Kan Colombias första vänsterregering konkurrera med kokain och gerillor?
Gustavo Petro ska leda Colombias första vänsterstyre. Nu är utmaningen att ge hopp till kokabönder och forna gerillasoldater, skriver Kinga Sandén.
Jag messar kokabonden Cecilia som jag träffade i södra Colombia för fyra år sedan:
”Hur blir det för er nu med den nya regeringen?”
Hon svarar:
”Du vet, här i trakten har vi aldrig märkt av någon regering.”
Detta blir den stora utmaningen för det krigsplågade landets första vänsterstyre någonsin, som tillträdde i augusti: Att ta kontrollen över territoriet från de väpnade grupperna och därigenom säkra den bräckliga freden.
Och det, understryker både regeringen och FN-missionen som övervakar fredsprocessen, kan bara ske om vanliga människor kan försörja sig på sitt arbete.
Cecilia drömmer om att hennes åttaåriga dotter en dag ska kunna leva av något annat än koka. Själv har hon aldrig haft något val. Hennes familj har hållit hungern från dörren tack vare att de odlat och sålt kokainråvara till gerillorna.
Konkurrerande grupper strider om kontrollen över regionen där hon bor. Mer vill hon inte säga på sms.
Just nu är det oroligt, säger Cecilia. Konkurrerande grupper strider om kontrollen över regionen där hon bor. Mer vill hon inte säga på sms, men de striderna brukar resultera i utpressning och hot mot bönderna.
Cecilias familj har gjort försök med andra grödor, som har fallit på grund av de stora avstånden och bristen på farbara vägar. Det går helt enkelt inte ihop att sälja matbananer som färdats i timmar på åsnerygg.
I fredsavtalet mellan regeringen och Farcgerillan från år 2016 står det att ingen långsiktig fred är möjlig så länge kokaproduktionen fortsätter, eftersom Farc och andra grupper finansierat sig genom handeln.
Därför lovade staten att attackera grundproblemet, fattigdomen. Väldigt lite har skett, och nu lovar Gustavo Petros vänsterregering nya tag.
Staten lovade också att de före detta gerillasoldaterna i utbyte mot nedlagda vapen skulle få hjälp med arbete och utbildning för att kunna bli en del av samhället.
År 2018 skrev jag i Arbetet Global om då 21-åriga Ledys, som hade gått med i gerillan som 15-åring efter att ha arbetat på familjens sockerrörsfält så länge hon kunde minnas.
Olika väpnade grupper fortsätter locka med bra betalt för vapenföra och stridserfarna soldater.
Senare kom Ledys med i ett projekt där tidigare Farcsoldater utbildades till turistguider i Antioquia, en av världens artrikaste regioner som de kände väl efter sina liv i djungeln.
Men turismen har inte återhämtat sig efter pandemin. Nu jobbar hon som säkerhetsvakt på Farcförläggningen där hon bor och har börjat plugga till socionom på distans.
”Jag är osäker på om jag kommer kunna ta mig igenom utbildningen. Det är så mycket som är nytt för mig och jag har ingen att fråga”, messar hon.
Olika väpnade grupper fortsätter locka med bra betalt för vapenföra och stridserfarna soldater. Nu är det upp till den nya regeringen att inge Ledys, Cecilia och andra colombianer hopp om ett värdigt, civilt och lagligt liv i fred.