”Skulle du slita 14 timmar om dagen om du var din egen chef?”

– Om du verkligen vore din egen chef, skulle du slita 12-14 timmar om dagen då?

Frågan ställs av Alejandra, som inte vill uppge sitt efternamn av rädsla för repressalier. Hon är cykelbud och medlem av organisationen Agrupación de Trabajadores de Reparto (ATR) – budåkarnas organisation.

Lutade mot husväggen på trottoaren i Belgrano, ett fashionabelt område i centrala Buenos Aires, sitter kollegor och lyssnar.

Vissa har rödvita t-tröjor och matchande lådor från hemkörningsappen Pedidos Ya, andra motsvarande gulsvarta från konkurrenten Rappi eller gulgröna från Glovo.

– Du är ingen företagare, du är en arbetare, men Rappi tar inget ansvar för dig. Om du blir sjuk, om du blir rånad, är allt på din egen risk, säger Alejandra och delar ut pamfletter.

Så sent som för någon vecka sedan kollapsade en 54-åring, som körde ut beställningar för Rappi efter sitt dagtidsjobb som murare, ovanpå sin cykel och dog av hjärtattack. Tidigare har andra bud dött i trafikolyckor, berättar Alejandra.

Flera av de unga männen nickar och instämmer. En sjungande dialekt avslöjar att flertalet är från Venezuela, den största av flera migrantgrupper som utgör majoriteten av appföretagens arbetsstyrka.

Samlingsplatsen där buden väntar, en av många liknande runt Buenos Aires, är strategiskt placerad i närheten av såväl snabbmatsrestauranger som veganska hälsokostsspecialister och sushibarer.

Argentinare brukar äta middag sent. Runt sjutiden på kvällen är det fortfarande lugnt med beställningar och cykelbuden har tid över. 

Shoppare skyndar förbi utan en blick på gruppen.

Ett par i mycket smutsiga kläder kommer dragande på en jättelik handkärra och samlar kartong utanför affärerna.

En kvinna som ser ut att vara från Bolivia säljer vitlök och paprikor från en filt. Alla gör vad som behövs för att överleva, men att leverera åt appföretag har blivit ett näraliggande alternativ för den unga generationen.

Du är ingen företagare, du är en arbetare, men Rappi tar inget ansvar för dig. Om du blir sjuk, om du blir rånad, är allt på din egen risk.

Alejandra studerar och jobbade tidigare på restaurang, men när allt stängde ned under karantänen fick hon i stället söka sig till en av de få branscher som gynnats av coronakrisen, hemkörningsföretagen. 

Hon jobbar två skift på runt 4 timmar per dag.

– Vi får 40 pesos per utkörning, jag kommer typiskt upp i 500–1 000 pesos om dagen. Många arbetar 12-14 timmar på en dag, säger hon.

40 pesos motsvarar 4–5 kronor. Alejandras dagslön ligger runt 50–100 kronor.  

På frågan om missförhållanden Alejandra själv upplevt nämner hon direkt ett arbetsmiljöproblem som bud runtom i världen tagit upp i uttalanden och intervjuer.

– Toaletterna. Restaurangerna där vi hämtar ut mat låter oss inte använda deras. Vi får heller aldrig sätta oss ned och vila i deras lokaler. Det enda sättet för mig är att passera min egen lägenhet under arbetspassen, och för de som arbetar fler timmar i sträck är det ännu besvärligare. 

– Det skulle inte vara en stor kostnad för plattformsföretagen att ställa ut utedass på några samlingspunkter, men det skulle innebära att erkänna ett ansvar för buden vilket går emot allt de vill.

Det är just där den stora stridslinjen går. Bortom de mer omedelbara dagskraven vill grupper som ATR att deras medlemmar ska betraktas som anställda och att appföretagen ska ta ett arbetsgivaransvar, vilket företagen energiskt motsätter sig.

Franco har fortsatt engagera sig inom ATR trots att han i dag har ett reguljärt jobb som leverantör av prover för ett medicinskt laboratorium.

Skillnaderna är slående, säger han.

– Direkt i handen, vid dagens slut, tjänar jag faktiskt lite mindre än genom att cykla med apparna. Men det mer än vägs upp av att ha betald sjukledighet, semester, pensionsavsättningar, olycksfallsförsäkring, sjukförsäkring via arbetet, och så vidare. Trygghet.

Flera av buden på trottoaren tar emot ATR:s broschyr och hummar instämmande, men kommer de i slutänden att organisera sig?

Vid raden av cyklar tänder någon en joint medan han halvhjärtat döljer sig bakom en reklamskylt. Bredvid står Fernando, som har programmerarutbildning från Venezuela men få chanser att jobba som det här i Argentina, och fixar med leveranslådan.

Han är bekant med ATR sedan tidigare.

– Jag håller med dem om en del, men inte allt. Trots allt… Jag gillar att inte ha en chef. 80–90 procent av alla chefer behandlar en som skit, och det är än värre om man är venezolansk invandrare här. Jobbar man hårt kan man avancera. En del av kraven är bra, men att till exempel fördubbla taxan per leverans? Vem skulle betala så mycket för att få hem en hamburgare?

– Du kanske inte skulle göra det, men titta på människorna här omkring oss, de har råd med det, svarar Alejandra.

Franco medger att det är komplicerat att organisera sektorn.

– En del har inget alternativ och är nöjda med att ha någon inkomst alls. En del är för trötta efter att jobbat 10–12 timmar för att fundera på att organisera sig, säger han.

Hur stor andel av buden som är med i någon av de olika grupperingar som försöker samla plattformsarbetarna – bara i Argentina finns förutom ATR ett halvdussin till – är omöjligt att överblicka.

I ett avseende har dock grupperna tveklöst varit framgångsrika: de är numera del av ett nätverk som är nästan lika internationellt som appföretagen själva.

Sedan årets början har de genomfört fyra endagsstrejker med uppslutning i fem–sex latinamerikanska länder plus Spanien. 

Celler anslutna till nätverket, som ännu inte har ett formellt namn, finns i ytterligare över 20 länder på ”alla kontinenter utom Antarktis”.

– Det började med oss, Mexiko och Brasilien, sedan har vi knutit kontakt steg för steg allteftersom vi hittat andra grupper på sociala medier. En del av våra internationella kamrater har jag lärt känna så bra nu att de känns som personliga vänner, fast vi aldrig haft resurser att ordna ett fysiskt möte, säger Franco.

– Vi delar alla samma situation i grunden, vi måste ena oss världen runt.