RECENSION. Ramberättelsen i Alex Schulmans nya roman Malma station röjer inget makabert. ”Fem personer reser med tåg genom Sverige” står det på baksidan, och inget mord ombord på tåget aviseras.

Men om baksidetexten hade nämnt att personerna har familjekopplingar skulle man ha börjat ana oråd, då släkt- och familjerelationer är ett tema som Schulman både i sitt författarskap och sitt poddskap angripit med rovdjursaptit.

I Malma station antar skildringen av familjelivet ofta skepnaden av en sadistiskt regisserad naturfilm: köttslamsor yr, föräldrar gallrar ut odugliga ungar, nackar knäcks som av en händelse precis när man fattat tycke för djuret. 

Men det är inte på själva tåget som det gräsliga utspelar sig, utan i minnen som tågresenärerna återkallar. Minnena är nästan gotiska i sin karaktär. Det vackra och det trygga existerar bara i stunden och måste snabbt omintetgöras. Kroppens skal är så tunt att det när som helst kan brista, vilket det också gör i ett antal scener. 

Detta beskrivs med en viss munterhet i tonen, som när en avbiten bröstvårta glänste i morgonsolen.

Malma station av Alex Schulman (Albert Bonnier förlag).

Själsliga skador

De kroppsliga skadorna på både människor och djur är ändå av underordnad betydelse. Det är när karaktärerna tillfogas själsliga skador i sitt sökande efter kärlek som Schulman ägnar dem sin totala uppmärksamhet.

Ofta utdelas hugget i en sista blixtrande mening av ett stycke: en familjehemlighet röjs, en förälder förråder sitt barn, en framtid tillsammans omöjliggörs genom en enda replik. 

Vad är källan till tragiken? Det vidriga minnet som inleder texten kunde sägas vara ett slags urtrauma: Harriet, en av två systrar, hör genom väggen att föräldrarna ska skiljas och systrarna hamna hos var sin förälder. Ingen av föräldrarna vill ha henne:

”Varför vill du inte ta Harriet?” frågade mamma.
”Varför vill inte du ta henne?”
”Nu frågar jag dig”, sa mamma.
Harriet låg i sängen och blickade upp i taket.
”Det vet du lika bra som jag”, sa pappa. Han drack ur mjölkglaset. ”Jag tycker det är svårt med Harriet. Vi lirar inte riktigt”.

Utan kontakt med vare sig mamman eller systern blir Harriets chans i livet att lyckas lira med pappa, som tråkigt nog är lättirriterad, självupptagen och vårdslös.

Den vuxna Harriet får vi lära känna via normie-maken Oskar som en gränslös, impulsiv romantiker.

Deras gemensamma dotter Yana får klara sig bäst hon kan i stormen som uppstår mellan Harriet och den alltmer stela och kontrollerande Oskar.

Karaktärer formas

Att reda ut exakt hur bokens karaktärer formas (och här framförallt skadas) av sina respektive nära relationer verkar inte vara textens huvudsyfte. I en intressant passage tycks Oskar få i uppdrag att försvara texten (och kanske i förlängningen Schulman själv?) från anklagelser om att vara alltför simplistisk i sin syn på hur vi påverkas av våra föräldrar och den fruktansvärda makt de har över oss:

Harriet trivs där. De räta linjerna, från barndomen ända upp till nuet, allt man är nu kan och måste förklaras med något som hände då. Ibland kan han avundas henne för hur trygg hon är i den här banaliteten, så säker på alla de här sambanden.

Intressant är också hur frånvarande den yttre världen är, trots att berättelsen utspelar sig i tre olika tider. Det finns ingen tidsanda, inga samhällsfaktorer. Det finns ett fåtal tidsmarkörer, men de är perifera och lösa i konturerna (var 2G-nätet över huvud taget ett begrepp innan 3G-nätet fanns?).

Det finns löpsedlar som tillkännager att USA invaderat Irak, men deras roll blir närmast att understryka att inget på utsidan förmår påverka det som sker inuti det tillslutna kammarspelet, eftersom krafterna på insidan är så starka. Kanske är det också det utsatta barnets syn på saken. 

Malma station är ett slugt berättat släktmysterium. Det är spännande, obehagligt, snaskigt, lättläst och stundtals väldigt vackert.