De föder för många barn. Deras seder är barbariska. Deras religion leder ofrånkomligen till krig.

Omgiven av lärjungar predikade abboten Ashin Ariya Vunsa om det demografiska hot som delstaten Rakhine, i västra Myanmar, stod inför.

– Om 30 år kommer muslimerna att vara i majoritet, sade han. De tar ofta fyra fruar eller mer och alla fruarna föder många barn. Särskilt deras ledare ser till att skaffa så många barn de kan.

En konflikt var oundviklig, förklarade abboten. De unga buddistmunkarna lyssande storögt.

Det var vintern 2012. Rakhine var stängt för utlänningar men det gick att ta sig in via lokalbussar. I huvudorten Sittwe rådde utgångsförbud och kvällstid dominerades grusgatorna av soldater och ilska vildhundar. 

Några månader tidigare hade minst hundra människor mist livet när byar tillhörande den muslimska minoriteten rohingya skövlats. Munkar anklagades för att ha deltagit, militären för att inte ha gripit in. 

Läger hade upprättats för de som flytt pogromerna. Ingångarna var bevakade. Armén hävdade att den skyddade invånarna från attacker men såg också till att ingen kunde lämna. I praktiken hade 115 000 människor internerats i utomhusfängelser. Inuti dem dog barn.  

Det abboten förutspådde blev delvis sant. Några år senare stod Rakhine i brand.

Spänningarna i Rakhine hade rötter i det förflutna. Historiska övergrepp begångna av såväl muslimer som buddister hade skapat misstro som ibland slog över i våld. Från 1982 hade rohingyerna marginaliserats ytterligare, sedan militärjuntan genom ett administrativt beslut fråntagit hela folkgruppen dess medborgarskap. 

Vi hade svårt att få reportaget från Rakhine publicerat. Först 2017, när 700 000 drevs på flykt och FN slog fast att Myanmars armé ägnade sig åt etnisk rensning, blev rohingyernas öde en världsnyhet. Men när grunden till den blodiga folkfördrivningen lades var få svenska tidningar intresserade av att rapportera.  

Ibland tänker jag på människorna jag mötte i lägren när jag följer migrationsdebatten här hemma. Och på abboten i klostret.

En buddistnationalistisk våg svepte över Myanmar. Generalerna gnuggade händerna. Hets mot en minoritet flyttade fokus från brister i de demokratireformer som nu avskaffats helt.   

Det abboten förutspådde blev delvis sant. Några år senare stod Rakhine i brand. Byar ödelades, tiotusentals dödades.  

Men i västra Myanmar var det inte islam som ledde till våld och massmord. Det var den politiskt påeldade islamofobin.