Matsvinn är dåligt. För den köpstarka men ändock klimatmedvetna konsumenten är matplanering ett vardagsgissel som äter tid, pengar och tär på samvetet. Vid fint väder blir det en utemiddag med vänner snarare än den där salladen man handlat hem till. Är lunchsällskapet tillräckligt skojigt blir medhavda matlådan möglig och bortglömd längst bak i det gemensamma kylskåpet på jobbet.

Är det här vardagen för alla svenskar? Nej.

Vems vardag beskrivs?

DN:s ledarskribent Emma Høen Bustos uppmanade i veckan till att ersätta offermentalitet med bondvett. Svensken bör ta saken i egna händer i stället för att oja sig. Med lite ansträngning och glatt humör kan vi slippa politisk inblandning. Ensam är stark och vi kan om vi vill, menar hon.

Høen Bustos fortsätter sedan att både el- och bensinkonsumtion borde hanteras på samma sätt: den överdrivna konsumtionen måste ner. Kanske kan du byta ett par glödlampor till LED-lampor och att inte köra disk- eller tvättmaskin halvfull? 

För familjen på gledbygden innebär inflationssamtiden ett otroligt ekonomiskt pusslande redan nu. För undersköterskan innebär inflationen färre kollegor och en avsevärt dyrare matkasse. Den som saknar möjlighet att åka kollektivt till arbetet kommer få högre drivmedelsutgifter och samma gäller småföretagare. Hur bondvett ska lösa denna ekvation förblir osagt.

Välmående gnällspikar inte i majoritet

De som eventuellt skulle behöva köra till sitt arbete eller värma upp sina barns sovrum till lyxiga 18 grader uppmanas att tänka till i stället för att gnälla. Anmärkningsvärt i en tid där en stor del av Sveriges löntagare fått reallönesänkningar, både hyror och räntor stiger och energipriser skenar.

Pensionärer och de som arbetar ofrivillig deltid eller är sjuka ska vi inte ens gå in på.

Småhusägare utanför storstadsområden får äta konserver, trycka ihop familjen i en del av sitt hus för att slippa värma på hela och undvika att köra bil för att uppnå samma effekt. Inte riktigt samma uppoffring, kanske.

Och visst stämmer det, till viss del. Vissna spenatbladspåsar och en möglig ost är inte vardagen som politiken bör fokusera på att kompensera. Problemet med detta resonemang är att det inte ger en reell bild av vad de ekonomiska försämringarna får för effekter. Dessa välmående gnällspikar utgör inte en majoritet i Sverige i dag.

Ensam är inte stark

Det kan te sig logiskt för den som omger sig med människor där inflationen innebär mindre pengar på ISK-kontot eller färre middagar ute på restaurang. I en sådan liberal dröm-vardag kan politiken te sig överflödig.

Men det går inte att konsumentvägleda bort klassamhället. För gemene löntagare är politiken helt avgörande för att klara en krisvardag. Sjukförsäkringssystemet är svältfött och högern öppnade så sent som förra veckan upp för att ännu en gång slakta a-kassan. I horisonten ser skymtar experter en lågkonjunktur som kan bli dödsstöten för både företag och privathushåll. 

Lösningen “bondvett” och att konsumera medvetet hjälper nämligen föga för den som saknar marginaler. Och hur mycket en liberal än stretar emot så behöver svenska hushåll politik.