Jag läser den pågående debatten i Arbetet, och Örjan Nyströms essäer är mycket viktiga och läsvärda. Magnus Nilssons seriösa kritik av Nyström är initierade och reflekterande utifrån hans position som litteraturforskare med arbetarlitteratur som sitt forskningsområde.

Kodordet när jag var doktorand var ”determinerad”, och jag upplever att kodordet även i debatten i Arbetet är ”determinerad”.  Ekonomi som avgörande instans för medvetandet och Marx ande svävar osaligt över Örjan Nyströms essäer och Magnus Nilssons sympatiska och respektfulla svar.

Den strukturella marxismen betonar det materiella varat som överordnat alla skiftande mänskliga erfarenheter och hur individer oberoende av kön, sexualiteter, etnicitet (osv) – intersektionellt – upplever och talar om sig själva. Att påstå att människan/mänskligheten lever med ett falskt medvetande utifrån vår plats (klass) i den ekonomiska strukturen(kapitalismen) är djupt provocerande och problematiskt både för den frie/fria forskaren och för författaren.

Hur en människa upplever sig själv och hur hon definieras utifrån är två skilda saker. Vem har rätt att påstå att en människa är förtryckt som inte upplever sig som förtryckt? Här tvingas forskaren och författaren göra halt och välja sina ord, begrepp och teoretiska ansatser:  Korrelationen mellan medvetande och erfarenhet. Hur ska klassamhällets tankefigurer begripliggöras? Vem ska förmedla dem? Vem har störst mandat: den papperslösa flyktingen som bakar bröd på nätterna för 23 kronor i timmen eller den som skriver om den papperslöse flyktingen som bakar?

Jag associerar till den språkliga vändningen (the linguistic turn), vars startpunkt jag daterar till E. P Thompsons förord till klassikern The Making of the English Working Class (1963):

Klass inträffar när några personer, på grundval av gemensamma erfarenheter (ärvda eller delade), upplever och uttrycker att de har identiska intressen, inbördes, och gentemot andra personer vars intressen skiljer sig från deras intressen (och vanligvis står i konflikt med dem).

Alltså en förskjutning från det determinerande ordet “är” till det förhandlingsbara “inträffar”.  När Örjan Nyström ställer frågan om ”tillhörighet och oberoende” inom arbetarlitteraturen och Magnus Nilsson svarar att litteratur och tillhörighet visst kan skiljas åt och rent av bör skiljas åt, tolkar jag det som att det är orden ”är” och ”inträffar” som är centrala.

Ulrika Holgersson skriver i förordet till sin ytterst teoretiskt skärpta avhandling Populärkultur och klassamhället: ”Jag är född på 70-talet i en akademisk miljö, i vad många lite slentrianmässigt skulle kalla en medelklassfamilj”. Därmed har hon markerat sin rätt att tala om klass även om hon så att säga redan vet att tillhörighetsfrågan är problematisk.

Ulrika hade sin disputationsfest på residenset i Malmö eftersom hennes farsa var landshövding. Jag passade Ulrikas dotter och gick aldrig på festen. Ulrika höll ett fantastiskt tacktal till mig, berättade min dotter som fick gå istället för sin morsa. Jag lämnade universitetet som teoretiskt övertygad postmarxist. Jag har nyss skickat mitt manus till förlaget: Att bära sin egen kropp – en rapport. Jag känner att klass är så förbannat mycket att det gör ont. Det gör ont. Smärta inträffar inte, smärta är.

Kanske är det vad Örjan Nyström försöker förmedla? De som ska bära klasskonflikten blir aldrig oberoende och den tillhörighet man får är vetskapen om att man trots alla år på universitetet aldrig varken kunde eller ville tillhöra medelklassen. Kanske arbetarlitteratur som skrivs på tryggt avstånd från det den skriver om per definition inte kan vara emancipatorisk, mer än för den individuella författarens egna inre drama?

Cecilia Persson