– Gravida 6, para 5. Three still alive.

Snabbt plockar jag upp den medicinska jargongen på förlossningsavdelningen i Masanga i Sierra Leone.

I den svagt belysta salen ligger höggravida kvinnor med magarna insvepta i färgglada tygskynken. Ovanför de smala britsarna hänger myggnät i en knut och längs väggarna står kokkärl, muggar och skålar. 

Den medicinska terminologin – får jag lära mig när jag går ronden tillsammans med de unga läkarstudenterna – är vanligt förekommande på förlossningsavdelningar runt om i världen; en obstetrisk resumé som berättar hur många gånger en kvinna har varit gravid och hur många födslar hon har gått igenom. 

Men tillägget om hur många av barnen som fortfarande är i livet utelämnas ofta på ronderna i Australien, Tyskland eller Sverige. Där förutsätts det helt enkelt att de barn som föds fortfarande lever. I Sierra Leone är situationen en annan. 

Jag kan inte låta bli att tänka på de icke-namngivna barnen när jag läser att Sverige lägger 77 miljoner kronor på klimatanpassningsåtgärder i östra Rwanda.

Vart tionde barn som föds i det västafrikanska landet får aldrig uppleva sin femårsdag. Föräldrarna jag pratar med berättar att de inte namnger sina barn förrän de blivit ett halvår gamla eftersom risken är så stor att de inte överlever sina första sex månader i livet. Deras små kroppar är inte tillräckligt starka för att för stå pall mot undernäring, lunginflammation, malaria, stelkramp eller andra infektionssjukdomar.

Jag låter den dystra statistiken sjunka in. Vart tionde barn? Även mödradödligheten i Sierra Leone är skrämmande hög, nästan på samma nivåer som i Moçambique under brinnande inbördeskrig. Bara Tchad och Sydsudan har sämre statistik. Varför blir det inga rubriker, demonstrationer eller skolstrejker? 

Jag kan inte låta bli att tänka på de icke-namngivna barnen när jag läser att Sverige lägger 77 miljoner kronor på klimatanpassningsåtgärder i östra Rwanda. Enligt Sveriges ambassad i Kigali syftar projektet till att ”minska människors sårbarhet för klimatförändringar genom att uppmuntra företagande som arbetar för att bevara den biologiska mångfalden”. 

Det är säkert ett lovvärt initiativ, men börjar man inte i fel ände? Är klimatet det mest akuta problemet i stora delar av Afrika? De icke-namngivna hade nog hellre sett att biståndspengarna användes till fler barnmorskor, en utbyggd primärvård eller något så enkelt som att se till att mässlingsvaccin kom fram.

Ingenstans läser jag om hur de innovativa idéerna ska tackla Rwandas avgrundsdjupa fattigdom.

I Kigali, Rwandas välputsade huvudstad, bygger Klarnagrundaren Niklas Adalberth en entreprenörshubb med ambitionen att ”lösa världens största utmaningar”. Unga, idealistiska entreprenörer lyfts fram i sociala medier, gärna med en kopp nyrostat finkaffe i handen. Ingenstans läser jag om hur de innovativa idéerna ska tackla Rwandas avgrundsdjupa fattigdom eller hjälpa kaffeodlarna att få rimligt betalt för sina bönor.

Man ska givetvis akta sig för att ställa ett behov mot ett annat, men när man sitter bredvid en kvinna som har förlorat två barn i banala infektionssjukdomar önskar man att några av techmiljardärernas slantar skulle gå till konkreta, livräddande insatser.

Hitta vägar att nå fram med vaccin, till exempel.