Går det att köpa ett svenskt parti?

Frågan måste ställas efter Kalla faktas granskning av partiernas hyckleri kring partibidragen.

I Kalla faktas reportage säger sig en man – en verserad näringslivstyp får man för sig – vilja skänka uppemot en miljon kronor till landets riksdagspartier. Men det finns ett litet problem.
Han vill inte att någon ska veta att han ger pengar till ett parti.

Aj då. Sedan 2018 måste partierna redovisa alla bidrag som ges av privatpersoner eller företag. En givare får vara anonym om beloppet inte överstiger ett halvt basbelopp, 24 150 kronor.

Men nog ska det gå att ordna så att gentlemannen med stålarna ska slippa skylta offentligt i partisammanhang. Om detta är alla riksdagspartier utom V, C och MP överens.

Kanske går det att sätta upp en stiftelse som slussar in pengar i partiet, funderar företrädare för Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU över en bättre lunch med den okände välgöraren.

Vill inte betala moms när L rundar lagen

En bulvan kanske? funderar Socialdemokraternas ekonomichef Magdalena Agrell och Sverigedemokraternas ekonomichef Lena-Karin Lifvenhjelm.
Många bulvaner! tycker Moderaternas Moderaternas ombudsman Patrik Haggren.

Kristdemokraternas partisekreterare Peter Kullgren föreslår en modell med mikrodonationer till flera olika kandidater.

Mest skamlösa är Liberalerna.

Topptjänstemannen Lisa Flinth låter Svend Dahl, chef på näringslivets tankesmedja Timbro, hitta på ett särskilt slugt upplägg.
Dahl föreslår först att hans företag fakturerar en halv miljon till affärsmannen och sedan slussar pengarna vidare till Liberalerna. En sorts pengatvätt, alltså. Sedan tycker Dahl att välgöraren ska skänka pengarna till honom och så kan Dahl skänka pengarna vidare. På så sätt slipper Dahl betala moms till staten när han hjälper L att runda lagen.

Partitjänstemännen visar sig helt enkelt vara oerhört kreativa för att hitta på lösningar som ska tilltala partiets tilltänkte men ljusskygge gynnare.

Beredvilligheten lämnar förstås väljarna med en del frågor.

Går det att köpa ett parti?

Är det någon som tror att det är första gången våra partier börjar prata om bulvaner och pengatvätt när en rik person anonymt vill finansiera deras valkampanj?

Vad säger det om våra riksdagspartier när de tar så lättvindigt på ett regelverk som ytterst syftar till att undanröja korruption?

Förväntar sig partierna att vi ska ta dem på allvar när de ägnar en hel valrörelse åt löften om att kriminalisera mer och straffa hårdare?

Och, slutligen: går det att köpa ett svenskt parti?

Hur gick det till exempel till när Sverigedemokraterna bytte fot om vinster i välfärden? Vilken roll har Timbros pengatvätt spelat när Liberalerna kommit ut som SD-kramare? Vilken roll spelar det för svensk välfärd att skol- och vårdkoncernerna verkar leva i någon slags politisk och personlig symbios med flera riksdagspartier?

Hur viktigt är det för riskkapitalisterna i den privata vården och äldreomsorgen att den politik som gynnar dem inte förändras?

”Följ pengarna” är en gammal god journalistisk princip.

Skadar demokratin

Det fungerar inte så, kanske någon ­invänder.

Okej, men blotta misstanken om politisk korruption – att mäktiga intressen ger pengar till partier och får politik i gengäld – ligger där och skaver och skadar förtroendet för vår demokrati.

Med mindre än en månad till valet har Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna kraftigt förstärkt de misstankarna.

Bra jobbat.