Gruvarbetarna på LKAB i Kiruna gick 1969 ut i vild strejk.

”Betraktades som boskap”: Den stora gruvstrejken

Det är en vintermorgon för 50 år sedan och vid Leveäniemigruvan i Svappavaara är det 29 grader kallt. Den 24-årige truckföraren Reino Viktor Niemi har som många andra åkt skidor till jobbet, eftersom bussförbindelse saknas.  

35 arbetare stämplar in, tar sig ned till truckverkstaden, byter om till skyddskläder – och sätter sig ned. 

Dessa 35 var gnistan som tände den stora gruvstrejken i Malmfälten, den största arbetskonflikten sedan andra världskriget. 50 år senare är Reino Viktor Niemi en av få som finns kvar i livet.

Vi betraktades som boskap, inte människor

Reino Viktor Niemi

– Vi betraktades som boskap, inte människor, säger han om orsaken till konflikten. 

Gruvindustriarbetareförbundet och LO förklarade strejken olaglig. Fredsplikt gällde för alla som tecknat kollektivavtal.

I en ansats att kväva strejken i sin linda bröts telefonförbindelserna, men förgäves. En lastbilschaufför från Kiruna anlände och såg vad som var på gång.

Två dagar senare var strejken ett faktum i Kiruna. Veckan efter i Malmberget.

Nästan 5 000 man hade då lagt ned arbetet i världens största järnmalmsgruvor i Svappavaara, Kiruna och Malmberget. 

Händelsen var sprängstoff och spred chockvågor rakt upp på regeringsnivå och långt utanför Sveriges gränser. 

Walter Korpi är professor emeritus i sociologi, med rötter i Norrbotten. Han har sedan 1970-talet forskat om konflikter på arbetsmarknaden, och hävdar att gruvstrejken var unik i sitt slag.

– Händelsen jämfördes med när kriget kom 1939. Det var en mycket ovanlig och historiskt kraftig markering. Effekterna av strejken ser vi än i dag genom att den förändrade maktförhållandena på arbetsmarknaden, säger han. 

Tio år tidigare hade staten tagit över LKAB, och bolagets vd Arne S Lundberg var före detta socialdemokratisk statssekreterare. Därför var den vilda strejken i Malmfälten inte bara en stridsåtgärd mot arbetsgivaren. 

– Strejken riktades också mot Gruv, LO och den reformistiska S-politiken. Arbetarna på Malmfälten var mer radikala, ofta kommunister, säger Maths Isacson, professor emeritus i ekonomisk historia.

Han hävdar att staten ville att LKAB skulle drivas traditionellt och effektivt, som dåtidens privata bolag.

– De hade en arrogant och auktoritär personalpolitik och kontrollerade arbetarna genom tidsstudier. Huvudkontoret låg i Stockholm och ledningen hade ingen känsla för vad som hände uppe i gruvorna, säger Maths Isacson. 

Bilden av en ledning som saknar känsla för verksamheten var även starkt bidragande till ett annat uppror, 44 år senare och hundra mil söderut.

”Nu är det dags att säga ifrån!”: Förskoleupproret

”Kaos på Conventum” och ”Här försöker politikern stoppa dagisupproret” löd några av rubrikerna i lokalpressen efteråt. 

Det är måndagen den 28 oktober 2013. Två tusen förskollärare och fritids-pedagoger från hela Örebro har samlats i konferenslokalen Conventum för föreläsningar och prisutdelning. 

Uppe på scenen står barn- och utbildningsnämndens ordförande, socialdemokraten Thomas Esbjörnsson, när förskollärarna Anki Jansson och Malin Hörlin oinbjudna men med stadiga steg stiger upp på podiet.

– Många tror att jag hade förberett mig mycket innan, men det hade jag inte, säger Anki Jansson, sex år efter kvällen som blev startskottet för det nu rikskända Förskoleupproret.

2010-talets modell: uppror som organiseras genom sociala medier. Här manifesterar Förskoleupproret utanför riksdagshuset i maj 2018.

Ett videoklipp visar hur Anki Jansson greppar mikrofonen och säger:

– Hej! Anki heter jag. Barnen har det bra på förskolan i dag, tack vare att vi vänder ut och in på oss själva, pusslar med tider och jobbar över. Politikerna ger oss inte de resurser som krävs för att uppnå målen. Arbetsbelastningen ökar mer och mer. Nu är det dags att säga ifrån!

Teckenspråkstolken finner sig snabbt och börjar engagerat att tolka protesten från scenen.

Någon som däremot inte finner sig är Thomas Esbjörnsson. Han försöker avbryta Anki Jansson, men tystas omedelbart av ett samfällt jubel från tusentals anställda inom barnomsorgen i Örebro.

– Jag tycker att det var väldigt respektlöst av dem att göra så här. Det var ett publikfrieri, de sa saker som alla ville höra. Jag träffar gärna facket för att diskutera, men då vill jag också vara förberedd, sade en märkbart upprörd Thomas Esbjörnsson i Nerikes Allehandas webbsändning efteråt.

Han vägrade att ta emot läroplanen och de närvarolistor som Anki Jansson försökte överlämna.

– Dem fick vi lägga på golvet. Att han reagerade som han gjorde tror jag gjorde att hela upproret direkt blev mycket större, säger hon.  

En del av poängen var också, precis som med gruvarbetarna, och som Thomas Esbjörnsson missat, att detta inte var en facklig protest. Det var ett förskolläraruppror.

– Vi hade redan lyft frågan med Lärarförbundet utan att få gehör. Genom facket hade vi inte kunnat tänka utanför boxen på samma sätt. Då hade det inte blivit lika stort, säger Anki Jansson.

För stort blev det. Det som började med två förskollärare på en scen i Örebro har nu 33 000 medlemmar över hela landet. 

De har bland annat mött representanter från samtliga partier i utbildningsutskottet och bidragit till att Skolverket nu granskar huvudmännens rapportering av barngruppernas storlek. 

Enligt Anki Jansson har Facebookgruppen gjort att tystnadskulturen släppt.

– Många kände pressen att vara duktig flicka och inte klaga, då upplevs man som besvärlig. Men nu var vi tusentals som sa ifrån. 

Att upproret lyckats skrämma arbetsgivarna står klart. Göteborgs kommun inte bara förbjöd sina anställda att bära de orangea tröjor med trycket Förskoleupproret som gruppen tagit fram, utan förbjöd dem även att bära färgen orange. Detta beslut upphävdes dock av JO.   

Vi strejkar på vårt sätt, genom att alltid fylla i tillbudsrapporter, rapportera övertid och ta ut den i pengar

Anki Jansson

Enligt Anki Jansson har vild strejk kommit upp i diskussionerna med jämna mellanrum, men själv har hon hela tiden vänt sig emot detta. 

– Jag vill inte förespråka något som gör att medlemmarna i gruppen riskerar att förlora sina jobb. Dessutom, en strejk kostar pengar och vi har ingen strejkkassa. Det är inte alls säkert att en vild strejk ger något annat än utlopp för ilska och frustration. 

Målet är en blocköverskridande politisk överenskommelse om förskolan, vilket tar tid, enligt Anki Jansson.

– Men demokrati måste få ta tid. Vi har sakta men säkert byggt upp ett förtroende hos politikerna. Vi strejkar på vårt sätt, genom att alltid fylla i tillbudsrapporter, rapportera övertid och ta ut den i pengar, säger hon.   

”Finns bättre sätt att påverka”: Undersköterskeupproret

En som studerade Förskoleupproret särskilt noga var undersköterskan Marie Wiberg, som i våras drog i gång Undersköterskeupproret. Även det ett arbetstagarinitiativ utan facklig inblandning. 

– Vi har hela tiden varit tydliga med att vi är partipolitiskt obundna och att man kan vara med även om man inte är medlem i Kommunal, säger hon. 

Precis som Förskollärarupproret har det snabbt blivit en succé, med över 20 000 medlemmar. Strejk har dykt upp i diskussionerna även där.

Kommunalare lägger ner arbetet under den stora strejken i april-maj 2003. Kommer de att göra det igen?

Undersköterskorna Jenny Klingstam och Mari Viberg lämnar över namninsamlingen från undersköterskeuppropet till socialminister Lena Hallengren (S) på Socialdepardementet i Stockholm. 14 500 undersköterskor har skrivit under det så kallade undersköterskeupproret med krav på bättre arbetsvillkor och mer pengar till äldreomsorgen.

Och precis som Anki Jansson tror Marie Wiberg att ett uppror på lång sikt är effektivare än strejk. Bland annat har de redan fått träffa socialminister Lena Hallengren (S).

– Jag tror att folk i allmänhet vet hur viktiga undersköterskorna är för att samhället ska fungera. Visst skulle det vara effektivt för att få fram vår poäng om alla själva fick ta hand om sina gamla, men det skulle bara fungera några dagar. Det finns bättre sätt att påverka, säger hon.

Vad hände sen?

Tillbaka till 1969. Sympatin för gruvarbetarna är stor. En månad in i strejken stöds den av 64 procent av svenska folket och 80 procent anser att kraven är befogade. 

Men trots att bolaget förlorar enorma summor vägrar LKAB förhandla med strejkkommittén, som å sin sida inte vill erkänna förhandlingar på central nivå.

En trötthet infinner sig och den tidigare enade fronten splittras i två. Att hålla ut, eller fortsätta förhandlingarna på avtalsenlig väg efter en tillbakagång till arbetet?

En omröstning i strejkkommittén slutar 12–12 och ordförande Ture Rantatalo får utslagsrösten. Han väljer återgång.

– Med gråten i halsen går han upp och säger: Pojkar, vi måste se sanningen i vitögat, berättar Reino Viktor Niemi.

Men strejken blev ändå lyckad, enligt professor Maths Isacson. På kort sikt bidrog den till lönehöjningar med 14 procent samt att ackordssystemet avskaffades och månadslön infördes.

– LKAB fick strejkfrossa. Man gick ur arbetsgivarorganisationen SAF och flyttade huvudkontoret från Stockholm till Kiruna.

Strejken anses även ha påskyndat sjuttiotalets nya arbetslagstiftning.

– Den blev en symbol för den vänster-radikala politiken på 1970-talet och drev fram den svenska modellen, med las, mbl och förslaget på löntagarfonder. Palme började tala om att ta nästa steg i den ekonomiska demokratin, säger Maths Isacson.

Gruvstrejken drabbade inte gemene man. Men om exempelvis undersköterskorna går ut i strejk blir det kaos

Maths Isacson

Strejken i gruvorna var lyckad, men metoden verkar alltså inte vara vägen att gå för förskollärarna och undersköterskorna. Walter Korpi anser att det är rätt beslut:

– Strejk är inte framtidens väg. Det är en tvångsåtgärd som spelat ut sin roll. Spänningarna finns ju kvar, men i dag har man på ett annat sätt möjligheter till gradvisa förbättringar. Man kan använda andra metoder för att påverka utfallet av löner och andra förhållanden, säger han. 

Men professorskollegan Maths Isacson tror inte att det är slutstrejkat på svensk arbetsmarknad.

– Man ska aldrig räkna ut strejken som stridsmedel. Det har man gjort tidigare, att det var slut med strejker efter 1940-talet. Men det kan blossa upp igen. Missnöjet går inte att styra, och om förhållandena blir sämre vet vi inte vad som kan hända, säger han. 

För att en strejk ska bli effektiv i dag tror han att den måste riktas mot något särskilt känsligt område.

Men om yrkesgrupper som allmänheten är direkt beroende av skulle gå ut i strejk, som förskole- och undersköterskeupprorets medlemmar, har Maths Isacson en klar uppfattning om vad som kommer att hända. 

– Politikerna kommer att stifta en lag som gör det förbjudet att strejka. Det har gjorts förr. Gruvstrejken drabbade inte gemene man. Men om exempelvis undersköterskorna går ut i strejk blir det kaos, säger han.

Allt färre stora strejker

För att se det här innehållet måste du godkänna cookies från våra tjänsteleverantörer.