Svårt att garantera extra påslag för de med låg lön
De som har lägst löner har lyfts fram som viktigast att satsa på i årets avtalsrörelse, när priserna skenar. Men vad är deras chans att garanteras extra lönepåslag? Arbetet reder ut.
Sedan i höstas har fackliga företrädare betonat vikten av att satsa särskilt på dem som tjänar minst när nya löneavtal mejslas fram nu under våren.
– De drabbas hårdast av kostnadsökningarna. Så vi måste titta på någon typ av låglönesatsning, sa till exempel IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä till Arbetet redan i september.
I dag, fredag, löper industrins gamla kollektivavtal ut. Fack och arbetsgivare sitter i slutförhandlingar om de nya villkoren. Deras överenskommelse bildar norm, framöver ska en rad andra branscher skriva nya avtal utifrån den.
Men vad kan då de mest lågavlönade hoppas på, finns det något som säkrar extra påslag för den enskilde? Nja, det görs försök att knuffa de lägre lönerna uppåt men det är inte alltid självklart att extrapengarna i slutänden landar hos den med lägst lön.
Får alla den där procenten det snackas om?
I avtalsrörelsens centrum står en procentsats som lönerna ska öka med.
Men det är sällan så enkelt att var och en får sin lön höjd med den procentsats som fack och arbetsgivare enas om.
Låt säga att förhandlingsresultatet blir att lönerna ska öka med 4 procent.
I teorin skulle det ge 1 200 kronor mer på en lön på 30 000 kronor och 1 280 kronor på en lön på 32 000. Men de nya lönepengarna läggs i samma påse, den så kallade potten, som sedan fördelas mellan de anställda. De båda lönerna i exemplet ovan ökar sammanlagt med 2 480 kronor i månaden. I slutänden kan till exempel den ena av de båda anställda få 1 580 av den summan, medan kollegan får nöja sig med 900.
Hur stor del av löneökningarna som fördelas individuellt och hur fria händer arbetsgivarna har i det arbetet varierar i olika kollektivavtal.
HRF:s avtal har gett möjlighet att fördela 60 procent av löneökningarna individuellt. Elektrikernas Installationsavtal innebar förra året att var och en garanterades en löneökning på 0,8 procent, medan den sammanlagda ökningen av lönekostnaderna låg på 2,2 procent.
Pengarna fördelas alltså ofta dels utifrån en grundökning för alla, dels utifrån till exempel prestation eller andra individuella parametrar.
Men den här vanliga grundmodellen för löneökningar styr inte mer pengar till den som tjänar minst.
Men det finns ju låglönesatsningar?
Ja, för att lyfta de lägre lönerna kräver facket en låglönesatsning.
Det som LO-förbunden har begärt i årets förhandlingar skulle innebära extra tillägg till potten för alla löner som är lägre än 27 100 kronor i månaden. Påslagen på dem ska beräknas som om lönerna låg på 27 100.
Det skapar högre procentuella löneökningar på arbetsplatser med många låga löner. Men inte heller de pengarna är i slutänden bundna till individerna med lägst inkomster.
Den som tjänar under 27 100 bidrar med mer än annars till potten om detta blir verklighet, men sedan fördelas pengarna på samma sätt som under punkt ett.
Om det alls blir en sådan här satsning i år återstår att se, arbetsgivarna gillar det inte och det fanns inte med i ett medlarbud som facken inom industrin avvisade förra veckan.
Så inget garanterar mer till den som tjänar minst?
De som har kollektivavtalens allra lägsta tillåtna löner kan få del av en särskild höjning, om de fackliga kraven går igenom.
Facken inom industrin har krävt att avtalens lägsta tillåtna löner ska kunna höjas med 1 600 kronor, övriga LO-förbund har lovat att stötta varandras eventuella krav på att höja lägstalönerna med 1371 kronor.
En sådan överenskommelse skulle verkligen innebära en garanterad särskild ökning för de som tjänar allra minst på varje avtalsområde. Men det är upp till varje förbund att driva kravet eller att prioritera annat i slutänden.
Det medlarbud som facken inom industrin sa nej till förra veckan innebar att lägstalönerna skulle öka med 1 300 kronor.
Innehåll från Spotify
Genom att klicka på knappen godkänner du Spotifys dataskydsspolicy.
