De är beväpnade och våldsbenägna. Gängmedlemmen och den ensamme massmördaren skiljer sig åt på fundamentala plan, men gemensamt tycks de ha nihilismen och en totalt tillintetgjord tilltro till samhället, ofta ett rent hat.
Det är som att vi lever i de unga arga männens århundrade.
I USA har de unga arga männen en helt egen regering nu där våld, hot och hatretorik ses som en seger i sig.
Dokumentärfilmaren Michael Moores intervjuar i filmen Bowling for Columbine två unga män i Oscoda, Michigan, där en av gärningsmännen bakom samtidens första stora skolmassaker tillbringade delar av sin barndom.
Killarna spelar biljard och båda är småkriminella. Inte på något uppseendeväckande sätt. Det mesta de gjort kan räknas som amerikanska pojkstreck, så länge de är vita, vilket de är.
Efter Columbine-massakern blev den ena satt näst högst upp på polisens lista över möjliga nya skolskjutare.
Inför Moore uttrycker han först förvåning, men han medger sedan att han är besviken. “Tänk att få vara först i något från Oscoda”.
Sår i minst en generation
Tisdagens massaker i Örebro kommer att bli ett sår i minst en generation i Sverige. När den här texten skrivs är informationen fortfarande knapp.
Vi vet att det finns en misstänkt, av media namngiven, gärningsman. Rickard Andersson, 35 år, ska ha skjutit ihjäl tio människor och sedan vänt ett vapen mot sig själv.
Varför? Nu lusläser människor det lilla vi vet och Flashbacks detektiver dammsuger internet för ledtrådar. Andersson ska ha blivit av med sitt försörjningsstöd, kanske var allt en hämnd mot socialen?
TV4 publicerade under onsdagskvällen ett klipp där gärningmannen påstås yttra orden “Ni ska bort från Europa!”. Risbergska hade komvux och SFI-utbildning.
Vi har tidigare sett högerextrema skolattacker i Eslöv, Kristianstad och i Trollhättan. Theodor Engström som mördade Ing-Marie Wieselgren i Almedalen 2022 – och försökte mörda Annie Lööf – var tidigare medlem i NMR.
Vi vet ingenting
Att dådet i Örebro skulle vara ännu ett med högerextrema kopplingar är inte otänkbart, men sanningen är att vi inte vet.
Vi vet inte ens om det verkligen är gärningsmannen som talar i TV4:as klipp. Ljudet är upptaget från andra sidan en stängd dörr. Vi vet heller inte om personen faktiskt uttalar orden som TV4 analyserat fram.
Det kan vara han, han kan ha sagt det, men den typen av ljudanalys är notoriskt svårt och ofta hör hjärnan det som förväntas att vi ska höra.
Så ser den ut, lägesbilden av spekulationerna två dygn efter dådet. Jag greppar efter halmstrån när jag ser om Michael Moores gamla dokumentär som försökte förklara skolmassakern i Columbine.
Var Columbine kanariefågeln i kolgruvan inför de unga arga männens kommande årtionden?
Bowling for Columbine vann bland annat en Oscar för bästa dokumentärfilm 2003 och känns verkligen som en produkt av sin tid. Det är inte en särskilt bra dokumentär. Moore försöker binda ihop Columbine med både vapenindustrin, media, regeringens krigspolitik, konsumism och den generella tillgången till handvapen i USA.
Det är ett nät med ganska stora maskor.
Försvarar sina vapen
Moore intervjuar den enda frikände mannen efter bombdådet i Oklahoma 1995. Han försvarar inte bombdådet, men väl sina vapen. För drygt 20 år sedan sa han till Moore att om människor visste vad regeringen höll på med skulle de göra revolt.
I januari 2021 försökte män med samma tankar storma den amerikanska kongressen, med vapen i hand. I dag styr deras president världens rikaste land.
En man som intervjuas i Littleton, Colorado, där skolmassakern ägde rum, börjar gråta. Han är överväldigad av våldet. Jag undrar om han är avtrubbad idag. 2024 ägde 83 skolskjutningar rum i USA. Det är nästan två per vecka.
Columbine var länge det värsta high school-dådet i amerikansk historia. På Wikipedia i dag står det: “The deadliest high school shooting in the United States to happen west of the Mississippi River”.
Det finns naturligtvis inga direkta linjer mellan Columbine och Örebro. En enda sak ger dock ilningar längs med ryggraden och jag måste gå igenom alla nyhetsflöden igen.
Pappan till den mördade eleven Daniel Conner Hauser står på en demonstration mot vapen. Han säger: “Automatiska vapen används inte för att skjuta hjort”.
Sommaren 2023, mitt i brinnande gängkrig, legaliserades halvautomatiska jaktgevär i Sverige. Enligt tidningen Jakt&Jägare påminner designen “starkt om militära vapen”.
Andersson ska ha haft fyra vapen, samtliga med licens. Polisen vägrar i skrivande stund lämna ut registeruppgifterna till journalister.
Det är fortfarande inte klarlagt varför Eric Harris och Dylan Klebold sköt ihjäl tretton personer i Columbine High School i april 1999. De var “weird boys” som höll sig till sig själva.
Var de psykiskt sjuka? Mobbade? Var det musiken? TV-spelen?
Aldrig konsensus kring motivet
Det kan mycket väl bli så att vi aldrig når konsensus kring Rickard Anderssons motiv. Det brukar bli så när gärningsmannen hade kunnat vara vår kusin, farbror eller son. En vit kille, med rätt normal bakgrund.
Ett par pojkstreck, kanske.
Inte ens när de uppenbart spenderat alla vakna nätter på högerextrema nätforum, triggats och till och med uppmuntrats i hat och våld, som i Eslöv, Trollhättan och Kristianstad, ses de som en del av en helhet.
Annat är det för de unga männen i de kriminella gängen. Den politiska offentligheten struntar i motiv och frågan om varför en specifik 14-åring går med i ett gäng. Det är sällan han ens får ett namn.
Dessa unga arga män är bara en del av en invandrad muslimsk massa och för allmänheten saknar de individuella särdrag och komplicerande faktorer.
Det är som att vissa kroppar, i samhällets ögon, är födda till att begå våld. När våldet begås av män som Rickard Andersson uppstår bara frågetecken. De kommer att bestå oavsett vad utredningen säger.
Om han var högerextrem skulle våldet för Sverigedemokraternas riksdagsgrupp ändå vara invandrarnas fel, trots att de blev skjutna.
Ulf Kristersson har inte ens ett skägg att tala ur. Ändlöst moderatmummel, som efter Breivik och Engström.
Det är att gaslighta offren.
25 år efter Columbine
Förra året släpptes kortdokumentären Columbine 2024 – 25 years of trauma. Den följer läraren Kiki Leyba, som var nyanställd på Columbine när skjutningen ägde rum, och hans fru Kalli Leyba.
De berättar kort om dagen, men mest och dagarna efter.
Leyba försökte gå på alla minnesstunder efter skolans döda elever, men fick panikångest. Han klarade inte av att begrava fler barn. Åren efter blir han innesluten. Hans fru beskriver en känsla av övergivenhet. Hennes man dog också, säger hon.
Ibland tänker Kalli att hon borde ha flytt samma dag som skjutningen ägde rum. Sedan lär hustrun sig att älska sin make igen, som en ny man. De hade inga stödgrupper för anhöriga, något Kalli ångrar 25 år senare.
2012 mördas 20 barn och sex vuxna på Sandy Hooks Elementary School i Conneticut. “It broke me”, säger Kiki Leyba i dokumentären.
Ändå åker han dit. “Det var första gången den värsta dagen i mitt liv betydde något”. Leyba möter eleverna, lärarna och föräldrarna. De delar sorg och trauma.
I dag vet de alla hur offentlig gaslighting känns. Extremhögerns propagandister påstod att Sandy Hook över huvud taget inte hänt. En vit man kan ju inte begå våld. Våldsretorik kan ju inte ha konsekvenser.
Unga arga män är ju en bra sak, så länge de är med oss.