Att köra över Kiruna – inte rätt väg för Ebba Busch

Näringsminister Ebba Busch måste ha haft en känsla av handlingskraft på kvällen den 23 januari.

I ett enda väldigt beslut hade hon kört rakt över kommunpolitikerna i landets till ytan största kommun.

Ett kortfattat pressmeddelande berättar att regeringen ”förelägger” Kirunas kommunalpolitiker att anta en detaljplan som öppnar för gruvbolaget Talga att bryta grafit i Vittangi.

– Helt avgörande för digital och grön omställning, förklarade Busch.

– Vi har sagt nej till gruvan och vi vill inte ha den, sa den socialdemokratiska kommunpolitikern Mats Sidmalm till SVT.

Frågor väcks

Det finns olika syn på gruvplanerna i Vittangi, också i Kiruna. Men överkörningen väcker onekligen ett par frågor.

Den lilla handlar om proportionerna. Hur kommer det sig att Sverige har regler som ger kommuner, ofta i södra Sverige, veto mot vindkraft samtidigt som regeringen kan peka med hela handen åt Kiruna?

Ett vindkraftverk kommer trots allt att monteras ner när det är utslitet efter kanske 40 år.

En gruva lämnar spår som kanske inte ens nästa istid kan utplåna.

Den stora frågan handlar om hur vi kunde hamna här. Hur kommer det sig att majoriteten av politikerna i en kommun som Kiruna säger nej till brytning av något som påstås vara avgörande för Europas möjlighet att ställa om? 

Vad gick fel?

Vi talar ju varken om stockkonservativa skånska adelsmän eller några stjärnögda övervintrade trädkramare. Det vi pratar om är sansade kommunalpolitiker i den svenska kommun som är närmast förknippad med just inkomster.

En gruva borde ju dessutom betyda inkomster jobb och välstånd för orten.

Jag misstänker att det i alla fall delvis är precis där skon klämmer.

På senare tid har vi gång på gång nåtts av rapporter om hur kommuner med expanderande industrier ställs inför jättelika utmaningar.

Växande befolkning och större skatteinkomster i framtiden ska ställas mot förväntningar på den kommunala verksamheten här och nu.

Det handlar om bostäder, men också om service som skolor, omsorg och avfallshantering. Dessutom ökar förstås konkurrensen om arbetskraft. 

Jobb och välstånd

Och det är dagens kommuninvånare som får betala.

Alternativet är ofta att personalen rekryteras utifrån. Ett slags plattformsekonomi där arbetskraften flygs in och ut och där väldigt lite av värdet hos det som skapas stannar på orten.

Kiruna har sett en hel del av det där redan. När bara malmbanan fungerar går gruvbolaget LKAB som tåget. 

Förlåt, jag kunde inte låta bli.

Företaget siktar in sig på nya fyndigheter, fossilfritt stål i stor skala och utvinning av sällsynta jordartsmetaller. Samtidigt kämpat kommunen med en usel ekonomi.

Någon får betala

Somliga skulle säja att kommunpolitikerna i Kiruna delvis har sig själva att skylla.

Men det är svårt att komma ifrån att orten också står inför precis samma dilemma som många andra kommuner som måste växa snabbt för att möta behoven hos växande industrier. Och samma risker.

Northvolts kris riskerar förstås att i förlängningen bli Skellefteås kris.

Det är möjligt att Europa verkligen behöver grafiten från Vittangi.

Men om Ebba Busch vill slippa rulla över fler kommunalpolitiker som en ångvält borde det komma annat än ”förelägganden” från Stockholm.

Hållbar väg framåt

För mindre än ett år sedan föreslog regeringens utredare Peter Larsson flera åtgärder för att underlätta framför allt bostadsbyggandet i växande kommuner.

Mer pengar till Norrlandsfonden, statliga kreditgarantier och en hyresgaranti för tillväxtkommuner som bygger.

Jag vet inte om något av det där skulle förändra stämningen i Kirunas kommunfullmäktige.

Men jag är övertygad om att ett större statligt engagemang vore en mer hållbar väg att gå än diktat från näringsministern.