Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Jag står på ICA:s postutlämning och inser att jag fått ett paket som är lite för stort för att klämma ner i matkassarna. Det är en bit hem och jag undviker gärna att gå till ICA en gång till i dag.

Det finns en lösning på problemet. Jag granskar paketet och inser: Jag kan mycket väl ta det på huvudet. 

Jag har nämligen under någon längre vistelse i Östafrika lärt mig att bära saker på huvudet.  Det krävde lite träning, men det är som att cykla – jag kan det nu.

Ändå är det något som får mig att tveka. Kanske är det den långa vandringen i småduggande regn, genom den medeltida stadskärnan där jag bor i Skåne. Alla som kommer höja på ögonbrynen medan jag skrider fram med ett brunt Postnordpaket på huvudet och mina matkassar i händerna. Det skulle gå, vore praktiskt, men… nej. 

It just doesn´t travel well.

Under årens lopp har det blivit några sådana saker. Beteenden, ting, mat, kläder, företeelser som har känts så rätt där man befunnits sig just då, men som någon månad senare… 

Ugali, till exempel. Så praktiskt och gott. Till allt! Majsgröt, eller majsmos, är verkligen underskattat i Sverige! Men av någon anledning har det aldrig riktigt lossnat med ugalin i vår familj. 

Varför hålla på och kladda med solstift och kräm när man kan mala en bit thanaka på närmaste släta sten?

Thanakan likaså. Det var bara något år sedan jag bodde i Burma/Myanmar och tänkte ”aldrig mer kemiska solskydd när det finns thanaka!” 

Barkpastan används sedan 3 000 år av burmeser – och enbart av burmeser – som en kombination av solskydd och kosmetika. Stora ljusbeiga fläckar på kinder och panna, gärna i mönster, och man är redo för en ny dag! 

Varför hålla på och kladda med solstift och kräm när man kan mala en bit thanaka på närmaste släta sten, eller vara modern och köpa färdigmalen på burk? Dessutom är det svalt och luktar gott!

Jag tror jag använde thanaka en sommar i Sverige, till släkt och vänners stora förvåning. 

Reaktionerna sträckte sig från ”Har du fått eksem?” till ”Du har spillt sås på kinden”. 

Det blev jobbigt att förklara.

Tydligen hade de glittriga tunikorna och de gigantiska byxorna  inte väckt samma förtjusning på golfklubben.

Mina shalwaar kameezer från Bangladesh, dock! Sådana hade jag många, många när jag bodde där. I den härliga långskjortan och ballongbyxorna ser man alltid snygg, välvårdad och kulturellt acceptabel ut. (Och underdånig, påpekade någon. Inte en kurva eller hudbit för mycket!). 

Jag hade med en hel hög hem, och har använt byxor och tunika i olika kombinationer och färger sedan dess.

Värre var det för min mamma. Hon smittades så av min entusiasm att hon köpte på sig ett helt lager när de var på besök i Dhaka. Tydligen hade de glittriga tunikorna och de gigantiska byxorna inte väckt samma förtjusning på golfklubben, för kort senare kände jag igen dem där de hängde på Erikshjälpen.

Ja, så kan det bli, när saker doesn’t travel well