Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Det är inte ovanligt att det blir bråk vid demonstrationer i Frankrike, när en svans av radikala personer slår sönder skyltfönster och slåss med polisen. 

Men händelsen vid årets förstamajdemonstration i Paris är ovanlig. Den här gången riktades våldet mot CGT, en av landets största centralorganisationer. 

Deltagare vittnar om att det rådde ”rena lynchstämningen”. 

– Under hela demonstrationen hade stämningen varit lugn och uppsluppen. Men plötsligt angreps vi av hundratals personer som hade gått längst fram i tåget, berättar Benjamin Amar i CGT:s ledning.

Sparkar och slag riktades både mot personer och fordon. 21 CGT-medlemmar skadades, varav fyra allvarligt. På söndagen hade samtliga kunnat återvända hem efter en natt på sjukhus.

Benjamin Amar säger att en person fick ett öra halvt avrivet, andra hade fått frätande vätska kastad över sig. Han tror att attacken kom från högerextremister, eftersom de använde rasistiska, sexistiska och homofoba förolämpningar. 

– De upplever att de har vind under vingarna, eftersom Marine Le Pen ligger högt i opinionsundersökningarna. Ingen attackerade henne när hon demonstrerade vid statyn av Jeanne d’Arc samma dag, säger han. 

Hans kollega, Benoît Martin, i Paris CGT-avdelning, hamnade också mitt i bråket. 

– Det är smärtsamt att bli kallad för maktens medlöpare, när det är vi som opponerar oss mest mot regeringens politik. 

Benoît Martin säger att det är svårt att veta vilka angriparna var. 

– Några hade gula västar, några var så kallade Black Blocs. Inom de här lägren finns det både folk som tillhör extremhögern och extremvänstern, säger han. 

Stéphane Sirot, historiker och specialiserad på sociala rörelser, anser att facken inte kan avvisa angreppet med att det skulle komma från högerextremister. 

– De bör också reflektera över varför de har lågt förtroende hos delar av befolkningen.

Han pekar på att facken inte har fler medlemmar idag än i början av 1900-talet, och att rörelsen är splittrad mellan en rad olika centralorganisationer med olika policy. 

– Under de senaste 25 åren har de inte lyckats med att stoppa någon större reform. Landets politiska ledning stöttar dem inte heller. 

Enligt Stéphane Sirot är bråket ett uttryck för sociala spänningar i landet, men att det är omöjligt att säga vad de kan leda till när restriktionerna under pandemin försvinner. 

– Det kan leda till en ny omfattande proteströrelse som de Gula Västarna, eller lokala bråk vid nedläggningar, eller så visar sig resultatet vid nästa års nationella val, säger han.