KOMMENTAR. Så dök den till slut upp, under valrörelsens sista skälvande dagar, debatten om en litterär kanon för skolbarn. Initierad av Expressens kulturchef Victor Malm, som snabbt fick kritik av Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson, med en diplomatisk mellanposition av Hynek Pallas i GP.

Debatten gläder mig, men det förvånar att ingen av kulturcheferna lyfter bildning och likvärdig skolgång som ett argument för en litterär kanon, utan fokuserar på själva läsandet i sig.

“Läsfrämjandet – i hela samhället – är en ödesfråga” skriver Victor Malm och ja, det har han rätt i. Vi måste göra något åt den bristande läsförståelsen, alltså inte läskunnigheten, utan förmågan att analysera det man läst. Han föreslår därför att ett första steg på vägen kan vara en litterär kanon.

För “Utan en befolkning som är utrustad med den färdigheten, som är en form av koncentration, finns inget demokratiskt samtal, ingen upplyst offentlighet.” Och ja, det har han ju också rätt i. Liksom Karin Pettersson när hon på samma tema skriver att “Att lära sig läsa är att lära sig tänka.

Den som inte behärskar språket blir lätt fånge i ett underläge, utan makt att kunna formulera sig inför sig själv eller göra sin röst hörd.” Så nej, för att träna läskunnighet och läsförståelse behövs ingen kanon, däremot större tillgång till både fysiska och digitala böcker och mycket lärarledd lektionstid med i princip vilken litteratur som helst, som med fördel väljs utifrån lärarnas professionalitet och elevernas intressen och kunskapsluckor. 

Karin Pettersson har fel

Men Karin Pettersson har fel i att en litterär kanon är “meningslös symbolpolitik som besserwissrar med redan välartade barn kan debattera i oändlighet.” Det är precis det motsatta. Hon glömmer att litteratur i skolan inte bara har betydelsen för läsningen i sig, utan också för bildningen.

I det polariserade, segregerade samhälle vi har idag, tycks det inte en dag försent att införa en litterär kanon som kan fungera som en viktig gemensam referensram.

En som bortser från vilken skola barnen går på, vilka föräldrar de har, var de bor eller om de är vana biblioteksbesökare – den litterära skatten delar de alla.

Skickliga lärare främjar kunskapstörst i sina respektive ämnen, men de kommer alltid att ha subjektiva idéer om vilken litteratur som bör prioriteras den begränsade lektionstid de har till sitt förfogande. Därför behövs en kanon, eller läslista om det är mindre kontroversiellt.

Den behöver inte vara särskilt lång, förslagsvis en bok per årskurs. Totalt nio böcker som alla som genomgår svensk grundskola ska ha läst.

Akademien kan ta fram läslista

Och varför inte låta landets litteraturprofessorer ta sig an uppdraget? Eller Svenska Akademien – med tanke på att deras jobb är att utse nobelpristagare i litteratur, borde de kunna sammanställa en litteraturlista till de litterärt utarmade eleverna.

Hynek Pallas fastslår att “Bildningsfrågan är betydligt mycket större än så – den spänner från kritikens villkor och kulturens tillgänglighet bortom det digitala – men kulturpolitiken måste börja med grunden: hur vi får klassrumsundervisningen att fungera för de svagaste och hur vi stärker de svenska biblioteken.”

Ja, ett sätt är att inte lägga över delar av utbildningen och bildningen på enskilda lärare, bibliotekarier, elever och föräldrar.

Tänk vilken pedagogisk trygghet och kulturell och demokratisk fjäder i hatten att 14-åringen i Tensta läser, diskuterar och analyserar samma böcker som 14-åringen i Täby.

Ge mig ett enda argument som talar mot det.