Rött damm yr när flickorna rusar i väg på bara fötter, iklädda långa kjolar och fladdrande skjortor. Jag sneglar på klockan när de springer förbi på långsidan.

− Hur snabbt gick det?

− Tre minuter och tolv sekunder, svarar en man som står intill mållinjen med ett stoppur i handen.

På en grusplan på närmare 2 000 meters höjd över havet, utan skor på fötterna, har de unga skolflickorna sprungit en kilometer fortare än jag någonsin kunnat i mina kolfiberskor på en asfalterad raksträcka.

Den snabbaste tjejen, 14-åriga Peace, korsar mållinjen och faller utmattad till marken. Hon får hjälp att komma på fötter, och nästa race drar i gång.

Utan skor på fötterna har de unga skolflickorna sprungit en kilometer fortare än jag någonsin kunnat i mina kolfiberskor på en asfalterad raksträcka.

Jag är i staden Kapchorwa i östra Ugandas bergstrakter, ett område som också kallas för Land of Champions. Traktens stolthet, världsrekordhållaren Joshua Cheptegei, är på plats för att inviga en ny löparbana i byn. Flera hundra skolelever har samlats för att få en glimt av mästaren.

Här, på Mount Elgons sluttning, är löpstjärnor lika stora som rockstjärnor.

De som lyckas ta sig till de stora, internationella tävlingarna får inte bara ära och berömmelse – utan även en biljett ur fattigdom. Tidigt varje morgon, strax innan solen går upp, syns unga skoltjejer, elitidrottare och veteraner springa på de ockrafärgade stigarna. Varje träningspass är ett steg närmare genombrottet.

Jag frågar Rispa och Shauline, som båda är uttagna till den ugandiska kriminalvårdens idrottsklubb, vad de skulle ha gjort om de inte satsade på löpningen. Så länge de håller måttet får de tak överhuvudet och tre mål mat om dagen.

− Tja, jag hade nog gift mig, svarar Shauline.

Fattigdomen är ständigt när närvarande. I Kapchorwa finns varken sportbutik eller studsiga idrottsanläggningar. Och till skillnad från kenyanska Iten, som bara ligger knappt tjugo mil bort, finns inga turistanläggningar som drar in pengar.

Framtidsutsikterna är få, och det är inte svårt att förstå att de som har talang verkligen satsar allt på att nå toppen. Men nålsögat är litet, och endast ett fåtal av talangerna når längre än till distriktsmästerskapen.

Jag kan inte låta bli att reflektera över vårt förhållande till att springa. Hur löpningen har blivit ett sätt för mig att hantera och bearbeta stress, ett sätt att hålla mig frisk och psykiskt stark. I Uganda, Kenya och Etiopien handlar det om något helt annat.

Framtidsutsikterna är få, och det är inte svårt att förstå att de som har talang verkligen satsar allt på att nå toppen.

Ett halvår efter att jag kommit hem från Kapchorwa samlas närmare 15 000 löpare på Lidingö för att springa den klassiska tremilen. Jag har själv stått på startlinjen flera gånger, men i år följer jag livesändningarna på distans.

Och där, på tredje plats i resultatlistan, ser jag Oscar Niyonzimas namn. Den unga löparen, som jag träffade i Kapchorwa, hade flytt oroligheterna i grannlandet Burundi och levde som hemlös flykting på Kampalas gator när han en dag följde med en kompis till ett träningspass.

Hans löpsteg tog honom från slummen till prispallen i världens största terränglopp.

Drömmen om att bli nästa Kiplimo, Cheptegei eller Kipchoge lever vidare.