Beskedet kom som en blixt från en klar himmel. Med mindre än ett dygn innan LO:s kongress skulle starta drog sig Pim van Dorpel, valberedningens kandidat till ny ordförande, ur. 

Hur kan en person gå ifrån att i ena stunden vara tilltänkt att leda självaste Landsorganisationen till att kasta in handduken? Vad kan ha hänt? Vad kan man ha grävt fram? 

Människor lever och lär

Pim van Dorpel berättar i en exklusiv intervju i Arbetet om vad som föranledde beslutet. Han beskriver en uppväxt i Nyköping, en grabb som varit både vilsen och sökande. Där och då, i Ultima Thules hemort, fann han stöd hos personer inom vit makt-rörelsen. 

När han var 15 kom han på andra tankar, då genom starka möten genom kyrkans arbete med flyktingar. Men vad hann hända innan dess? Pim van Dorpel kan kanske ha fångats när han gör något dumt. Han vet inte. 

Både LO och Pim van Dorpel gör nog rätt i att reda i detta bortom den mediabevakning en ordförandepost inneburit. Men han bör bemötas med det enda rimliga som anstår en rörelse med ovan nämnda ideal: med blicken framåt. 

Risk för LO

Om man väljer en annan väg kommer det bli mycket svårt att hitta ledare i framtiden. Unga idag har nämligen inget ”kanske” att gömma sig bakom. De fotar, filmar, filmas och fotas när de gör bort sig. Allt de gör finns sparat hos dem själva, någon annan eller hos staten eller någon datajätte. 

Och i ärlighetens namn är det väl inte perfektion man söker när poster inom facken ska tillsättas? När valberedningen läste upp sina högt uppställda krav utifrån LO:s behov fanns inget sådant formulerat. 

Han kallade sig patriot och Sverigevän, en bakgrund han är långt ifrån ensam att dras med. Han berättar också att han helt enkelt inte vet vad som sas eller gjordes, att ”vad som helst” kan komma att dyka upp, vad som kan finnas på film.

Det är inget sätt att börja ett nytt jobb i rampljuset, allra minst för en person som sedan innan är relativt okänd för den breda allmänheten. Det skulle inte vara bra för honom som person och det skulle innebära en risk för LO.

Bildningsidealet väger tungt

Många har nog hunnit tänka det värsta. Men facit i hand kan vi dock konstatera att det för en gångs skull stämde att ”personliga skäl” faktiskt vare skälet. Behovet av att göra upp med sig själv och sina gamla demoner.

Och när han nu träder fram är känslan ändå ”jaha, var det allt?” I alla fall hos oss som faktiskt tror på de ideal som byggt svensk fackföreningsrörelse. Inte för att den på något sätt urskuldar nazism eller andra splittrande ideal utan för att den utgår ifrån att människan är i ständig rörelse.

Man lever och man lär. Det livslånga lärandet. Bildningsidealen. Den positiva människosynen. En öppen dörr för den som är nyfiken eller i behov. Ett alternativ till tuffa grabbar med drömmar om våld och makt. Allt detta är grunden i vad man sysslar med.

Ingen nazist idag

Men idag är Pim van Dorpel ingen nazist och att han en gång varit det kan inte vara honom till last om de värderingar arbetarrörelsen säger sig förespråka faktiskt betyder något.

Hans avhopp är snarare en nyttig påminnelse om människans natur i allmänhet och den ansvarsfulla kärlek arbetarrörelsens ledare faktiskt kan visa sin rörelse i synnerhet. Att kliva åt sidan var precis en sådan. 

Vill medlemmarna i Hotell- och restaurangfacket ha honom kvar bör han kunna återvända dit. Och blir han aktuell för ordförandeposten på LO framöver bör diskussionen handla om hans politiska åsikter och hans ledaregenskaper. 

Nu har LO en ny ordförande i Johan Lindholm men det betyder inte att det på något sätt är kört för Pim van Dorpel. Han kan med all sannolikhet komma igen med än fler lärdomar i bagaget. En ledare som lever, lär och är som folk är mest är väl exakt det fackföreningsrörelsen behöver.