Att a-kassan är en synnerligen viktig del av arbetsmarknaden är klarlagt. En rimlig a-kassa underlättar hög tillväxt. Den får ekonomin att fungera smärtfritt och håller nere arbetslöshet genom att matchningen på arbetsmarknaden underlättas.

Så långt brukar arbetsmarknadens parter och de flesta ekonomer och politiker vara överens när man frågar dem.

Men om de flesta nu är så rörande ense om a-kassans betydelse, vad vinner vi då på att byta system från lagstadgad till avtalad a-kassa?

Det var också huvudinvändningen från ekonomiprofessor Lars Calmfors när han fullständigt sablade ned förslaget om kollektivavtalad a-kassa på ett seminarium hos SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, i veckan.

– Jag är förvånad över parterna vill ta över. Jag blev inte klokare av att läsa parternas ingångar. Skälen till parternas förslag är grumliga.

Politiker motarbetar a-kassan

Enligt Calmfors handlar det till syvende och sist om vem som fattar bäst beslut om a-kassan, politikerna eller parterna. Och där ser han inte att parterna skulle göra det bättre.

Men här berättar de senaste decenniernas utveckling en helt annan historia.

Vi har vant oss vid att många politiker, speciellt högerpolitiker, aktivt år efter år, motarbetar en rimlig a-kassa, åtminstone för lågavlönade, arbetare och LO-anslutna.

Hos många högerpolitiker verkar viljan att sänka a-kassan för lågavlönade rent av vara deras främsta drivkraft för att över huvud taget ge sig in i politiken.

Av insikten om a-kassans betydelse för svensk tillväxt och svensk sysselsättning syns då inte ett spår. Och så sent som i förra veckan lade Centerpartiet fram ett förslag om kraftigt sänkt a-kassa – som partiledare Muharrem Demirok föraktfullt kallade ”bidrag” – för att i stället slussa över a-kassepengarna till andra utgifter i Centerns alternativa statsbudget.

Vad kallar man det? Okunskap om a-kassans betydelse? Eller bara ett utslag av politiskt förakt mot lågavlönade?

Svårt lita på arbetsgivarna

LO:s erfarenhet att politiker inte alls sköter a-kassan till landets och sysselsättningens fromma är alltså många gånger i högsta grad relevant. Vi ser den gång på gång.

Lars Calmfors anser att parterna lägger för mycket ideologi i frågan. Men det är faktiskt ingenting mot vad politikerna gör.

Kan då arbetsgivarna tänka sig att a-kassan blir en del av kollektivavtalen?

Ja, de är i alla fall positiva till att frågan utreds.

Men tyvärr har de en orealistisk ingång.

Arbetsgivarna har deklarerat att de vill bli av med det man anser vara en ”överfinansieringen” av a-kassan.

I klarspråk vill de att det som blir kvar av arbetsgivaravgiften ska sänkas med mer än vad a-kassan kostar om parterna tar över a-kassesystemet.

Så kan man säkra medlemmarna

Budgettekniskt skulle det innebära att en viss summa av statens inkomster är öronmärka för a-kassan. Men så är de inte.

A-kassan är i dag en del av statens utgifter som statens samlade inkomster ska räcka till. Därför är det minst sagt olyckligt att Svenskt Näringsliv har satt upp möjligheten till lägre kostnader för arbetsgivaren som ett viktigt skäl att överhuvudtaget utreda frågan om kollektivavtalad a-kassa.

Utan tvekan har alltså LO många emot sig i förlaget, alltifrån politiker som hellre vill skära i a-kassan än öka sysselsättningen till arbetsgivare som hoppas på lägre egna utgifter.

LO bör dock driva frågan vidare. Att verka för att a-kassan blir avtalad framstår så här långt som ett bra sätt att säkra medlemmarnas intressen och samtidigt stärka den svenska partsmodellen.