskilt utsatt grupp. Och facken tvingades försvara en kompromiss de såg som nödvändig för att alls få till ett verktyg:

”Till skillnad från ILO-kommitténs majoritet tillstyrker vi ILO-rapportens förslag om att i punkten 12 ta bort listan över sårbara grupper som i sista minuten och under stor utmattning och tidspress infördes i rekommendationen. Detta ska bland annat ses i ljuset av att denna lista efter en lång, fördjupad och animerad diskussion tidigare under konferensen hade beslutats att tas bort från texten för att göra konventionen brett ratificerbar i alla världsdelar”, skrev arbetstagarrepresentanterna i en reservation.

Därutöver föreslog kommittén ett tjugotal allmänna förändringar och näringslivsrepresentanterna varnade i ett särskilt yttrande för en konventionstext som ”omfattar situationer som står helt utanför arbetsgivarens kontroll”.

Kommitténs yttrande omfattade knappt tio sidor. Nu hade ILO-kansliet att sammanfoga det med liknande inlagor från de övriga 186 medlemsländerna, en del i det till synes omöjliga arbetet att skapa ett förslag som är tillräckligt strömlinjeformat för att samla en majoritet men samtidigt tillräckligt skarpt för att göra skillnad på världens arbetsplatser.

Sju månader återstod till hundraårsjubileet.

GENÈVE, SCHWEIZ, 8 MARS 2019

På internationella kvinnodagen publicerade ILO sin blå rapport. Rapporten var den sista i en serie av fyra och hade en särskild tyngd eftersom den innehöll det utkast till konventionstext som kommittén ska diskutera under sin sista sittning.

Lise Donovan reagerade med viss bestörtning när hon läste. Kansliet hade gått på den linje som arbetsgivarna och en del statliga remissinstanser drivit och lagt tillbaka den lista över sårbara grupper som ströks för att försöka blidka Afrika och Mellanöstern.

– De länder som vandrade ut från kommittéarbetet, hur kommer de att reagera nu när de ser att den blå rapporten innehåller den här listan? Kommer de att dyka upp? Om inte Afrika kommer delta i det fortsatta arbetet, då får man fundera på om det är värt att fortsätta med det här.

GENÈVE, SCHWEIZ, 14–15 MARS 2019

Arbetskonferensen ryckte närmare med stormsteg, men fortfarande stod parterna långt ifrån varandra. I ett försök att rädda situationen sammankallades ett slags informellt mini-ILO i Genève.

Under kansliets ledning möttes åtta representanter vardera från arbetstagarna och arbetsgivarna – samt 16 från regeringarna – för diskutera fyra konfliktfrågor. Metoden hade testats tidigare, inför att ILO år 2017 antog rekommendation 205 om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft.

– Det kom efter att man ändrade formen för den stora ILO-konferensen till två veckor. Det fungerar bra för väldigt mycket, men när man ska utveckla nya verktyg är det för kort tid, säger Liz Helgesen, internationell sekreterare på norska Unio, som förde fackens talan.

Jag skulle inte säga att det här var det stora genombrottet.

Liz Helgesen

När mötet inleddes tydliggjorde kansliet dess inofficiella natur. Att lägga fram ändringsförslag var inte tillåtet. Alla faktiska beslut skulle fattas på arbetskonferensen.

– Allt som sker utanför de formella förhandlingarna är bara konsultationer och något som inte binder parterna när de sätter sig i kommittén. Men alla är intresserade av att man ska komma fram till ett resultat, så därför är alla positivt inställda till ett icke-möte som kanske förbättrar förhandlingsmiljön eller får oss att förstå varandra bättre.

På agendan stod frågor om: definitionen av våld och trakasserier, arbetstagarbegreppet och vilka det ska omfatta, om verktyget ska gälla hela arbetslivet eller enbart arbetsplatsen samt listan över utsatta grupper.

Mötet protokollfördes inte. Efteråt ville Liz Helgesen, i god informell anda, inte avslöja för mycket om vad som sagts. Men alla knutar var inte lösta.

– Det är ett märkbart avstånd mellan arbetstagarna och arbetsgivarna, det var tydligt i fjol och det är tydligt nu. Att mötas och snacka har ett mervärde, och kanske förstår vi varandra lite bättre. Men jag skulle inte säga att det här var det stora genombrottet, för att uttrycka det diplomatiskt.

REYKJAVIK,ISLAND, 4–5 APRIL 2019

De nordiska arbetsmarknadsministrarna, ILO:s ledning, arbetsgivarorganisationen IOE och världsfacket samlades i Reykjavik för att diskutera framtidens arbetsliv, en annan av ILO:s profilfrågor.

De nordiska facken var på plats och försökte tillsammans med Ituc mobilisera stöd för konventionen.

I januari inleddes jubileumsåret. Nu är det upp till bevis för hundraåringen ILO. Foto: Marcel Crozet/ILO

13 MAJ 2019

En knapp månad återstår till ILO:s arbetskonferens i Genève, och fortfarande är oenigheten stor. Tillräckligt stor för att fälla den föreslagna konventionen? Det är en fråga som kommer få svar först när förhandlingarna börjar.

– Jag förväntar mig att vi i juni kommer att få se en hel del försök från arbetsgivarna att försvaga konventionen, säger Catelene Passchier.

Liz Helgesen säger att hon är optimist. Om än med vissa farhågor.

– Det är ett hundraårsjubileum och det har ett stort symbolvärde att vi får till en konvention. Och vi har haft tur med tajmingen. Metoo har förändrat folks syn på trakasserier i arbetslivet, och den hållningsändringen är bra för oss. Så jag tror att det kommer bli något. Men jag är rädd för att vi får en konvention som inte är visionär nog, som inte kan hjälpa arbetarna 50 år framåt i tiden.

Keth Tapper, LO:s tidigare internationella sekreterare, kallar konventionen en ödesfråga. Senast ILO antog en ny konvention var 2011, i ett försök att förbättra villkoren för världens hushållsarbetare.

– Jag hoppas det är lite tryck på regeringarna nu eftersom det är hundraårsjubileum. Någonting måste man leverera. Det är det som håller trovärdigheten uppe för ILO som system.

Någonting måste man leverera. Det är det som håller trovärdigheten uppe för ILO som system.

Keth Tapper

ILO saknar sanktionsmekanismer. Det talas ibland om konventioners symbolvärde, men i praktiken är en konvention aldrig starkare än summan av det stöd den fått i ILO.

Alla – diktaturer som demokratier, militanta fack och mäktiga företagssammanslutningar – får tycka till. Och tvingas vid förhandlingarnas slut bekänna färg. Om en stat då röstar för en konvention blir det väsentligt svårare att sedan avfärda dess innehåll.

Konventionernas legitimitet kommer ur processen. Men ILO:s legitimitet kommer ur kapaciteten att skapa förutsättningarna för denna sköra process och varsamt driva den framåt. Det är en balansgång. Och det som står på spel är inget mindre än FN-organets ställning och status.

– Om inte ILO är både uppdaterat och i framkant och har de nya fräscha förslagen tror jag att ILO har svårt att överleva. Det är därför det är jätteviktigt att instrumentet blir av. Jag håller tummarna. Även om jag är på avstånd numera, säger Keth Tapper.

Så vad händer om förhandlingarna kraschar ännu en gång? Om firandet slutar i moll? Världsfacket har drivit frågan, men Chidi King menar att ILO som är den största förloraren om konventionen skjuts i sank.

– Jag tror att det betyder mer för ILO än Ituc. Världen följer frågan, metoo har höjt medvetenheten, och hundraårsjubileet kommer vid en tidpunkt när multilateralismen är ifrågasatt. Det är kritiskt för ILO att visa sin relevans. Om ILO inte kan få världen att enas om något så grundläggande om att ingen ska bli trakasserad på jobbet så ser det inte bra ut.

Avgörandet sker i ILO:s plenum på arbetskonferensens sista dag, den 21 juni. Om två tredjedelar av världens stater, fack och företag då röstar ja kan FN:s enda trepartiskt sammansatta organ dra en lättnadens suck.

Och kanske blicka framåt mot nästa århundrade med viss optimism.