För precis 40 år sedan besegrade högern vänstern på Stockholms gator.

Löntagarfonderna, LO:s idé för hur Sverige skulle ta ett avgörande steg mot ekonomisk demokrati, mobiliserade som ingen annan fråga borgerligheten.

När fonderna till slut blev verklighet 1984 var de till sin utformning något helt annat än man drömt om på det radikala 70-talet.

Kampen om löntagarfonderna kan sägas markera början på slutet för diskussionen om den ekonomiska demokratins vara och icke vara. Sedan dess har marknadskrafterna släppts lösa med all sin kraft.

40 år senare befinner vi oss i en ohållbar situation. 

Ingen demokratisk kontroll

Vi har nu en skola som både ägs av utländska riskkapitalister och som tillåts suga ut kommuner som knappt har råd att erbjuda grundläggande välfärd.

Vi har ett apotek som inte kan garantera att livsviktig medicin finns inne men som i stället erbjuder klubbmedlemskap och rabatt på smink. Vi har en arbetsmarknad där människor som sliter som djur varken kan räkna med att ha råd med en bostad, bli behandlad med värdighet eller ha råd med mat. 

Och alla ingrepp som syftar till att på något sätt reglera marknaden likställs med kommunism. Med dystopiska bilder på brödköer från Sovjet hytter högern och annat marknadsvurmande folk med fingret om någon, mot förmodan, vågar föreslå minsta lilla reglering.

Med denna logik har vi svenskar alltså helt tappat greppet om ekonomin vilket också visar sig innebära demokratiska problem. Vi bestämmer inte längre själva vad våra gemensamma resurser ska läggas på.

Skolor får etablera sig vart de vill och det som tidigare var offentliga uppgifter är nu lagskyddade företagshemligheter. Vi importerar skyhöga elpriser trots inhemskt överskott. Vi skänker bort ändliga resurser till internationella gruvbolag.

Svenskar köar till mat

Vi har testat nedskärningar administrerade av både röda och blåa regeringar.

Nu är vi här. Nu har vi testat. Oaktat vilken sida man stod på 1983 eller vilken sida man valt idag så kan vi konstatera att det lett till att människor i Sverige bokstavligt talat köar för mat.

Det blev inte kommunismen som drev oss dit utan det oklara marknadsmonstret alltför många, mer eller mindre medvetet, förväxlar med frihet. Ska vi ha det så här?

Efter demonstrationerna 1983 blev det inga riktiga löntagarfonder och det lär det inte heller bli 2023. Men vad gick förlorat?

Drömmen om något mer än en indexering av ditt eller datt. I stället etablerades en övertygelse om att frihet och demokrati är det samma som att vem som helst får sko sig på bekostnad av vem eller vad som helst.

Brödköer som högern varnade för

Ladorna är fulla, statsskulden låg och ännu ett jobbskatteavdrag är på rull.

Trots högergnäll är det exakt detta vi både oroade oss och varnade för.

Den fria skolmarknaden, den sänkta skattekvoten, den skenande ojämlikheten och kapitalkoncentrationen.

Nu har vi de brödköer högern varnade att löntagarfonderna skulle leda till. Vad fritt och bra det blev.