Det djupt borgerliga partiet Centern söker nu samarbete med Socialdemokraterna och partiets ledare Annie Lööf basunerade häromdagen ut att Magdalena Andersson är hennes och Centerpartiets kandidat till statsministerposten.

Annie Lööf öppnade också för att kunna sitta i en S-ledd regering, dock först efter att ha levererat de vanliga brasklapparna om att Vänsterpartiet ska förvägras allt inflytande på alla poster inom alla områden.

Annie Lööf framstår som – och framställer sig själv som – den som har tagit initiativet till detta S-samarbete, på samma sätt som hon har ”valt bort” att samarbeta med det rasistiska partiet Sverigedemokraterna.

Antirasism inget man har på sitt CV

Vi har ofta hört hyllningskörer för denna antirasism hos Annie Lööf. Till och med från meningsmotståndare långt ut på vänsterkanten.

Och visst, hon är ingen rasist, även om det knappast är något vi vanligtvis brukar föra in i vårt CV. Snarare är frånvaron av rasism en grundläggande självklarhet i mötet mellan anständiga människor.

Och i relationen mellan Moderaterna och Centern spelar Annie Lööfs antirasism faktiskt inte den minsta roll.

Det är nämligen inte Annie Lööf som har burit utvecklingen för Centern. Det är Ulf Kristersson.

För att ha en chans att bli statsminister är Moderaternas partiledare Ulf Kristersson helt beroende av de 15 – 20 procent som han kan få i stöd från SD.

Centerns 5 – 6 procent, och kanske inte ens det, är otillräckligt smågrus i Kristerssons jakt på statsministerposten.

Det är SD:s mandat som måste erövras.

Moderaternas val ändrade kartan

Det här stod klart så snart opinionsundersökningarna började visa att en borgerlig Allians i ny tappning, alltså en konstellation med M, KD, L och C i samma regering, inte längre hade någon chans att nå riksdagsmajoritet.

För Ulf Kristersson och Moderaterna blev det då uppenbart att den enda vägen till makten var att söka stöd hos SD.

Kristdemokraterna, där partiledningen redan vällustigt dinerat med SD:s ledning, hade inga problem med att sluta upp bakom den nya linjen.

Liberalerna hade ett visst sjå med att rensa ut de sista spillrorna av traditionell liberalism ur partiet – medan Centern hamnade helt utanför.

Centern blev därmed ett ratat parti och utkastat ur den borgerliga gemenskapen.

Moderaternas val hade ändrat den svenska politiska kartan – inte Centerns.

Stora risker för LO-anslutna

I den ekonomiska politiken är dock Centern fortfarande ett borgerligt parti som i många frågor fungerar som ett stödparti åt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. Som främsta politiska punkt driver Centern fortfarande Svenskt Näringslivslivs största ambition när det kommer till Sveriges generella välfärd: att sälja ut och privatisera skattefinansierade tjänster.

Denna arbetsgivarvänliga politik är inte och kan aldrig bli en del av en socialdemokratisk politik.

Varje samarbete mellan Socialdemokraterna och Centern kommer därför att baseras på realpolitikens bistra sanning: att söka riksdagsmajoriteter genom förhandlingar och ett givande och ett tagande.

Ett samarbete mellan dessa båda partier kommer därför också alltid att innebära att en del beslut går landets LO-anslutna emot.

Att blunda för detta faktum är farligt.

S tvingades föra borgerlig politik

Med övertydlig säkerhet kommer alternativet, en konservativ regering som driver en moderatledd ekonomisk politik, att innebära en betydligt värre utveckling för svenska arbetare och låginkomsttagare.

Moderaternas inställning är ju inte bara att privatisera den generella välfärden utan att helt montera ned den.

Men den tystnad vi nu lyssnar till när det gäller ett samarbete mellan Socialdemokraterna och det ur borgerligheten utkastade borgerliga partiet Centern är föga fruktsam.

Vi vet alla att alternativet om det konservativa blocket vinner valet är än värre för LO-anslutna.

Men vi vet också att ett samarbete med Centern kommer att innebära att Socialdemokraterna tvingas säga ja till inslag av borgerlig politik.

Vi minns januariavtalet efter valet 2018 där Socialdemokraterna tvingades säga ja till många arbetarfientliga reformer för att blidka Centern. Flera av dessa reformer gick betydligt längre än vad någon kunnat utläsa ur debatten före valet.

Risk för baksmälla

I stället för att nu vara tysta bör både Socialdemokraterna och LO den här gången agera mer kraftfullt runt de frågor man värnar. Redan före valet bör de kräva skyddsmurar runt en grundläggande trygghet för Sveriges arbetare.

Att i stället måla upp illusionen av att alla utanför det konservativa blocket är på samma lag och bildar en enhet kan annars orsaka en ordentlig baksmälla.

Förminska inte motsättningarna. Lyft i stället nödvändigheten av att bibehålla och stärka löntagares grundläggande rättigheter.