Bosse Konrad gick in i en djup depression på grund av jobbet. När det var som värst planerade han för hur han skulle ta sitt liv.

#VägenTillbaka

I en serie artiklar skriver Arbetet om villkoren för människor som behövt ta sig tillbaka till arbetslivet efter att ha blivit svårt sjuka eller skadade i jobbet. 

Följ #VägenTillbaka för att ta del av människors berättelser om den resan och om samhällets stöd.

När det var som värst tog Bosse Konrad långa nattliga promenader.

Han satte sig på parkbänkar, grät och tittade upp på den 35 meter höga bron som lyste i natten.

– Jag tänkte att det skulle vara en bra utväg.

Det var för ungefär ett år sedan. Under det året har mycket hänt. Han har kommit tillbaka och känner sig starkare än innan depressionen.

Ett nytt jobb var en av nycklarna till hans tillfrisknade.

Trots att skoldagen är slut sedan länge hänger många elever kvar i Gökstensskolan i Torshälla. Flera av dem i de lokaler som är avsedda för de elever Bosse Konrad arbetar med, de med ”problematisk skolnärvaro”, eller så kallade hemmasittare.

Här känner han sig behövd – och duktig.

– Jag känner som pedagog och medmänniska att jag har betydelse. Att jag gör något bra. Det är en utmaning också, att få vrida och vända för att hitta in till dem, det är väldigt spännande.

Efter tillfrisknandet började Bosse Konrad jobba ideellt för Suicide zero, en organisation som arbetar med att förebygga självmord.

– Nu mår jag skitbra. Jag känner mig starkare än jag gjorde innan depressionen.

På hans förra arbetsplats var situationen den motsatta, något som ledde fram till det han kallar det totala mörkret.

– Jag blev negligerad, osynliggjord. Fick inga reaktioner alls när jag kom med förslag. Jag blev bortskuffad, fick ett urkasst schema, jobba sent, många lektioner, inga raster. Till slut kände jag kände mig rätt dålig.

Det ledde så småningom till olika symptom som han sökte fysiska svar på.

Han gick till läkaren och undersöktes såväl invärtes som utvärtes, men han befanns frisk.

– Sedan tog det kanske tre-fyra veckor och så kraschade jag. Jag började gråta på jobbet och då sa mina kollegor åt mig att söka hjälp – och det gjorde jag.

Han gick till företagshälsovården där läkaren sjukskrev honom för depression.

– I läkarintyget står det: fattig mimik, djupt deprimerad. Jag hängde upp mig på det där med fattig mimik, jag har varit en rätt levande människa i alla år. Så tittade jag på mig själv i spegeln och det fanns ingen livsgnista över huvud taget.

– Sedan blev det ett riktigt mörker.

När han gick hemma slog grubblerierna till med full kraft. Han sänkte sig själv, tänkte att han var dålig, värdelös. 

Det var då han började med sin nattliga promenader där han ältade det som hänt.

Tankeloopar som började i hur illa han tyckte om chefen men alltid slutade i att han hade sig själv att skylla – han var ju värdelös. Plötsliga gråtattacker anföll honom, då satte han sig på en parkbänk.

– Det kom bara över mig. Jag kan inte förklara det. Det bara: poff! Jag visste aldrig när det skulle komma. Jag kunde bara sitta där och gråta, det bara rann och rann, det gick inte att stoppa.

Det var där, på parkbänkarna, som han planerade för hur han skulle ta sitt liv.

– Jag tänkte att det skulle vara smidigare för alla andra om jag var borta, för jag var ju bara till besvär. Och så tyckte jag att jag var dålig, jag var inte behövd på jobbet.

Han reflekterade över olika alternativ. Den lägre bron skulle nog inte räcka.

Att slänga sig framför ett tåg vore taskigt mot lokföraren. Om han skulle köra ihjäl sig skulle det kunna bli materiella skador på bilen.

I terapin lärde jag mig verktygen, att se mig själv som en produkt av mig själv, att jag kan påverka vem jag är. Medicinen hjälpte mig upp på en nivå så jag kunde göra det

Bosse Konrad

– Sådana saker tänkte jag på, men inte att det skulle bli en sorg för alla runtomkring mig. Det såg jag bara som en välgärning.

Så det som återstod var den 35 meter höga bron över Mälaren.

– Men någonstans inom mig visste jag nog att jag inte skulle göra det. Känslan var mer: jag orkar inte leva men jag vill inte dö.

Under intervjun stannar han upp några gånger när han tänker tillbaka. Vissa minnen är fortfarande jobbiga.

– Verbal ilska, gråt, skygghet, en massa bitar som inte är jag när jag mår bra. Det är såklart en bit av mig, men det är svår att acceptera. Det är jobbigt.

Nu när du berättar?
– Ja.

Du får säga till om du vill bryta.
– Nej, nej. Men det kommer säkert komma någon liten reaktion, att jag är tröttare i kväll. Men jag tycker att det är viktigt. Det är därför jag ställer upp.

Vändningen började med en remiss från företagshälsovården till en KBT-terapeut. 

– Jag tänkte att det skulle vara smidigare för alla andra om jag var borta, för jag var ju bara till besvär. Och så tyckte jag att jag var dålig, jag var inte behövd på jobbet.

– Men jag gillade henne inte först. Hon träffade så rätt och det gjorde ont. Det var en jobbig djävel. Men hon gav mig verktygen, hon lärde mig att se.

Han hade tidigare tackat nej till medicin, då han var orolig för vad den skulle göra med honom.

Men terapeuten och en gammal kompis som berättade att han själv blivit hjälpt av medicin fick honom på andra tankar. Och då kom den stora vändningen.

– Den fick upp mig på ytan igen. I terapin lärde jag mig verktygen, att se mig själv som en produkt av mig själv, att jag kan påverka vem jag är. Medicinen hjälpte mig upp på en nivå så jag kunde göra det.

Så småningom gick han tillbaka till jobbet och började arbetsträna på 25 procent. Men det gjorde inget bättre.

– Då kände jag: nej, jag ska inte vara kvar här.

Det ledde till nästa steg i tillfrisknandet som var att han började söka jobb, massor av jobb, även sådana han inte var kvalificerad för. För varje nytt jobb han sökte skrev han om sitt cv.

– Jag såg det som terapi. Jag fick bekräfta mig själv och lista saker jag var duktig på.

Jag blev bortskuffad, fick ett urkasst schema, jobba sent, många lektioner, inga raster. Till slut kände jag kände mig rätt dålig

Bosse Konrad

Han fick många nej, men det såg han inte som något nederlag och för varje nej tänkte han att kan kom närmare ett ja. Och det kom.

– Jag fick 5-6 positiva svar samtidigt och var på flera intervjuer, men jag fastnade jag för det här. Det passade mitt sinne bäst. Då gick jag in och sa upp mig och det var otroligt skönt.

Innan det hade han, på ett vad han själv kallar barnsligt sätt, haft en uppgörelse med chefen.

Han skrek, svor och smällde igen dörren efter sig när han gick. Lite senare bad han om ursäkt.

– Men bara för sättet jag uttryckt mig på, inte själva innehållet i det jag sagt, det stod jag fortfarande för. Det var djävligt skönt och ett avstamp för att gå vidare. Jag la alla gamla surdegar i hennes knä.

Han äter fortfarande medicin, men bara den långtidsverkande. Den för akuta situationer har han slutat med, då ångestattackerna inte slår till längre.

– Nu mår jag skitbra. Jag känner mig starkare än jag gjorde innan depressionen.

Den fritid han förr ägnade åt innebandyvärlden, där han var ledare för Strängnäs IBK, fylls nu till stor del av ideellt arbete för organisationen Suicide zero, som ägnar sig åt att förebygga självmord.

Bosse Konrad har fru och tre barn, varav två utflugna. De har betytt oerhört mycket för honom.

– Där har jag supersupport. Jag har fantastiska barn och fru, som orkat med mig under den här resan.

Hade du klarat det utan dem?
– Tveksamt, om jag hade varit ensam hade jag nog inte varit med i matchen längre. Det kan man bara spekulera om, men det hade varit betydligt större risk att jag gjort något mer än bara titta på den där bron.

Så kan du hjälpa och få hjälp

Bosse Konrads råd till omgivningen när någon mår dåligt:
– Våga fråga. Ställ frågan: hur mår du egentligen? Jag bryr mig om dig. Och våga lyssna på svaret. Var där med dina öron och var en medmänniska, ge en kram om människan är mottaglig för det. Var tillgänglig, visa att du behöver den människan. Försök bryta ett ältande mönster, om än för en kort stund. 

Till någon som mår dåligt:
– Sök hjälp. Det går över, det är behandlingsbart. Man har en depression, man är inte deprimerad. Som att du har brutit benet. Det är tillstånd, det är inte lika med mig. Sedan våga tycka om folk, var snälla mot varandra. 

Så kan du söka hjälp
Om du själv eller någon i din närhet mår dåligt och har självmordstankar så behöver du prata med någon. Du kan exempelvis vända dig till vården eller kontakta:

  • Vid akut fara för någons liv, ring 112
  • Hjälplinjen på telefon 0771–22 00 60
  • Jourhavande medmänniska 08–702 16 80
  • Jourhavande präst via 112
  • Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller telefon 90 101

Se Bosse Konrad själv berätta om #VägenTillbaka