Sista mobilsamtalet från Yangon den 31 januari 2021 kom från en före detta kollega och var lugnande.

– Då går vi och lägger oss här, det är helt tyst från NPD.

NPD, eller Nay Pyi Daw, är Myanmars huvudstad som vi aldrig riktigt begripit oss på. Staden som byggdes för 400 miljarder dollar i största hemlighet efter att en astrolog givit rådet till den gamle generalen Than Shwe att flytta huvudstaden från Yangon.

Nu var det lugnt där och det fanns ingen anledning till oro. Aung San Suu Kyis parti NLD hade återigen vunnit en jordskredsseger och den 1 februari skulle den nya regeringen sväras in.

Ingen hade anat vad som sedan skulle komma att hända. Ingen av de många analytiker och Burmakännare som världen över följt Myanmars knöliga väg mot demokrati hade misstänkt just det som skedde. 

Ekonomin gick som tåget och militären satt på lukrativa kontrakt och avtal. Inte kunde de vara så idiotiska att de…?

Alla hade kalkylerat med att militären inte skulle ha något intresse av att riskera den bekväma sits de skapat åt sig själva. Veto i alla väsentliga frågor. Ärkefienden Aung San Suu Kyi hatad av hela världen och villig att ta på sig ansvaret för militärens övergrepp mot rohingyerna. Alla sanktioner lyfta. Ekonomin gick som tåget och militären satt på lukrativa kontrakt och avtal. Inte kunde de vara så idiotiska att de…?

Men jo. Långsamt gick det upp för oss att militären tydligen inte gjort samma bedömning som resten av världen. På morgonen 1 Februari 2021 greps Aung San Suu Kyi och hennes närmaste medarbetare och jakten på de tidigare civila makthavarna började.

Klippet där en piggelin tiktokstjärna gör workout medan militära fordon positionerar sig i bakgrunden har sedermera blivit viralt och säger väl egentligen allt. Så oförberedda var alla.

Vi som nyligen bott i Myanmar började ringa runt till varandra. Alla var i chock. Jag talade med flera personer i Bangkok och flera i Yangon den dagen och en av FN:s chefer – en storvuxen man i ledande ställning som alltid utstrålat auktoritet – storgrät som ett barn. Jag grät. Detta kunde inte vara sant. Detta händer inte. Inte efter att de kommit så långt. Inte igen.

Den inre logiken i det som hänt var svår att se och för mig som just höll på att avsluta min roman I munkens skugga, som utspelar sig i Myanmar och som skulle komma ut hösten 2021, innebar den förändrade verkligheten en del omskrivningar. 

Hade vi kunnat se tecknen tidigare? Hade det funnits anledning att misstänka vad militären hade för planer? 

Jag grät. Detta kunde inte vara sant. Detta händer inte. Inte efter att de kommit så långt. Inte igen.

Långsamt sipprade det fram att bakom kuppen fanns en mans ego, som så ofta.

Överbefälhavaren Min Aung Hlaing hade märkt att inget hände vid folkmordet på rohingyerna i Rakhine 2017, som han ledde. Omvärlden reagerade knappt. Den skulle inte reagera nu heller. Han hade fått korn på makt och hade inte lust att lämna över den. Om han inte tog den med våld skulle han pensioneras till sommaren, och det vore väl trist?

Vi kommer aldrig att förlåta er, vrålade ungdomarna i Myanmar innan de sköts eller släpades till fängelset. Deras förtvivlan får mig än i dag att känna gråten i halsen.