Riskfritt att utnyttja invandrad arbetskraft

Det snöar i novembermörkret. Det bangladeshiska paret Fardowsi Zaman och Imtiaz Ahmed står utanför restaurangen i Norrköping där de bott och arbetat i en och en halv månad. I landet som är helt nytt för dem. Ett gräl med chefen om att de aldrig fått lön har lett till att polisen kommit. Nu väntar de på socialtjänsten för att få tak över huvudet för natten.   

– Jag grät och sa att jag aldrig skulle ha åkt hit, säger Fardowsi Zaman nästan tre och ett halvt år senare.   

Hon kom till Sverige hösten 2018 för att studera migration på universitet i Linköping. Hon hoppades kunna göra något för migranter som har det svårt i Bangladesh.  

Knappast kunde hon ana att hon och hennes make Imtiaz Ahmed själva skulle bli brottsoffer i ett unikt svenskt rättsfall om just migrantarbetares rättigheter. Domen mot deras tidigare arbetsgivare har beskrivits som viktig, en möjlig vändpunkt i arbetet med att sätta dit chefer som exploaterar anställda. Det är ett arbete som gett häpnadsväckande lite resultat fram tills nu, visar Arbetets granskning.    

Men Fardowsi Zaman och Imtiaz Ahmed är ändå frustrerade över att domen ofta beskrivs som en framgång. De frågar sig vad den egentligen blev värd för dem.  

Vi återkommer till det. 

Men backar först till när de just kommit till Sverige. En landsman erbjöd dem att bo i en lägenhet intill hans indiska restaurang.   

Hotades med utvisning

– I början tänkte jag att han var väldigt snäll, en person som ville hjälpa mig. Men inom en vecka ändrades allt, säger Fardowsi Zaman.   

Imtiaz Ahmed, som inte studerade, arbetade långa dagar i restaurangen. Även Fardowsi Zaman jobbade där. Som betalning skulle de dela lägenheten med andra anställda och tjäna hundra kronor i timmen, men några pengar fick de aldrig.

Enligt paret sa arbetsgivaren att han kunde få dem utvisade. De hade ingen annan bostad än rummet i hans lägenhet.  

I december 2019, ett drygt år efter att Fardowsi Zaman stod och grät i väntan på socialtjänsten, dömdes restaurangägaren i tingsrätten. Enligt domen var han skyldig till människoexploatering, ett brott som finns i lagboken sedan 2018. Han friades senare i hovrätten, men i februari i år fälldes han till sist i Högsta domstolen.  

Tror lagen kan användas mer

Det här är den första fällande domen för människoexploatering i arbetslivet sedan lagen infördes för fyra år sedan. Under samma period har arbetslivskriminalitet debatterats flitigt och gång på gång beskrivits som ett växande problem.  

Ofta beskrivs brotten som svårutredda då offren inte törs träda fram. Men Fardowsi Zaman berättar att hennes professor på Linköpings universitet försäkrade henne att arbetsgivaren inte kunde få dem utvisade – och uppmanade henne att anmäla.  

Domen har väckt hopp om att rättsfallen ska bli fler, nu när praxis finns.   

– Jag tror att vi kan använda lagen betydligt mer, sa exempelvis Per Wadhed, samordnare i polisens arbete mot arbetslivskriminalitet, till Arbetet efter Högsta domstolens besked.  

Tongångarna är inte nya. Redan 2004 menade politikerna att en lagändring skulle sätta stopp för de mest extrema exemplen på hur människor exploateras i arbetslivet.  

Åtta år då ingen döms

– Utnyttjandet av andra människors nöd och utsatthet är en cynisk verksamhet som kraftfullt måste bekämpas, sa justitieminister Tomas Bodström (S) i ett pressmeddelande i februari 2004.  

Lagen om människohandel som tidigare endast gällt utnyttjande för sexuella ändamål ändrades för att även skydda den som utnyttjas på jobbet. Samtidigt varnade polisen för att det kunde bli ett slag i luften på grund svåra beviskrav.   

Oron skulle visa sig välgrundad.  

Först efter åtta år med lagen, 2012, dömdes någon för människohandel i arbetslivet. Två bulgariska medborgare fick tio månaders fängelse. De hade utnyttjat fattiga landsmän som bärplockare under hot om våld. Tolv drabbade personer fick skadestånd på mellan 10 000 och 25 000 kronor var.   

”Snårig lagstiftning”

Åklagaren Christina Voigt minns i dag fallet som ”mycket resurskrävande”. Bland annat åkte hon till Bulgarien och förhörde drabbade.   

Hon beskriver lagstiftningen som snårig och grundad i EU-regler, inte riktigt anpassad till svenska förhållanden.   

– Människohandel är ett väldigt svårstyrkt brott. Det är flera moment att bevisa och när man väl har bevisat dem måste man bevisa uppsåt.  

Strax efter domen 2012 uttryckte hon i tidningen Söderhamnskuriren en förhoppning om att den skulle bli ett ”bra arbetsredskap” för framtida människohandelsärenden.    

Sedan hände ingenting.  

Tio år senare är blåbärsdomen fortfarande det enda exemplet på att någon fällts för människohandel i arbetslivet. En enda fällande dom på arton år.

”Dröjer innan lagen fungerar”

När lagen om människoexploatering sedan införs 2018 är tanken just att kraven ska sänkas. Ribban för vad som räknas som brott läggs något lägre än för människohandel.   

– Vi jublade. Vi tänkte att det här är en pusselbit som kommer att lösa många saker som ställer till det i vårt fackliga arbete, säger Emil Boss från facket SAC, Syndikalisterna.  

SAC har fått uppmärksamhet den senaste tiden för sitt arbete med att organisera utländska, ofta papperslösa, arbetare. Emil Boss såg en välkommen möjlighet till personliga konsekvenser för företagsledare som utnyttjar utländsk arbetskraft.   

– Det var först när vi gjort något tiotal anmälningar som vi började känna att det kommer dröja innan lagen blir ett verktyg som fungerar i verkligheten.   

Anmälning efter anmälning lades ner av polisen. Hittills har ingen av Syndikalisternas totalt 16 polisanmälningar om människoexploatering lett till åtal.    

”Inte fått några pengar”

Det gäller inte bara anmälningarna från SAC. Fram till slutet av 2021 hade totalt 178 anmälningar om människoexploatering i arbetslivet kommit in till polisen.  

Men endast två av de fallen har avgjorts i domstol. I det ena friades arbetsgivaren. Det andra är det om Fardowsi Zaman och Imtiaz Ahmed, där restaurangägaren dömdes i Högsta domstolen. Det avgörandet som har beskrivits som viktigt för framtida fall.   

Men för de exploaterade personer som domen handlar om har den inte gjort någon faktisk skillnad. 

– Vi har inte fått några pengar. Vi är förvånade och undrar vad som var meningen med hela processen, säger Imtiaz Ahmed.  

Överklagades för sent

Tingsrätten slog fast att restaurangägaren skulle betala dem 40 000 kronor var i skadestånd för kränkningen. Men hovrätten friade arbetsgivaren från människoexploatering.   

När fallet sedan gick till Högsta domstolen föll kravet på skadestånd till dem bort.   

Fardowsi Zaman vet inte varför.  

– Jag har ingen aning.   

Men Arbetets granskning visar att målsägarbiträdet lämnade in kravet fyra dagar för sent till Högsta domstolen, så det togs aldrig upp där.  

Törs inte anlita advokat

Däremot har arbetsgivaren dömts att betala sammanlagt 35 500 kronor till Fardowsi Zaman och Imtiaz Ahmed, för utebliven lön. Inte heller de  pengarna har paret sett till.    

– Jag tycker att vi borde få de pengarna, säger Fardowsi Zaman.   

Men restaurangägaren har stora skulder hos Kronofogden och det är mycket oklart om det någonsin kommer gå att avkräva honom löneskulden.  

Möjligheten som återstår är att söka ersättning från Brottsoffermyndigheten. En ny process för två personer som fortfarande är nya i Sverige.   

Fardowsi Zaman och Imtiaz Ahmed vågar inte anlita advokat för att driva frågan. De är rädda att få en dyr räkning, men fortfarande ingen ersättning i slutänden.   

”Kan ha motsatt effekt”

I tingsrätten dömdes restaurangägaren till åtta månaders fängelse. I Högsta domstolen fick han i stället villkorlig dom.    

Emil Boss på SAC säger att effekten av sådana här mål kan vara att avskräcka andra från liknande brott. Men för att uppnå den effekten tror han att det behövs hårdare straff.   

– Problemet med domen är ju att det inte blev något vidare straff för krögaren och då har det nog motsatt effekt tror jag.  

Få vill vittna

I 18 år har Sverige alltså haft lagstiftning särskilt inriktad mot individer som på grövsta sätt utnyttjar andra i arbetslivet. Ett problem som beskrivs som växande och rent av systemhotande i samhällsdebatten. På de 18 åren har det kommit totalt två fällande domar – en per lag.

Även åklagarnas försök att alls driva fall är ytterst få. Åtal har väckts i sex fall om människohandel och två fall om människoexploatering i arbetslivet, inklusive de två som lett till fällande domar.  

Varför drivs inte fler fall? Experter Arbetet talar med lyfter ett antal orsaker.   

* Beviskraven i lagarna är omfattande och komplicerade.   

* Det är svårt att få drabbade att ställa upp och vittna. I botten finns ofta ett beroendeförhållande till arbetsgivaren.   

* Utredningarna kräver stora resurser.  

”Jätteproblematiskt” med få fall

Märta Johansson är docent i juridik vid Örebro universitet och forskar om de rättsliga aspekterna kring människohandel. Hon säger att antalet fall som når domstol inte avspeglar verkligheten i arbetslivet.  

– Det är jätteproblematiskt för vi har en så utbredd exploatering i Sverige på det här området.  

Hon tror att bland annat resurser och mer tid för till att bygga upp praxis är viktigt för att fler fall ska drivas.  

Just nu är arbetslivskriminalitet i fokus i samhällsdebatten. En rad satsningar är på gång från regeringen, bland annat myndighetsgemensamma center som ska effektivisera utredningsarbetet. Huruvida det ger fler domar återstår att se, men fler rättsfall pågår nu.   

I Nacka tingsrätt avslutades nyligen en rättegång om människohandel där ägare till två nagelsalonger anklagas för att ha utnyttjat anställa och lurat dem på lön. Dom väntas den femte maj.

Det pågår också åtminstone två stora förundersökningar om människoexploatering i Stockholmsområdet. Åtal kan komma under året.   

”Arbetare kan få hopp”

Samtidigt kan politikerna åter vara på väg att sänka ribban för när en arbetsgivare kan fällas för exploatering. På regeringens bord ligger nu ett utredningsförslag om att införa brottet ”exploatering av utländsk arbetskraft”. Det ska endast kräva att en utländsk arbetare haft “uppenbart orimliga villkor”, utan de andra lagarnas krav på exempelvis tvång eller utnyttjande av en svår situation.  

Medan regeringen begrundar förslaget väntar huvudpersonerna i den enda fällande domen om människoexploatering fortfarande på att kanske få ut skadestånd. I dag pluggar Fardowsi Zaman vidare på Linköpings universitet. Både hon och Imtiaz Ahmed jobbar på McDonalds.  

Trots den personliga besvikelsen hoppas hon att domen kan leda till något bra.   

– Nu är i alla fall regeringen och folk medvetna om att sådant här händer. En del arbetare kan få hopp när de läser om vårt fall och driva sina egna.  

Arbetet har sökt justitieminister Morgan Johansson (S) för en intervju om varför domarna är så få. Han har inte återkommit.