LO: Klyftorna större än någonsin

STOCKHOLM 20151208 LO:s ordfˆrande Karl-Petter Thorwaldsson Foto: Janerik Henriksson / TT / Kod 10010

Karl-Petter Thorwaldsson. Foto: Janerik Henriksson/TT

Inkomstskillnaderna mellan näringslivets toppar och vanliga arbetare har vuxit till rekordhög nivå. ”En samhällsfara” när makteliten tappar markkänningen, anser LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson.

I dag går det nästan 54 industriarbetarlöner på en genomsnittlig näringslivstopps inkomst. Det är den största skillnaden i modern tid, enligt LO:s återkommande rapport som mäter löneskillnaderna.

Det betyder att en toppchef inom näringslivet i snitt har en inkomst på mer än 1,5 miljoner kronor i månaden, att jämföra med en industriarbetare som tjänar 28 300 kronor i månaden, enligt LO.

Toppdirektörernas årslön är därmed högre än vad en arbetare får ihop på ett helt liv. Trenden är global:

– Vi är inte sämst på något sätt, men det ökar snabbast i Sverige, säger Thorwaldsson på en presskonferens.

Han ser en demokratisk samhällsfara när skillnaderna mellan topp och botten bara ökar.

– Jag skulle önska att det fanns en debatt även bland toppcheferna, säger han.

Nu förs en debatt från just dem som tjänar bäst om att minimilönerna måste sänkas för att få in de nyanlända och långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden. Men makteliten som tjänar allra bäst har inte en susning om hur det är att ha en lön på 20 000 kronor eller mindre i månaden, menar Thorwaldsson.

– De har tappat markkänningen.

Rapporten visar också att endast var fjärde person i makteliten är en kvinna. Deras inkomst är 34 procent av männens, enligt LO.

LÄS OCKSÅ:

Låga lönekrav skapar inte fler jobb

Så vill Allianspartierna sänka lönerna

”Sluta sabotera avtalsrörelsen”

”En högerattack på lönebildningen”

Ledare: Alliansens låglönehets når stormstyrka

Liberalerna vill införa startjobb

C: Sänk ingångslöner för nyanlända

TT

Kommentera den här artikeln

  • Jojjo08

    Skrämmande utveckling, men inte överraskande En utveckling som gynnas av ökade skillnader på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, tillgång till vård och omsorg, fler fattigpensionärer minskat samhällsinflytande för medborgare, ett ökat segregerat samhälle m.m.. Var finns alternativen, är det möjligt och hur ska det gå till? Eller ska vi fortsätta kompromissa bort alla möjligheter till förändringar?