Slavkontrakt gör migrantarbetarna rättslösa

BEIRUT. Berthine säger att hennes 7-åriga dotter har fått sluta skolan hemma i Madagaskar. Hon kan inte längre skicka hem pengar till skolavgiften.

– Men det värsta är att jag inte vet när jag får träffa henne igen, säger hon.

Vi sitter med varsin tårtbit i handen ett par trappor upp i ett smutsgrått hus i Libanons huvudstad Beirut. Lokalen är fylld med ett 40-tal kvinnor från Etiopien, Bangladesh, Filippinerna, Madagaskar och en rad andra länder. Ur en bandspelare strömmar låten Despacito och några kvinnor dansar glatt mitt på golvet.

Domestic Workers Union, arabvärldens första och hittills enda fackförening för migrantarbetare i hushållssektorn, firar fyra år den här dagen. Det har hållits tal om kampen för att bli erkända som riktiga arbetare och bjudits på en maffig tårta med loggan från FN:s Internationella arbetsorganisation, ILO.

Men Berthine är inte på danshumör. Hon berättar att hon i tre år arbetat som hushållerska åt samma familj. Tjänat hyfsat, tycker hon själv; 200 dollar i månaden, cirka 1 800 kronor. Men när den vuxna dottern i familjen stal pengar i smyg från sin mammas handväska, skyllde hon allt på Berthine. Och hon hotade henne vid något tillfälle med kniv. Situationen började urarta.

– Jag blev rädd att hon skulle mörda mig, säger hon.

Berthine vädjade till mamman att lösa henne ur sitt kontrakt. Mamman vägrade. Till slut såg hon ingen annan utväg än att rymma därifrån. Nu har hon ingen flygbiljett hem och passet blev kvar hos familjen.

– Jag hoppas att facket här kan hjälpa mig. Det här är en mardröm, säger hon.

Berthine är en av miljontals migrantarbetare i arabvärlden som arbetar under det så kallade kafalasystemet. Arbetarna är knutna till ett kontrakt med en arbetsgivare, en så kallad sponsor. De kan inte byta arbetsgivare eller resa hem innan kontraktstiden gått ut. Ingen arbetsrättslagstiftning gäller under kafala.

Enligt ILO är just de migrantarbetare som arbetar i hushållen bland de mest utsatta för övergrepp och våld. Mycket på grund av det ojämna maktförhållandet gentemot sina arbetsgivare som de samtidigt bor hos.

Studier i Libanon visar att nästan alla fråntas sina pass vid ankomst. Runt hälften av arbetsgivarna låser in arbetarna åtminstone de första åren. Våld och sexuella övergrepp är utbrett.

Majoriteten av de runt 300 000 hushållerskorna i Libanon arbetar mer än 14 timmar per dag för 150–300 dollar i månaden, långt under minimilönen som är 450 dollar, drygt 4 000 kronor.

Ibland slutar de tuffa villkoren i tragedi. Enligt Human Rights Watch dör i snitt en migrantarbetare i veckan i Libanon av onaturliga orsaker, som efter fall från balkonger eller fönster.

Många av kvinnorna i lokalen runt Berthine tillhör dem som haft tur. De har i alla fall en ledig dag i veckan och får vistas utomhus.

– Jag har det ganska bra nu. Men jag har många vänner som blir sjuka, blir av med lönen eller hålls inomhus, säger Salaam, en kvinna i 25-årsåldern från Etiopien.

Qatar skrotar slavliknande system

Global

Salaam har jobbat nio år hos samma familj och fick från början knappt tusen kronor i månaden. Nu har hon arbetat upp sig, tjänar nästan tre gånger så mycket, har en ledig dag och känner sig lyckligt lottad.

Annat är det för Malaya från Filippinerna. Liksom Berthine flydde hon från en arbetsgivare som behandlade henne illa. För att kunna resa hem måste hon nu betala biljetten och dryga böter eftersom hon saknar visum, pengar hon har svårt att spara ihop.

För den som inte kan betala väntar särskilda häkten för migranter och en rättsprocess som kan ta månader.

– Jag känner mig som en hamster, jag springer och springer men kommer ingen vart, säger hon.

Fackordföranden Castro Abdallah, en man med kraftig mustasch och stadig kroppshydda, är inte främmande för kvinnornas berättelser.

Han leder den fackliga federationen FENASOL, i vars lokaler vi vistas och som är den paraplyorganisation där Domestic Workers Union ingår. För att inte utsätta enskilda migrantarbetare för onödig risk, då facket inte är godkänt av staten, är Castro Abdallah den som är ansiktet utåt.

– När jag träffade kvinnorna för första gången och de berättade för mig om alla övergrepp de utsatts för, började jag gråta. Du kan inte ens föreställa dig vad de här kvinnorna kan råka ut för, säger han.

För Castro Abdallah – vars kommunistiske far för övrigt fick sitta i fängelse i sex månader när han på 50-talet skulle registrera namnet till sin nyfödda son – finns det inget hymla om.

– Det här är slaveri. Rekryteringsföretagen är moderna slavhandlare, säger han.

Hushållerskor säljs på nätet

Global

Hans främsta mål är att Libanon ska anta ILO:s konvention 189 om hushållsarbete som landet faktiskt röstade för år 2011. Den skulle innebära att även migrantarbetarna omfattas av samma lagstiftning som övriga arbetare i landet.

– Vi syns nu och jag hoppas att politikerna ska börja lyssna snart, säger han.

Han tar upp mobilen och visar en sms-konversation han haft samma morgon. Meddelandena kommer från en ung kvinna från Madagaskar som desperat vädjar om hjälp. Hon har arbetat i samma hushåll i fyra och ett halvt år, skriver hon. Under hela den tiden har hon varit inlåst. Allt hon vill är att åka hem till Madagaskar, men arbetsgivaren vägrar släppa henne.

Hon har skickat sin kartposition, men vågar inte prata i telefonen. Hon har även skickat en bild på sig själv. En ung tjej, uppsatt hår, röd tröja. Hon ler lite svagt mot kameran.

– Det här är verkligheten under kafala, säger Castro Abdallah.

Mikael Färnbo

Fotnot: Kvinnorna i texten vill inte medverka med sina efternamn.