Redan är spekulationerna i gång:

Vem blir den första liberala riksdagsledamoten som bryter Liberalernas partilinje och vägrar rösta ja till ett SD-förslag?

Frågan är befogad när vi ser de enorma konvulsioner som nu skakar Liberalerna dagarna efter valet.

På Twitter kastar sig partiets integrationspolitiska talesperson Robert Hannah över DN:s ledarsida (oberoende liberal) och kallar den centerpartistisk, vilket tydligen ska tas som en grov oförskämdhet.

”Era råd är inte mycket värda för mig”, skriver han till DN:s ledarskribenter.

Alice Teodorescu Måwe, högerdebattör och anställd lobbyist på friskolekoncerner Academedia, försvarar också Liberalernas partiledning.

”De försök som nu görs för att locka över liberaler till andra sidan, i strid med Liberalernas löfte till väljarna, är vämjeliga i sin totala ynklighet”, skriver hon på flytande högerhatiska.

Men skräcken känns och frågan är berättigad:

Vem blir den första liberalen att bryta partilinjen?

Fortsatta privatiseringar

Även partiets högerflank och övriga konservativa partier måste ta problemet på allvar. För Liberalernas situation är unik. Här finns inte samma politiska utbytesmöjligheter inom realpolitiken som inom resten av det konservativa blocket.

Det tongivande partiet Moderaterna har till exempel en färdig ekonomiskpolitisk plan som de vill genomföra.

Planen är att fortsätta med de privatiseringar och den nedmontering av svensk välfärd som alliansregeringen inledde mellan 2006 och 2014.

Det är för övrigt detta faktum som fick friskolekoncernernas aktiekurs att tokrusa till nya höjder så snart valresultatet pekade mot en konservativ seger.

Och de eftergifter som Moderaterna behöver göra gentemot SD för att få igenom sin ekonomiskpolitiska plan är inte svåra för Moderaterna att acceptera.

Har Pehrson något att ge?

Dessa eftergifter lär handla om kultur, skiktning av vård efter svenskhet, neddragningar i förorter, utrensningar på biblioteken, angrepp mot minoritetsgrupper och andra förändringar som SD driver för att långsiktigt trissa upp motsättningarna mellan olika samhällsgrupper.

Denna utveckling kan Moderaterna leva med. Bara de får genomföra sin ekonomiskpolitiska plan.

KD, Kristdemokraterna, har å sin sida de senaste åren hämtat tydlig inspiration från den amerikanska kristna högern. USA:s kristna höger har i dag till stor del utvecklats till en stödorganisation för Donald Trump. På samma sätt har KD alltmer förvandlats till ett stödparti för Sverigedemokraterna.

Men Liberalerna?

Helt säkert kan partiledaren Johan Pehrson rabbla upp en massa punkter som Liberalerna nu vill få igenom i förhandlingar med Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson.

Men har man någonting att ge?

Kan och vill Liberalerna verkligen släppa igenom nya lagar som är baserade på svenskhet och hudfärg.

Liberalernas ideologiska svårigheter syntes tydligt när partiledare Johan Pehrson i ett sista utspel några dagar före valet försökte locka kvar liberala väljare genom att lova att ”aldrig släppa fram SD i en regering”.

Gott så.

Men det är helt betydelselöst.

Raskulturell omdaning

Det är realpolitiken som betyder något. Det är de politiska reformförslagen som räknas. Och om Liberalerna ska vara en del av ett konservativt block som styr Sverige blir de också tvungna att säga ja till delar av Sverigedemokraternas raskulturella samhällsomdaning.

Det är därför ofrånkomligt att spekulera i hur länge det dröjer innan liberala riksdagsledamöter börjar tvivla på att en ny borgerlig ekonomisk politik måste åtföljas av antiliberala SD-krav.

Med visshet om de kommande fyra årens drabbningar känns det som om Liberalernas sammanbrott bara har börjat.