Magdalena Andersson har kastat in handduken, valrörelsen är definitivt över och i stället gick vi på onsdagskvällen in i en sorts tävling i att ha mest skruvad verklighetsuppfattning. Liberalernas Johan Pehrson tog priset.

”Svenska folket har röstat för en förändring och en ny liberal borgerlig regering”, lät partiledaren meddela på sin Facebook-sida.

Verkligen? Alla gamla allianspartier backade och samlar nu lite drygt en tredjedel av väljarkåren. För tolv år sedan röstade varannan svensk på ett alliansparti. Om det är så här en liberal seger ser ut för Johan Pehrson så är sannolikt inget mindre än universums undergång en förlust.

Pressträffen där Magdalena Anderssons meddelade att hon ska avgå var något annat. Ett värdigt tack och på återseende som påminde om varför hon är den politiker som svenska folket har störst förtroende för.

Ändå finns det tecken på en oroande nöjaktighet hos den avgående statsministern.

I grunden har S gjort ett bra val, tycks budskapet vara.

Va?

Går det att lita på Prada-väskorna?

Ett val där 42,4 procent av LO:s medlemmar röstar på S inte är något bra val. Det är ett nederlag.
Ett val där bara 32 procent av alla som beskriver sig som arbetare röstar S är inte något bra val. Det är en brakförlust.

Visst, i det presidentval S arrangerat hämtade partiet hem nya väljare på bland annat Östermalm och det är ju bra. En framgångsrik socialdemokrati måste vara villig att forma nya väljarkoalitioner. Men man har inte byggt en framgångsrik väljarkoalition om man samtidigt tappar kärnväljarna. Och hur lojala med S är Prada-väskorna på sikt?

Visst, det är intressant att studera lokalvalen och de rödgröna framgångarna där. Väljarnas viktigaste fråga var ju sjukvården och i de välfärdsval som kommun- och regionvalen faktiskt är så vann vänstern. S ökade mest av alla partier i regionvalen.

Men S nationellt pratade inte om sjukvården. Ingenting i valrörelsen handlade om att en S-regering skulle plöja in pengar i de välfärdsverksamheter ute i landet som går på knäna och som kommer kräla fram när krisen kommer. Varför?

De unga röstade höger

Hur landets unga röstade säger också något väsentligt om hur läget ser ut för Socialdemokraterna. Enligt Ungdomsbarometern så ökar unga människors oro för framtiden – klimatförändringarna spelar förstås stor roll här – och allt färre tror att de kommer ha möjlighet att påverka sin framtid.

Samtidigt ökar ungas efterfrågan på trygghet, inte minst i hur man önskar se sitt arbetsliv och sitt boende. Tiktok-generationen vill ha kollektivavtal, fast anställning och ett förstahandskontrakt.

Och de vill inte behöva kalkylera med att bli rånade när de går till fotbollsplanen.

Det här borde socialdemokratin ha svar på. Ändå röstade 48 procent av dem som är under 30 år på M och SD. Varför?

Den högerpopulism som några kanske trodde coronapandemin avväpnat är tillbaka med besked och står nu på i begrepp att bli regeringsparti. Och vi hamnade inte här över en natt. De övriga partiernas ansvar är stort. Socialdemokratins ansvar är stort.

Allt är inte Moderaternas fel

Man har slarvat med socialpolitiken, migrationspolitiken och integrationspolitiken. Man har bidragit till att det lönar sig mer att låna än att arbeta, att börsbaroner fått genomföra en enorm förmögenhetsöverföring och att offentlig verksamhet styrs efter marknadslogik.

Med en Kristersson-regering väntar förstås nedskärningar, utförsäkringar och otrygghet för dem som bäst behöver trygghet. Men allt som är kasst med det här landet är faktiskt inte bara Moderaternas fel.

Det vet folk. Potentialen för ett parti som låter som en människa och talar med väljare som om de vore människor borde alltså vara ganska stor.

På valaffischerna påstod S att deras Sverige kan bättre. Nu går S i opposition och landets största parti kommer inte göra livet lätt för den höger som nu griper makten. Ändå måste det finnas tid för eftertanke och en ärlig blick i spegeln. Kan Socialdemokraterna bättre?

Senast om fyra år behövs ett svar.