Det fackliga ljuset tänds i skolbänken
”Jag kan påverka direkt i facket”, säger Sebastian Dahlqvist som precis har börjat engagera sig fackligt i Seko på Comhem i Härnösand. Johan Bergström, IF Metall, och Sebastians Comhem-kollegor Jerry Svedin och Mona-Lill Larsson lyssnar. Foto: Mats Andersson/TT
Vad är egentligen viktigast, solidaritet eller rättvisa? Åtta personer från tre olika fackförbund funderar på saken. De går en facklig politisk grundkurs i Sundsvall.
En har jobbat 30 år i omsorgen och aldrig fått frågan om hon vill gå en facklig utbildning. En truckförare fick erbjudanden redan som nyanställd. Båda tackade ja och sitter nu tillsammans med sex andra i ring i en blekbeige kurslokal på ABF i Sundsvall. Den äldsta är nästan dubbelt så gamla som den yngsta, och en deltagare har haft en annan som barnskötare på förskolan.
Nu är de kurskompisar och dagens första övning handlar om värderingar.
– Dialog är viktigare än respekt. Om man inte pratar med någon spelar det ingen roll hur mycket man respekterar den, säger Johan Bergström, truckföraren som jobbar på Akzo Nobel.
– Okej. Men respekt är ändå respekt, säger kursledaren Elisabeth Hjorth.
Värderingar är svårt. Att välja ut vilka fem positiva värdeord de rankar högst från en lista är jobbigt. Att välja vilka de prioriterar lägst är näst in till omöjligt. Att välja bort acceptans och civilkurage smärtar, men tvingar alla till att fundera och diskutera. De enas om att värderingar förändras över tid, och att unga idag är mer individualistiska än äldre. Det är en facklig utmaning, men också en utmaning för samhället.
– Alla föräldrar borde prata med sina barn om vad som egentligen är viktigt i livet. De barn som har föräldrar som är idioter behöver få samtalen i skolan och förskolan, säger Sebastian Dahlqvist.
Han har själv inte lidit brist på samtal. Han är uppvuxen i en politiskt aktiv släkt och engagerade sig i Vänsterpartiet redan på högstadiet. Han tycker dock att politiken är trög. Förändringar tar för lång tid, och därför har han precis börjat engagera sig fackligt i Seko som ungdomsansvarig i klubben på Comhem i Härnösand.
– Det kan öppna dörrar, och jag känner att jag kan påverka direkt i facket, säger han.
Liksom de flesta i gruppen har Sebastian Dahlqvist gått sin första fackliga utbildning, Medlem i facket, tidigare i våras. Nu vill han och de övriga fördjupa sig.
– Man lär sig nya saker och växer lite som person, när man går en utbildning, konstaterar Marie Strandberg som är undersköterska i äldreomsorgen.
Anna Uppling och Marie Strandberg har båda jobbat inom äldreomsorgen i många år. Det här är deras andra fackliga kurs, den första gick de för några veckor sedan. Foto: Mats Andersson/TT
Hon får medhåll av jobbarkompisen Anna Uppling. Trots att deltagarna får betalt under utbildningen är intresset lågt för att delta, berättar de. På deras äldreboende, Tallnäs, ryckte de flesta bara på axlarna när de fackliga representanterna berättade om vårens fackliga utbildningar. Men Marie Strandberg och Anna Uppling kände att det var dags. De är nyss fyllda 50 och har inte längre småbarn, så nu finns tid att lära något nytt.
– Jag tyckte det lät intressant, men reaktionen från jobbarkompisarna var mer ”att ni orkar”, säger Anna Uppling.
Varken hon eller Marie Strandberg, som jobbat 30 år i äldreomsorgen, har fått frågan om facklig utbildning tidigare. Det har inte heller barnskötarna i gruppen.
– Jag visste inte ens att det fanns en utbildning man kunde få gå, men när jag fick informationen sökte jag direkt. Det är verkligen jättebra, säger Madeleine Thunfors.
Både hon och de andra deltagarna gillar att kursen är tvärfacklig. Genom att träffa människor från andra arbetsplatser och höra hur de har det på jobbet får de både perspektiv och konkreta tips.
På förra kursen diskuterades arbetskläder och det fick Gabriella Coox och Madeleine Thunfors att ta upp frågan på sin arbetsplats, Furudals förskola, som helt saknar arbetskläder.
– Vi får se vad det leder till, men nu är det en fråga facket prioriterar i alla fall, säger Gabriella Coox.
Bara två av kursdeltagarna har förtroendeuppdrag. Mona-Lill Larsson har med sina fyra år i klubbstyrelsen på Comhem mest facklig erfarenhet. Hon har gått flera fackliga kurser, men sökte grundkursen för att få repetition och påfyllning. Som aktiv i facket försöker hon alltid få sina kollegor att söka medlemsutbildningar, men de flesta tackar nej. De är inte intresserade eller tycker inte att de har tid.
– Egentligen borde alla medlemmar gå minst en utbildning så att de vet sina rättigheter och vad facket är, säger hon.
– Ja, det borde vara obligatoriskt. Man skulle kunna anmälas till grundkursen automatiskt när man blir medlem, fortsätter klubbkompisen Sebastian Dahlqvist i.
Kursledaren Elisabeth Hjorth har listat kännetecknen för en demokratisk stat. Foto: Mats Andersson/TT
Även Elisabeth Hjorth tycker att utbildningen är viktig och borde nå alla på arbetsplatserna.
– Man får höra så mycket om dåliga villkor och konstigheter på olika jobb när man leder de här kurserna. Tänk om alla visste vad som var okej, så att de i alla fall kom till facket och frågade när något verkade konstigt.
Själv har hon varit aktiv fackligt och politiskt i stort sett hela sitt yrkesliv. Fackliga kurser har hon hållit sedan 1990-talet och hon tycker fortfarande att det är lika roligt. Hon lär sig något nytt på varje kurs, men det bästa är att se utvecklingen hos kursdeltagarna, säger hon.
– Till första medlemskursen kommer många helt utan facklig kunskap. Första dagen kan de se lite bortkomna ut, men dag två kan man se att det liksom tänds någonting inom dem. Då vet man att de kommer att gå tillbaka till sina jobb och påverka. Det är häftigt.
LÄS OCKSÅ
LO vill underlätta för facklig utbildning
HRF:s recept: sätt mål för utbildningen
