Timosha Kim, 5 år, har just stigit av färjan från Nynäshamn. Det berg av mjukisdjur som volontärerna lagt fram för barnen som stiger av färjan från Gdansk brukar räcka precis.

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Halv tolv på förmiddagen glider Gotlandsfärjan ut från Nynäshamn och försvinner i solglittret. Himlen är så blå att det gör ont i ögonen.

En kort stund senare går krigsflyktingarna av färjan från Gdansk och börjar sin vandring mot passkontrollen.

De fortsätter ut i den lilla ankomsthallen, en del med lättnad i ansiktet, andra bleka och sammanbitna. Barnen tar nallar och kaniner från ett berg av mjukisdjur som volontärer har dukat fram. Mammorna får telefonkort med gratis samtal till Ukraina och ler trött till tack.

Olha Kim, lärare från staden Myko­laiv, har rest i fem dygn sedan hon flydde med sönerna Dima och Timosha. Hon söker med blicken efter släktingar som skulle möta familjen. De har inte dykt upp.

– Om Sverige vet jag ingenting. Inte om framtiden heller. Jag får börja med att undervisa pojkarna själv.

I fem dygn har Olha Kim rest med sönerna Dima och Timosha. I hemstaden Mykolaiv, som är svårt härjad av kriget, arbetade hon som lärare för lågstadieelever.

Tjänstemän i gula västar

Sist i raden av myndigheter och frivilliga som tar emot står tre tjänstemän från Nynäshamns kommun i gula västar. Varje dag sedan kriget bröt ut har representanter för kommunen varit här, redo att svara på frågor och hjälpa till.

Redan den 24 februari, samma dag som Ryssland började bomba Ukraina, samlade Nynäshamns kommun sin krisledningsgrupp.

 – Att ordna tak över huvudet har varit mest akut. Vi har köpt in sängar och ordnat boende i en skola, säger Christian Wigren, som är kommunens kansli­chef och leder gruppen.

Nynäshamn och de flesta andra kommuner är överens med Migrationsverket om att misstaget från flyktingvågen 2015–2016 inte får upprepas. Då upphandlades boenden där det fanns mest plats – det vill säga i glesbygdskommuner med tomma lokaler och dålig arbetsmarknad. 

– Migrationsverket sade att de behövde 12 000 sängplatser. På 24 timmar fick kommunerna ihop 14 000, säger Lisa Olén vid Nynäshamns kommun.

Ljusnarsberg och Norberg tog emot över 100 flyktingar per tusen invånare, rika kommuner som Danderyd och Vellinge knappt en enda.

– När flyktingarna själva söker sig till storstäderna, där det finns jobb men inte bostäder, är risken att de blir utnyttjade, säger Christian Wigren.

Om flyktingarna kan fördelas jämnt mellan kommunerna på frivillig väg återstår att se. Christian Wigren känner i alla fall att det är lättare att hitta boende nu än 2015.

– Jag jobbade på Migrationsverket då, och var ute mycket på informations­möten där flyktingarna skulle bo. Vi fick oroliga och ganska negativa frågor, till exempel kring säkerhetsrisker.

– Nu handlar frågorna om hur man kan hjälpa till, vad man kan göra för att skapa vettig sysselsättning om dagarna och så. Det är en annan atmosfär.

Fler kvinnor och barn anländer

Medan den förra flyktingvågen dominerades av män kommer nu främst kvinnor och barn. Tusentals ukrainska barn behöver plats i skolor och förskolor. Runt om i landet letar kommunerna efter människor som kan ukrainska eller ryska och kan hjälpa till i klassrummen.

Sunnerbyskolan i Sorunda, en lantlig del av Nynäshamns kommun, tog inte emot någon elev ur den förra flyktingströmmen, men gör sig nu redo.

– Vi har luftiga lokaler och relativt små klasser, så här finns plats, säger skolans rektor Sara Scot.

– Jag ska lära mig engelska bättre. Eleverna i Sverige talar mer engelska än vi gjorde hemma, säger Ajna Ergul, den första ukrainska eleven i sin klass i Sunnerbyskolan.

Ingen vet hur många ukrainska barn Nynäshamn får ta emot, men rektorerna bereder sig på att det kan bli många. Sunnerbyskolans elevhälsoteam – det vill säga skolsköterska, kurator, skolledning med flera – har diskuterat vilken kompetens som behövs för att ta emot barn som har traumatiserats av kriget.

I skolans musiksal sitter Ajna Ergul från Kiev på sin första musiklektion och försöker förstå en instruktion på engelska. Just i engelska ligger de svenska eleverna före, konstaterar hon, men med hjälp av en klasskamrat går det bra.

– I Kiev behövde vi inte lämna ifrån oss mobilen i skolan, det är en skillnad. En annan är att man använder datorer mer i Sverige. En tredje att det är mindre prat på lektionerna här, säger Ajna Ergul.

Klass 4 B bestod av 21 elever innan Ajna Ergul kom. Sibel Hristova, klassens mentor, och Feriha Emir, klassresurs, diskuterade med eleverna hur de kunde få Ajna att känna sig välkommen.

– Först försökte eleverna lära sig ord på ukrainska och ryska, men det var för svårt. De ritade ukrainska flaggor och skrev ”welcome”, säger Sibel Hristova.

– Det är en utmaning att få en nyanländ elev i klassen. Men en rolig utmaning. Jag får göra individuella uppgifter för Ajna, säger musikläraren Hampus Wahlsten. Klasskamraten Alexia Thunberg är också ett stöd för Ajna.

Nyanlända i elever i befintliga klasser

De kommuner Arbetet har talat med – förutom Nynäshamn också Stockholm och Norrköping – tänker i första hand stoppa in nyanlända elever i befintliga klasser. Årskullarna är ganska små, så behovet att rekrytera nya lärare kan bli mindre än efter flyktingvågen 2015, tror Annika Wallenskog, chefsekonom på SKR.

Samtidigt är bristen på behöriga lärare stor, påminner Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand.

– Förra gången tog vissa skolor emot många flyktingar, andra inga alls. Enskilda lärare fick dra ett mycket stort lass. Den orättvisan får bara inte upprepas, säger Johanna Jaara Åstrand, som vill att politikerna skjuter till resurser och att administrativt arbete lyfts bort från lärarna.

Får Sunnerbyskolan ta emot fler elever ökar arbetsbördan, konstaterar Sara Scot.

– Samtidigt känns det bra att öppna famnen. Som skolpersonal blir vi djupt berörda av hur skolor i Ukraina förstörs.

Om om fred i Ukraina

På många håll fortsätter lärare i Ukraina att undervisa sina flykting­elever utom­lands på distans. Hoppet att Ukraina snart ska få fred och frihet lever.

Också Ajna Ergul har haft kontakt med sin lärare i Kiev, berättar hon.

– Mamma ska söka jobb här, hon är bra på engelska. Min lillebror ska börja förskolan. Men vi vet inte, kanske åker vi tillbaka till Ukraina.