Peter blev 41 år. En novemberdag när Frida kom hem hittade hon en lapp där det stod ”Ring 112”.

Dörren till badrummet var låst och på en byrå låg Peters vigselring.

Hon förstod direkt att han var död. Ändå hade hon aldrig kunnat föreställa sig att han skulle begå självmord.

– Han var den sista människa som jag kunde tro skulle ta sitt liv. Men han var så sjuk. Det var som att han inte var kvar i sig själv längre, berättar Frida.

Hon visar ett fotografi på Peter i blå skjorta, leende och med öppen blick.

Det står på matbordet i lägenheten i Stockholm, där Frida och de två barnen bor kvar.

– Han älskade att simma, så där nere på bryggan brukade han hänga sin handduk och ställa sina badtofflor, säger Frida och pekar ut genom fönstret.

Att hans död ändå blev klassad som arbetsskada har haft stor betydelse för oss. Barnen har fått livränta och det har hjälpt oss att kunna bo kvar här i vårt hem

Frida

Peter var kommunikationskonsult och hade jobbat på samma företag i femton år.

Han trivdes, var omtyckt av både kunder och arbetskamrater och han jobbade mycket.

Frida beskriver honom som plikttrogen och lojal. Men han prioriterade alltid familjen högst – semestrar och barnens aktiviteter var heliga. Fram till det sista året, då allt förändrades.

Det var rörigt på företaget. Cheferna lastade över mer och mer jobb på Peter.

Han tog över från kollegor som slutade eller blev sjukskrivna. När en chef slutade var han tvungen att ta över hans arbetsuppgifter också.

Och när en ny chef började fick Peter ändå gå in och täcka upp och sköta mycket av det jobbet, säger Frida.

– Han var oerhört irriterad och det var inte likt honom. Han började prioritera annorlunda, jobbade i stället för att göra saker vi bestämt med familjen. Då kände jag att det var något som var allvarligt fel. Han var otroligt risig men jobbade bara mer och mer, tills han blev sjuk på riktigt. Han magrade väldigt, kunde inte äta, kunde inte släppa jobbet och var så sliten.

Peter insåg att han inte orkade med sina arbetsuppgifter och bad cheferna att de skulle lyfta bort en stor kund från honom.

Men de gick inte med på det. På ett utvecklingssamtal i början av hösten 2015 tog han upp sin situation igen och sade att han ville byta jobb.

– Så länge det inte finns siffror eller statistik om självmorden så är det som att problemet inte finns., säger Frida.

Men efter hans död sade företaget att man inte känt till hur dåligt han mådde.

– Men en person hittade anteckningarna från utvecklingssamtalet och gav dem till mig. Det framgår väldigt klart att han berättat vad han tyckte och tänkte om arbetsbelastningen och att han inte ville jobba kvar där. Så de kände absolut till hur belastad han var, säger Frida.

De sista sex veckorna var Peter sjukskriven på heltid, efter att en dag plötsligt ha svimmat  när han kom hem från jobbet.

I sjukintyget skrev läkaren att han absolut inte fick ha kontakt med sitt arbete. Han fick psykologhjälp och antidepressiv medicin.

Frida berättar att han ändå var med på telefonkonferens med jobbet, trots sjukskrivning och förbud. Och att det gjorde honom ännu sämre.

– Han kunde inte ta sig upp ur sängen längre och jag fick hjälpa honom med allting.

Till sist kom den där dagen i november 2015 då Peters liv tog slut.

– Jag känner motvilja när man säger att någon väljer att ta sitt liv. Det är ju inte så. Han var sjuk, det var inte ett val han gjorde. Det har tagit lång tid att förstå att jag inte hade kunnat hindra honom, säger Frida.

Efter Peters död visade det sig att han hade 160 timmars innestående flextid, långt mer än vad som var tillåtet.

Först menade arbetsgivaren att den skulle frysa inne, eftersom han var död.

Men Frida fick hjälp av facket och pengarna betalades ut. Det visade sig också att det krävdes flera personer för att ta över Peters arbetsuppgifter.

För Frida var det uppenbart att det var jobbet som gjorde Peter sjuk.

Men facket tyckte inte att kopplingen var tillräckligt klar, och ville inte driva det som ett arbetsskadeärende.

Frida gjorde det på egen hand. I april 2017 blev arbetsskadan slutligen godkänd. Frida ser det som att Peter och familjen har fått upprättelse.

Han var den sista människa som jag kunde tro skulle ta sitt liv. Men han var så sjuk. Det var som att han inte var kvar i sig själv längre

Frida

– Företaget hade inte gjort någon anmälan om arbetsskada. Jag upplevde det som att de kränkte Peter en gång till, att de inte ville ta ansvar. Att hans död ändå blev klassad som arbetsskada har haft stor betydelse för oss. Barnen har fått livränta och det har hjälpt oss att kunna bo kvar här i vårt hem.

Frida är långt ifrån ensam om att ha förlorat en anhörig i självmord som helt eller delvis orsakats av arbetssituationen.

Hur många självmord som orsakas av jobbet är det dock inget som vet. Det tycker Frida är upprörande.

– Det är dags att vakna nu. Sjuktalen ökar och det finns en medvetenhet om att människor kan bli sjuka av jobbet. Men så länge det inte finns siffror eller statistik på självmorden så är det som att problemet inte finns. Om man pratade öppet om det här så skulle det också bli lite mindre lidande för alla anhöriga, säger Frida.

Fotnot: Av hänsyn till barnen är Frida och Peter fingerade namn.

Så kan du söka hjälp

Om du själv eller någon i din närhet mår dåligt och har självmordstankar så behöver du prata med någon. Du kan exempelvis vända dig till vården eller kontakta:

  • Hjälplinjen på telefon 0771–22 00 60
  • Jourhavande medmänniska 08–702 16 80
  • Jourhavande präst via 112
  • Riksförbundet SPES telefonjour 08–34 58 73
  • Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller telefon 90 101