I våras omfördelade den Socialdemokratiska regeringen rekordbeloppet 10,3 miljarder kronor från biståndet för att finansiera flyktingmottagandet från Ukraina. 

För Sida och de partnerorganisationer som fördelar det svenska biståndet ledde beskedet till plågsamma beslut.

”En så här stor förändring kommer få allvarliga konsekvenser för människor i världen som redan befinner sig i svår fattigdom”, kommenterade Sidas generaldirektör Carin Jämtin bistert partikamraternas beslut. 

Nu har Sverige en ny politisk majoritet och risken är att ännu större neddragningar väntar. 

I Arbetet Globals valenkät svarade Moderaterna och Sverigedemokraterna att de vill minska biståndet från dagens 1 procent av bruttonationalinkomsten till 0,7 procent.

Kristdemokraterna och Liberalerna vill i stället hålla fast vid enprocentsmålet. Men klarar småpartierna att hålla emot? 

Varför skulle en snickare eller barnskötare som ser inflationen gröpa hål i plånboken rösta för att skicka pengar utomlands när de så uppenbart behövs här?

Biståndspolitiken handlar om ideologi. Moderaterna har länge velat minska Sveriges direktstöd till FN-systemet, Sverigedemokraterna vill att svenska skattemedel ska stanna i Sverige. 

Men i än högre utsträckning handlar det om pengar. Både M och SD har högre prioriterade ideologiska mål, men en sänkning av biståndsbudgeten beräknas frigöra 21 miljarder kronor. Det är medel som behövs för att finansiera skattesänkningar och satsningar på rättsväsendet.   

Biståndet är lätt att angripa och krångligt att försvara. Varför skulle en snickare eller barnskötare som ser inflationen gröpa hål i plånboken rösta för att skicka pengar utomlands när de så uppenbart behövs här? 

Inför valet räknade tre svenska biståndsorganisationer på vilka effekter en sänkning skulle få. 760 000 människor skulle gå miste om mathjälp. Två miljoner skulle inte få tillgång till rent vatten. 15 000 färre flickor skulle räddas från könsstympning. 

Det finns en hypotetisk dimension i kalkylen, eftersom den rör framtida insatser, men uträkningen visar att det finns kött och blod bakom siffrorna. 

En gammal kritik mot biståndsarbetare som försvarar bistånd är att de försöker rädda sin egen försörjning.

Pandemin och Ukrainakriget har omintetgjort framsteg. För första gången på årtionden ökar den extrema fattigdomen, barnarbetet och slaveriet. 

Att i det läget vända världen ryggen är helt fel väg att gå och på sikt kontraproduktivt, menar de svenska organisationer som nu desperat försöker rädda biståndet. 

En gammal kritik mot biståndsarbetare som försvarar bistånd är att de försöker rädda sin egen försörjning. Det finns ett korn av sanning i det, så till vida att de flesta nog vill ha kvar både enprocentsmålet och sina jobb. 

Den kritiken kan i så fall riktas även mot mig för den här krönikan. Min tjänst finansieras med biståndsmedel och försvinner med största sannolikhet om biståndet skärs ned. 

Det ser jag dock som ett betydligt mindre problem än att 15 000 flickor könsstympas.