Kvinnorna som mördades av sina arbetsgivare

Kvinnliga hushållsarbetare som migrerar till Mellanöstern tillhör den globala arbetsmarknadens mest utsatta. Mellan hemmets fyra väggar gäller andra lagar och möjligheterna att slå larm om missförhållanden är små.   

– Isoleringen är en stor del av problemet. Dels för att kvinnorna helt saknar kontakt med personer som kan hjälpa dem, men också på grund av att varje del av livet kontrolleras av arbetsgivaren, säger Lara Nuwayhid, Mellanösternkoordinator för det globala hushållsarbetarfacket IDWF. 

– Arbetsgivaren bestämmer om de får lämna arbetsplatsen, om de får ha en telefon, om de får ha internet, om de får ha kontakt med världen utanför. Det är det här som är farligt.

Enligt FN-statistik jobbar omkring 1,6 miljoner kvinnliga migranter som hushållsarbetare i regionen. 

Kvinnorna kommer från fattigare länder i Afrika och Asien och anställs av välbeställda familjer. 

Den redan från början uppenbara maktobalansen förstärks av bristande juridiskt skydd. Flera av mottagarländerna har undantag i arbetsrätten för hushållsarbetare. Det motiveras ofta med att arbetsgivaren är en privatperson, inte ett företag. Men just detta bidrar till utsatthet och rättslöshet.

Att myndigheter skulle genomföra arbetsmiljöinspektioner i privata hem är, påpekar Lara Nuwayhid, än så länge otänkbart. 

Det så kallade kafalasystemet, som praktiseras i de flesta av regionenens länder och knyter vistelserätt till anställning, försvårar situationen ytterligare. Migrantarbetare som flyr misshandlande arbetsgivare blir automatiskt illegala och riskerar fängelse eller utvisning.     

Det rapporteras regelbundet om hur hushållsarbetare i Mellanöstern mördas av sina arbetsgivare. Ofta rör det sig om rena skräckhistorier med inslag av tortyr och långvarig misshandel.  

– Lagarna och systemen i regionen tillåter det här. De försätter kvinnorna i en utsatt situation där arbetsgivare kan utnyttja och behandla dem illa utan påföljder, säger Lara Nuwayhid.

I andra fall överlever offren men får livslånga men.

2011 väckte bilderna på Sumiati Binti Salan Mustapa massiv vrede i hemlandet Indonesien. Från sjukhussängen i saudiarabiska Medina vittnade den 23-åriga hushållsarbetaren, med bandagerat huvud och vanställt ansikte, om hur arbetsgivaren bränt henne med strykjärn och klippt sönder hennes läppar med en sax.

Arbetsgivaren dömdes först till tre års fängelse men frikändes i högre instans.    

2010 återvände 49-åriga Lahandapurege Ariyawathie till Sri Lanka med 24 spikar i kroppen. Hon uppgav att arbetsgivarens hustru hade hållit fast henne medan arbetsgivaren slagit in de upphettade spikarna, som straff för att hon klagat över över långa arbetsdagar.

– Jag känner att jag hade tur, värre saker kunde ha hänt mig, sade Ariyawathie senare till nyhetsbyrån IPS.  

Människorättsorganisationer menar att de fall som får medial uppmärksamhet utgör toppen på isberget. 

Lara Nuwayhid lyfter en annan fråga: Dödsfall bland kvinnliga hushållsarbetare kategoriseras regelbundet och lättvindigt som självmord.  

– Om det hade gällt andra länders medborgare så hade polisen utrett vidare, men när det handlar om migranter inom hushållsarbete bryr de sig inte om dödsorsaken. Vanligtvis avfärdas det bara som självmord och så läggs fallet ned. Det visar att vissa liv är mindre värda än andra, säger hon. 

Det är svårt att hitta jämförbar statistik över tid, men det finns siffror för enskilda länder och specifika perioder. 

Under åren 2016–2020 registrerade bangladeshiska myndigheter 51 självmord bland landets kvinnliga migrantarbetare i Saudiarabien. Från 1999–2005 omkom 122 indonesiska hushållsarbetare efter att ha hoppat eller fallit från tak i Singapore, enligt Human Rights Watch. 

Inte sällan finns frågetecken kring dödsorsaken.

I fjol fick den minderåriga migrantarbetaren Nodi Akters familj höra att hon begått självmord i Saudiarabien, men när kistans anlände till Bangladesh visade kroppen enligt de anhöriga spår av tortyr. 

– En intressant fråga att ställa är också vad som räknas som självmord. Om någon tar sitt liv för att hon inte kan överleva arbetsförhållandena, är det självmord? säger Lara Nuwayhid.  

Vissa avsändarländer har starkare förhandlingsposition och en mer aktiv politik för att skydda sina migrantarbetare.

Exempelvis har Filippinerna i perioder utfärdat reseförbud till enskilda länder efter att brutala mord uppdagats, och använt den strypta tillgången på arbetskraft som påtryckningsmedel för att förhandla fram förbättringar. 

Andra har försökt implementera nationella regelverk för att sålla ut de allra mest sårbara. I Nepal måste kvinnliga migrantarbetare ha fyllt 25 år för att få resa, men rapporterna om förfalskade identitetshandlingar är många. 

Internationellt har hushållsarbetarnas utsatthet under lång tid varit föremål för diskussioner och kampanjer som hittills gett klena resultat. 

Det framhölls som en stor seger när FN:s arbetsmarknadsorganisation ILO år 2011 antog sin konvention om anständiga arbetsvillkor för hushållsarbetare. Men tio år senare har bara ett trettiotal länder skrivit på. Inga av de stater där villkoren är som värst finns bland undertecknarna.  

– Inget land i Mellanöstern har ratificerat konventionen om hushållsarbete, eller är i närheten av att göra det. Vissa länder har infört en del reformer, men det är fortfarande inte i närheten av vad som behövs. Vi har lång väg kvar, säger Lara Nuwayhid.