Slutreplik i arbetarlitteraturdebatten

Det är knepigt att utifrån en uttalad politisk position föra en kritisk diskussion om konst och litteratur.

Arbetarrörelsens historia är full av klåfingriga politruker och politiska kommissarier. Men arbetarlitteraturens historia har också sina inslag av ett lika trångsynt och okunnigt politikförakt.

Hur man än ser det är kultur och politik sammanvävda.

En orsak till mina artiklar är att jag tror att konst och litteratur framöver än mer kommer att dras in i ett politiskt kraftfält. Desto viktigare blir det att man från ömse håll visar respekt för de i vissa avseenden olika verkligheter som formar den politiska respektive kulturella verkligheten.

Det var också min ambition i den artikelserie jag skrivit för Arbetet. Jag har nog inte helt lyckats.  Jag måste förtydliga en del.

Ord är viktiga här. Magnus Nilsson skriver att jag menar att arbetarförfattarna i dagens individualiserade samhälle ”borde […] försöka skapa någon slags emancipatorisk gemenskapskänsla”.

Men jag uttrycker det inte som att författarna ”bör” göra varken det ena eller andra. Inte heller att de ska ”skapa” något.

Jag talar om något jag kallar ”föregripande gestaltning”. Detta apropå konstaterandet att man kan förstå den klassiska arbetarlitteraturen som en sådan föregripande gestaltning av den individualisering som fått fäste i arbetarklassen som helhet. Det slaget är till stora delar vunnet, men problemet är att en del av segerns frukter visat sig bittra.

Vad som försvunnit på vägen är det spänningsförhållande till kollektivet som präglade arbetarlitteraturens erövring av individualiteten.

Att återerövra det spänningsförhållandet tror jag kräver en liknande ”föregripande gestaltning” av kollektiv tillhörighet, ömsesidiga beroendeförhållanden och gemensam handling. Detta talar jag om som en ”utmaning” för en modern arbetarlitteratur.

Det är något annat än att uttala mig om vad författarna ”bör” skriva om. För att citera mina egna ord: ”författarna skriver som de vill, och bara om de gör det skriver de bra”.

Jan-Ewert Strömbäck skriver (mer antydningsvis) att jag ”med politiskt färgade glasögon […] ifrågasätter eländesskildringar för att de inte skulle gynna arbetarklassens reorganisering”.

Politiska glasögon kan jag nog lika lite som någon annan lägga av mig. Det hindrar inte att jag precis som Strömbäck tycker att konstens och litteraturens värde ligger i dess förmåga att grumla de politiska glasögonen – att nyansera, komplicera och levandegöra vad som i den politiska sfären med nödvändighet lätt blir, och i viss mening måste bli abstrakt och generellt. Det tycker jag nog emellertid sällan att eländesskildringarna gör. Men, som jag skriver: ”sådant är svårt att kritisera utan att det missförstås”.

Jag skriver att dessa skildringar ”ansluter till” en bild av samhällets sociala skiktning som är en kungstanke i socialliberal tradition, en bild som i sin tur ”passar alltför väl in i” de nya moderaternas klassallians ovanifrån.

Detta är faktiskt en annan sak än att skriva att de är ”uttryck för en socialliberal ideologi” och ”ett led i borgerlighetens försök att forma en klassallians mellan de arbetande och bidragstagarna”, såsom Magnus Nilsson refererar min text.

Den handlar om hur litteratur tas emot, fångas upp och fogas in i ett litterärt-politiskt klimat – inte om vad de aktuella författarna tänkt, trott och velat med det de skrivit. Som författare kan man aldrig göras ansvarig för det förra, även om det naturligtvis är bra om man är medveten om hur den scen ser ut man kliver in på.

Ett sista missförstånd kan jag inte undgå att ta upp eftersom det handlar om hela värderingen av den klassiska arbetarlitteraturen. Nilsson tillskriver mig uppfattningen att arbetarförfattarnas förhållande till den borgerliga litteraturära institutionen slutade i ”total underkastelse”.

Men när jag skriver att de för att erövra parnassen ”själva erövrats med hull och hår” var det, vilket tydligt framgår, ett referat av hur Ivar Lo upplevde saken i mitten av 30-talet. Hans frustrationer då illustrerar ytterligare mitt ärende, att belysa det klassmässiga spänningsförhållande en (presumtiv) arbetarförfattare hamnar i – då som nu.

Att leva i detta spänningsförhållande betyder inte att vara ”determinerad av det materiella varat”, för att anknyta till den tolkning av min text som Cecilia Persson gör. Vi lever alla i ett samhälle präglat av en mångfald ojämlikheter, dominans- och underordningsförhållanden – inte bara ekonomiska. De flätas samman på olika sätt hos olika människor. Vi hanterar dem på olika sätt. Vi gestaltar dem på olika sätt – för oss själva och andra. Det är på detta sätt som klass ”inträffar”, för att nu knyta an till det citat av EP Thompson som hon anför.

Mitt avstamp var arbetarlitteraturens klassiska period under mellankrigstiden. Strömbäck lyfter fram några författarskap i den efterföljande perioden – Lars Ahlins och Folke Fridells. De skiljer sig från den tidigare generationen arbetarförfattare, som i betydande grad berättade om vägen från bondesamhälle till industrisamhälle, på så sätt att de står mitt uppe i industrisamhället. Men i de böcker Strömbäck tar fram liknar de sina föregångare (och skiljer sig från det mesta av dagens arbetarlitteratur) på en i mina ögon central punkt.

Både Tåbb och Rivar-Bohm förhåller sig och relaterar hela tiden till ett ibland underförstått, ibland högst närvarande kollektiv. Lite tillspetsat kan man rentav beskriva deras berättelser som en slags individens dialog med klassen och rörelsen.

Hos Tåbb är det explicit. Han kämpar med en gradering av sitt människovärde som dömer honom till utanförskap som i hans ögon bärs upp av den sociala omgivningen och arbetarrörelsen. Han reser sig ur detta utanförskap, men inte genom att bejaka sin individualitet och ”satsa på sig själv”. Han gör det genom att forma en oerhört radikal jämlikhetstanke där han vill befria individen ur hens fångenskap i klassamhällets värdehierarkier. Han kallade ju sitt författarskap för en ”förbön för de dömda”.

”Dömda” av klassamhället är vi ju alla (det är som jag uppfattar det ett budskap i Cecilia Perssons inlägg). Hos Rivar-Bohm är kollektivet lika självklart närvarande, ömsom som ett ”vi” ömsom som ett ”dom”, som han hela tiden grälar med. Men han talar utifrån en förlorad tillhörighet genom att han till skillnad från sin omgivning inte vill finna sig i sina villkor. Hans revolt blir en ensam revolt, men det är en revolt som startar i kollektivet och trots dess motstånd inte för ett ögonblick slutar att adressera kollektivet.

Slutligen: jag delar helt Magnus Nilssons uppfattning då han skriver: ”litteraturen är inte bara en produkt av den föreliggande klassverkligheten” – av den borgerlighetens renässans och arbetarklassens vanmakt i lever i. Litteraturen har en potential att skriva sig ut ur tidens gränser och på så sätt bidra till en förändring.

Böckerna om Tåbb och Rivar-Bohm visar just på denna potential. Det sätt Fridell på 1940-talet gestaltade problematiken kring arbetets värde och mening blev en given referenspunkt i 1970-talets debatt och reformrörelse för arbetslivets förnyelse. För mig har hans författarskap varit en ständigt närvarande inspirationskälla i hela min fackligt-politiska och skriftställargärning.

Samma med Lars Ahlins jämlikhetstanke, som går ju går långt utöver de mer begränsade politiska diskussioner vi vardagsvis för om inkomst- och maktfördelning i samhället. Det är inte svårt att se hur den ekar i den mer ”universella” jämlikhetstanke som Anders Nilsson och jag pläderar för i den bok vi publicerat i höst – Jämlikhetsnormen.

Potentialen finns, det visar historien. Men huruvida arbetarlitteraturens kraft finns kvar vill jag nog ändå mena är en ännu obesvarad fråga. En utmaning.

Örjan Nyström