Välbekanta klingar fackliga företrädares formuleringar om de mest själsdödande jobben: Arbetaren hänger av sig huvudet i omklädningsrummet och går sedan in och jobbar. LO-kongressen i somras uppmärksammade hur ökningen av bemanningsföretag och andra varianter av inhyrd arbetskraft sätter arbetsmiljöföreskrifter ur spel. Kraven på omväxling, rotation och raster gäller möjligen fast anställda, liksom frågor om arbetets innehåll överhuvudtaget; inhoppare och löst anställda kan, precis som när de löpande banden introducerades, tvingas arbeta hela arbetstiden med samma enformiga moment.

Taylorismens lobotomi sammanfattade författaren Folke Fridell på det här sättet:

”Tempoarbetarna har inte längre någon användning av hjärnan under arbetstiden och biologin lär oss att en onödig kroppsdel krymper samman för att med tiden helt försvinna.”
(Ur Återblick och framtidssyn,
1970)

Av svenska författare är Fridell sannolikt den som mest vältaligt gjort upp med det som kallas arbetssamhället. Det är inte bara de kapitalistiska produktionsförhållandena som hans romanfigurer brottas med, utan hela maskinsamhället. Ja, i förlängningen arbetet som sådant. I det avseendet skiljer sig Folke Fridell från samtida författarkollegor. Han och Ivar Lo-Johansson hade motsatta uppfattningar om arbetarlitteraturens estetik, innehåll och funktion.

Deras polemik var fruktbar. Likaså har senare tiders debatter höjt genrens status i det offentliga samtalet. (De många läsarna torde inte efterfråga någon statushöjning.) Det gäller också Örjan Nyströms analyser i Arbetet och på arbetet.se. De är naturligtvis inte invändningsfria, men jag nöjer mig med att något komplettera Nyströms panorama.

Ibland blir arbetarlitteraturen ifrågasatt för att alltför mycket intressera sig för etablerade och välmående människor, i andra sammanhang för alla eländesskildringar.

Jag kommer att tänka på ett av den svenska romankonstens främsta verk, nämligen Lars Ahlins Tåbb med manifestet, som handlar om en ung man i arbetslöshet och ekonomisk depression. Han vill så gärna vara en riktig arbetare, gärna också kommunist, men har förläst sig på det kommunistiska manifestet; orden om ”passiv förruttnelse” ser han som en etikett av honom själv.

Jag intervjuade Lars Ahlin två gånger; när jag förberedde mig för den första intervjun talade jag med en arbetarförfattare, aktuell då på 1980-talet. Denne sa att Ahlin och Tåbb hade i grunden fel. En arbetslös är inte per definition trasproletär och därmed inte någon passiv förruttnelse.

Jaha, så kan det gå. Tåbb fick inte vara proletär. Och han kvalade inte heller in som trasproletär.
Den som med politiskt färgade läsglasögon reagerar mot en romanfigurs upplevelser, den som ifrågasätter eländesskildringar för att de inte skulle gynna arbetarklassens ”reorganisering” tänker bort behovet av nyanser och komplexitet i romanfigurernas verklighetsuppfattningar.

Åter till polemiken i slutet av 1940-talet. Redan före sin debut som romanförfattare hade Fridell svurit i arbetardiktens tempel och utmanat samtida författare som Ivar Lo-Johansson. Kritiken var skoningslös, en ren utskåpning av den tidens tongivande arbetarlitteratur, levererad år 1947 i en artikel i Folket i Bild med rubriken ”Arbetarna och proletärlitteraturen”.

Här skriver Fridell att medan maskinreligiositeten säkrar sin maktställning i världen, tynar proletärdiktningen bort ”i en diffus obetydlighet”.

Detta konstaterande övergår därefter i påståendet att den art av proletärlitteratur som mottagits med entusiasm ”skapar servilitet och falsk förnöjsamhet”. Den har inskränkt sig till att skildra och dokumentera den materiella fattigdomen. ”Som impulsgivare och visionär framtidsskapare saknar den värde i allt väsentligt.”

Alternativet är att blottlägga den nya fattigdomen, bristen på människovärde och, vilket var särskilt viktigt för Fridell, sluta idealisera maskinen. Proletärdiktningen måste, skriver han, rikta in hela sin kraft i kampen för de mänskliga rättigheterna också i ett automatiserat samhälle.

För denne syndikalist från småländska Lagan var det självklart att arbetarna tvingas fortsätta leva ett torftigt liv även om den materiella tillvaron blir bättre. Torftigheten består så länge den ekonomiska och industriella demokratin återstår att förverkliga.

”Som trettonåring såg jag en gammal man förlora tre av fem fingrar i en rivmaskin; jag hade väckts upp av tjutande fabriksvisslor till ett liv mitt ibland spelande remskivor.
Jag hade sett maskinkuggar tugga sönder armar på goda vänner och kunde inte heller sjunga maskinernas lov så som Kjellgren eller Lundkvist.”

Detta citat ur den självbiografiska skildringen Bokens vecka (1967) är ett uttryck för hur Folke Fridell också själv såg sig som företrädare för en ny svensk arbetarlitteratur.

Det bör påpekas att Ivar Lo-Johansson hyste sympati för de Fridellska verken, även om sympatin inte var besvarad. I sin bok Till en författare (1988) skriver han att Fridell är en av de främsta arbetarförfattarna, nämnd tillsammans med Maja Ekelöf, som skrev Rapport från en skurhink.

Han påpekar att de flesta av Sveriges över två miljoner två hundra tusen organiserade arbetare måste lyda när någon befaller. Kollegan och antagonisten kunde inte ha sagt det bättre själv. Även om de båda hade olika syn på arbetardiktens uppgift, torde de ha varit överens om många av uttrycken för arbetslivets ofrihet.

Arbetarna är, enligt Folke Fridell, fortfarande egendomslösa. Inte särskilt mycket har förändrats av att arbetarna säljer sin arbetskraft i kollektiv form.

Ivar Lo-Johanssons inställning kom till uttryck i ett nära samarbete med Lantarbetareförbundet och Gunnar Sträng, gestaltat inte minst i den självbiografiska romanen Socialisten, och i Till en författare sammanfattar han att arbetet är det högsta.

De båda författarna hade olika bakgrund i sina kroppsarbeten och miljöer. För stataren blev det en frigörelse när lantarbetet övergick till lönearbete. En sådan maktlöshet och förnedring som statarna upplevde var av en annan art än det beroende och den utsatthet som Fridells textilarbetare var med om. I båda fallen handlade det om begränsad frihet i vardagen och minimal frihet i arbetet, men ett lönearbete ger, medger författaren, mer av värdighet och frihet än arbete för naturaförmåner.

När jag besökte handskriftsavdelningen vid Lunds universitetsbibliotek tidigare i år och botaniserade i Fridells arkiv, slog det mig hur Lo-Johansson tog ansvar för andra författare i genren. Ivar Lo-Johansson berättar i ett brev till Fridell i september 1964 att han under en resa i Sovjetunionen lanserat Fridells Död mans hand. Han föreslår Fridell att skicka översättaren Tamara Tumarkina ett exemplar, vilket också sker.

Översättaren skickar boken vidare för granskning till förlaget Progress skönlitterära redaktion. Beskedet nästan två år senare är inte jakande, utan avvaktande.

När en författare så fort han fick chansen argumenterade för att arbetarna själva skulle ha makten, oberoende av sina organisationer, så var det synnerligen obekvämt i dåvarande Sovjetunionen.

Mycket har förändrats sedan de båda stora arbetardiktarna initierade arbetslivs- och socialpolitisk debatt i Sverige. Men frågan om maktförhållandena i arbetslivet är fortfarande ständigt aktuella. Lagen om anställningsskydd är perforerad med kryphål. Bemanningsföretagens intåg skapar, som Kristian Lundberg så effektivt och dramatiskt skildrat i Yarden, stora grupper av otrygga, exploaterade arbetare utan de rättigheter som fast anställda har. De delar villkor med Folke Fridells romanfigurer, Rivar-Bohm och Hopp-Jerka, som med sådan kraft skrev in sig i litteraturhistorien.

Jan-Ewert Strömbäck

Läs Örjan Nyströms essä!

”Tillhörighet och oberoende” finns att läsa här!